Dalsland/Ånimskog/Nyströms-Kolviks

Från Sockipedia
Version från den 18 april 2025 kl. 16.20 av Mikael S (diskussion | bidrag) (Skapat sidan med OCR-läst text från Sockenboken.)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Alldeles vid vägen mitt emot Känsbyn Nedre, men ändå inom Stora Kilanes domäner, ligger en vit byggnad som under sin hundraåriga his­toria bytt skepnad och karaktär ett flertal gånger och vars innevånare med några få undantag funnit hem och härd i huset endast under kor­tare perioder.

Vid arvsskiftet efter Jan Magnus Nilsson i Känsbyn 1866 ärvde hans yngsta dotter Augu­sta ett markområde på 930 kvm, som var avstyckat från Hagane och beläget mellan de nämnda gårdarna. Huruvida denna mark var bebyggd vid den tiden är svårt att utröna, men det mesta talar för att det var Augustas bror Adolf Enock Jansson som lät uppföra huset när han köpte markområdet 1892. Han hade sålt Känsbyn några år tidigare, och man kan anta att han och hans hustru var i behov av en bostad.

Vi har också berättat om lanthandeln på hemmanet Kuserud, men det bör i sammanhanget poängteras att det också fanns en handelsbod i Känsbyn, men inom Stora Kilanes gräns. 1890 anges det att Aron Nilsson sålde varor i bod, men var denna bod var belä­gen är oklart, men när Hans Jakob Adler öpp­nade diversehandel i Känsbyn 1895 var det sä­kerligen i Adolf Enock Janssons fastighet, ty denne hade då etablerat sig som handlande i Lilla Mossen. Adler drev affärsverksamheten under några år, men 1905 blev tydligen konkur­rensen från Edvin Olsson på Kuserud alltför hård, vilket medförde att han gick i konkurs och affärsverksamheten upphörde.

Adolf Enock Jansson sålde nu fastigheten till skomakarmästare David Bergström 1907. Denne föddes i Ånimskog 1841 och gifte sig med Eva Eriksdotter, även hon från Ånimskog. Makarna Bergström hade sju barn, varav de flesta hade flyttat hemifrån när familjen kom till Känsbyn. Äldst var Albina som föddes 1869, sedan David 1871, Karl Magnus 1875, Erik Gustaf 1878, Anna Charlotta 1883, Frida 1888 och Emma 1890.

Skomakarmästare Bergström, som enligt uppgift var noga med titulaturen, hade sin gär­ning förlagd till Stora Kilanes sista utpost i norr till 1922 då han avled. Hustrun Eva bodde kvar några år men sålde fastigheten 1925 till Adolf Svensson i Känsbyn och flyttade till Göteborg, där flera av hennes barn slagit sig ner.

Adolf Svensson sålde ganska omgående till Wargöns AB som vid den här tiden riktade sitt intresse mot traktens mineraltillgångar och be­hövde bostäder till sina arbetare. Från 1926 till 1928 bodde gruvförman Karl Emil Nilsson från Viker i Örebro län i huset. Han var änkling se­dan ett tiotal år och de husliga bestyren sköttes av en hushållerska, vars namn tyvärr är okänt. Hennes dotter Vilma och brodern Albin fanns också med bland de boende under dessa år.

1930 sålde Wargön fastigheten till Otto och Emilia Svensson som några år vistats i Amerika. Emilia var dotter till Anton Johansson som ägde och bodde på Södra Kasen i Känsbyn under 1910-talet. Det är oklart huruvida makarna bodde stadigvarande i huset under den tioårs­period som det var i deras ägo. På våren 1939 dog Otto Svensson och Emilia överlevde honom endast med ett par månader, men under den korta tid som hon stod som ensamägare till fast­igheten hann hon att sörja för sin svågers fram­tid, Bror Svensson, som bott på övervåningen några år, var en bildad karl som råkat bli lite vinddriven och funnit en skyddande hamn i sin brors och svägerskas hus. Han uppträdde med en viss elegans, gick alltid klädd i svart cheviot-kostym med väst, rökte cigarr och uttryckte sig belevat och välformulerat på ansad skånska. Han hade ekonomisk utbildning, och skötte räkenskaperna åt Carl Ottosson och det gav ho­nom en intellektuell status som ingav respekt i hans omgivning. Vid närmare betraktande kunde man dock skönja sprickor i herremansfasaden. Byxbaken var blanksliten av alltför idogt nötande på kontorsstolen, och västen hade med tiden antagit en obestämbar färgny­ans. En svag doft av brända och destillerade drycker kunde också förnimmas i hans närhet, ty kärleken till flaskan var stark och trofast.

Emilia, eller Mrs Swansson, som folkhumorn döpt henne till, var väl medveten om denna svaghet och ordnade så att syskonen Adolf, Emanuel och Hanna Larsson tog över fastighe­ten med försäkran om att Bror skulle få bo kvar till sin död. Risken var annars att han hade sålt huset och förgyllt något år av sitt liv i ett saligt rus och därefter hamnat på bar backe.

När Enar och Aina Widing köpte huset ett par år senare fick således Bror Svensson behålla sin bostad på övervåningen tills han tvingades flytta på grund av ohälsa. Han dog i Åmål 1947.

1949 köpte Enar Widing sitt föräldrahem och lät reparera det från grunden. När huset stod inflyttningsklart något år senare var det utrus­tat med alla moderna bekvämligheter. Kilane 5:1 blev stående tomt och övergivet för en tid, men 1953 tecknade Hildor och Elin Nyström köpekontrakt på fastigheten, och snart kom också det huset att förvandlas till en modern bostad. Tomtmarken utökades mot norr med omkring 700 kvm mark som avstyckades från Övre Känsbyn.

Elin och Hildor Nyström hade under flera decennier haft sitt hem i lärarbostaden i Salebol, där Elin verkat som småskollärare i nästan hela sitt yrkesliv. Hildor var makinist på en av Göta kanals passagerarbåtar och åtnjöt således ett långt "vinterlov" medan hans hustru kunde glädja sig åt två månaders sommarferier. Deras ledighet var sålunda inte särskilt väl synkroni­serad, men problemet löstes genom att Elin var med sin man på båten under somrarna, då hon inte deltog i höbärgningen på sina föräldrars gård i Västergötland, och Hildor såg till att hans hustru hade det varmt i klassrummet under vintrarna genom att hugga ved till den bränsleslukande kaminen.