Nyströms-Kolviks
Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Nyströms-Kolviks Typ: Torp Koordinater: [58.866658,12.493751] Visa på Kartbild.com

Alldeles vid vägen mitt emot Nedre Känsbyn, men ändå inom Stora Kilanes domäner, ligger en vit byggnad som under sin hundraåriga historia bytt skepnad och karaktär ett flertal gånger och vars innevånare med några få undantag funnit hem och härd i huset endast under kortare perioder.
Vid arvsskiftet efter Jan Magnus Nilsson i Känsbyn 1866 ärvde hans yngsta dotter Augusta ett markområde på 930 kvm, som var avstyckat från Hagane och beläget mellan de nämnda gårdarna. Huruvida denna mark var bebyggd vid den tiden är svårt att utröna, men det mesta talar för att det var Augustas bror Adolf Enock Jansson som lät uppföra huset när han köpte markområdet 1892. Han hade sålt Känsbyn några år tidigare, och man kan anta att han och hans hustru var i behov av en bostad.
Vi har också berättat om lanthandeln på hemmanet Kuserud, men det bör i sammanhanget poängteras att det också fanns en handelsbod i Känsbyn, men inom Stora Kilanes gräns. 1890 anges det att Aron Nilsson sålde varor i bod, men var denna bod var belägen är oklart, men när Hans Jakob Adler öppnade diversehandel i Känsbyn 1895 var det säkerligen i Adolf Enock Janssons fastighet, ty denne hade då etablerat sig som handlande i Lilla Mossen. Adler drev affärsverksamheten under några år, men 1905 blev tydligen konkurrensen från Edvin Olsson på Kuserud alltför hård, vilket medförde att han gick i konkurs och affärsverksamheten upphörde.
Adolf Enock Jansson sålde nu fastigheten till skomakarmästare David Bergström 1907. Denne föddes i Ånimskog 1841 och gifte sig med Eva Eriksdotter, även hon från Ånimskog. Makarna Bergström hade sju barn, varav de flesta hade flyttat hemifrån när familjen kom till Känsbyn. Äldst var Albina som föddes 1869, sedan David 1871, Karl Magnus 1875, Erik Gustaf 1878, Anna Charlotta 1883, Frida 1888 och Emma 1890.
Skomakarmästare Bergström, som enligt uppgift var noga med titulaturen, hade sin gärning förlagd till Stora Kilanes sista utpost i norr till 1922 då han avled. Hustrun Eva bodde kvar några år men sålde fastigheten 1925 till Adolf Svensson i Känsbyn och flyttade till Göteborg, där flera av hennes barn slagit sig ner.
Adolf Svensson sålde ganska omgående till Wargöns AB som vid den här tiden riktade sitt intresse mot traktens mineraltillgångar och behövde bostäder till sina arbetare. Från 1926 till 1928 bodde gruvförman Karl Emil Nilsson från Viker i Örebro län i huset. Han var änkling sedan ett tiotal år och de husliga bestyren sköttes av en hushållerska, vars namn tyvärr är okänt. Hennes dotter Vilma och brodern Albin fanns också med bland de boende under dessa år.
1930 sålde Wargön fastigheten till Otto och Emilia Svensson som några år vistats i Amerika. Emilia var dotter till Anton Johansson som ägde och bodde på Södra Kasen i Känsbyn under 1910-talet. Det är oklart huruvida makarna bodde stadigvarande i huset under den tioårsperiod som det var i deras ägo. På våren 1939 dog Otto Svensson och Emilia överlevde honom endast med ett par månader, men under den korta tid som hon stod som ensamägare till fastigheten hann hon att sörja för sin svågers framtid, Bror Svensson, som bott på övervåningen några år, var en bildad karl som råkat bli lite vinddriven och funnit en skyddande hamn i sin brors och svägerskas hus. Han uppträdde med en viss elegans, gick alltid klädd i svart cheviot-kostym med väst, rökte cigarr och uttryckte sig belevat och välformulerat på ansad skånska. Han hade ekonomisk utbildning, och skötte räkenskaperna åt Carl Ottosson och det gav honom en intellektuell status som ingav respekt i hans omgivning. Vid närmare betraktande kunde man dock skönja sprickor i herremansfasaden. Byxbaken var blanksliten av alltför idogt nötande på kontorsstolen, och västen hade med tiden antagit en obestämbar färgnyans. En svag doft av brända och destillerade drycker kunde också förnimmas i hans närhet, ty kärleken till flaskan var stark och trofast.
Emilia, eller Mrs Swansson, som folkhumorn döpt henne till, var väl medveten om denna svaghet och ordnade så att syskonen Adolf, Emanuel och Hanna Larsson tog över fastigheten med försäkran om att Bror skulle få bo kvar till sin död. Risken var annars att han hade sålt huset och förgyllt något år av sitt liv i ett saligt rus och därefter hamnat på bar backe.
När Enar och Aina Widing köpte huset ett par år senare fick således Bror Svensson behålla sin bostad på övervåningen tills han tvingades flytta på grund av ohälsa. Han dog i Åmål 1947.
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 124-126.