Dalarna/Leksand

Leksands Socken

Namnet (1318 Leksand) kommer troligen från en gård nära kyrkan. Efterleden sand syftar på den sandiga stranden av Kyrkudden vid älvens utlopp. Förleden lek syftar på fiskelek utanför udden

Leksands socken ligger i hjärtat av Dalarna och utgör sedan medeltiden ett av landskapets mest betydelsefulla bygdeområden. Socknen omfattar ett stort område kring Österdalälven och Limsjön, där centralorten Leksand växte fram som kyrkby och tingsplats. Genom seklerna har Leksand varit centrum för såväl kyrkligt som världsligt liv i övre Siljansbygden.

Området kring Leksand har varit bebott sedan stenåldern, vilket framgår av flera fornlämningar längs älven och de gamla höjdlägena. Under järnåldern uppstod fasta gårdar i dalgångarna, och byarna organiserades tidigt i fjärdingar – Åsbygge, Rönnäs, Ullvi och Noret – ett indelningssystem som levde kvar in i nyare tid.

De äldsta skriftliga beläggen för Leksand som socken härrör från 1200-talet, men den kyrkliga organisationen kan vara äldre. Det nuvarande sockennamnet kommer av ordet lek (lutning eller sluttning) och syftar troligen på terrängen vid älvstranden.

Tidig historia

För cirka 377 miljoner år sedan slog en meteorit ner vid Hättjärn mellan Boda, Rättvik, Mora, Ore och Orsa socknar. Vid nedslaget förgasades och smälte berggrunden, och en stor krater bildades. Mitt i kratern reste sig småningom en granitkupol och kring denna bildades senare ett system av sjöar och vattendrag. Siljan bildades efter inlandsisens tillbakagång cirka 8000 år f. kr. Sjön var förut en del av Ancylussjön, ett innanhav med sötvatten, men avsnördes i samband med issmältningen.

Området kring Leksand har varit bebott sedan stenåldern, vilket framgår av flera fornlämningar längs älven och de gamla höjdlägena. Under järnåldern uppstod fasta gårdar i dalgångarna, och byarna organiserades tidigt i fjärdingar – Åsbygge, Rönnäs, Ullvi och Noret – ett indelningssystem som levde kvar in i nyare tid.

En mängd bopatser från stenåldern är kända till de äldsta daterade hör Leksandsboplatsen. Vid sjön Stor-Flaten är omkring 30 stenåldersboplatser kända. Bland lösfynd som hör till mesolitikum märks bland annat en hornhacka i älghorn påträffad vid Sätra by och en harpunspets i renhorn påträffad vid sjön Opplimen. Bland övriga kända boplatser märks den gropkeramiska Orsandboplatsen. Inga fynd tyder på en fast jordbrukarbefolkning under bronsålder.

Leksands kyrka

Leksands kyrka, tillägnad Sankt Nikolaus, byggdes troligen redan under 1200-talet och är en av Dalarnas största landskyrkor. Runt kyrkan växte Leksands kyrkby fram som centrum för gudstjänst, marknad, tingshållning och sockenstyre. Här låg även prästgården, klockargården och den gamla kyrkstallmiljön.

På Kyrkudden vid Leksands kyrka finns en gravplats från vikingatiden samt från den äldre medeltiden. Från vikingatid och medeltid finns även bebyggelserester kvar. Dessa återfinns under marken i centralbygden. Vidare finns inom socknen slagg från lågteknisk järnhantering

De äldsta skriftliga beläggen för Leksand som socken härrör från 1200-talet, men den kyrkliga organisationen kan vara äldre.

Genom århundradena var Leksand en modersocken med flera kapell- och annexförsamlingar, bland annat i Djura, Siljansnäs och Tällberg. Socknen hörde till Västerdalarnas härad och hade egen tingsplats samt landsfiskal och nämndemän.

Odlingslandskap

Landskapet kring Siljan är kuperat. Höga blånande randberg omfamnar Siljansringen och älvarnas dalgångar. Bortom randbergen sträcker sig milsvida bergiga skogslandskap. På sand- och kalkjordar närmast vattnen finns pärlband av tätt bebyggda faluröda byar som vuxit sig stora genom ett särskilt sätt att dela jord vid arv, och genom en väl utbredd timmerhuskultur med månghussystem.

Jordbruket har alltid varit basen för försörjningen, med odling av korn, råg och rovor, samt boskapsskötsel och fäbodbruk. Leksands socken var tidigt känd för sina fäbodsystem, där nästan varje by hade sina egna fäbodar i skogsbygden. Även hantverk, skogsbruk och tjärbränning var viktiga inslag, särskilt under 1600- och 1700-talen.

Bystruktur

Från medeltiden och fram till sekelskiftet år 1900 knuttimrades de flesta byggnaderna i Leksand. Timmerhuskulturen bygger på ett månghussystem, där varje enskild byggnad fyller en specifik funktion på gården. Husen grupperades vanligtvis kring ett enda slutet gårdstun som i äldre tider oftast var fyrkantigt. Bostadshuset, i Leksand oftast en enkelstuga, placerades på den norra sidan av gårdstunet. På sidorna fanns sedan tre olika längor med djurhus, förvarings- och verksbyggnader. Fähuset, fejset, där djuren bodde placerades nära gårdens brunn och utfarten mot bygatan. Djurhållningen var mycket vattenkrävande, och när djuren fördes till utmarken var ett läge nära bygatan optimalt. I samma länga som fejset fanns ett foderhus, ibland med övervåning som utkragades till ett portlider mellan boden och fejset. Om gården hade häst fanns också en stallänga med ett stall med höskulle ovanpå. Stallet ingick nästan aldrig i samma länga som fejset, dock var höskullen ofta utkragad till ett portlider och sammanbyggt med en bod, eller kanske en källarstuga. I hörnet mellan fähuset och stallet fanns ett dass och oftast gårdens dynghög. Den sista längan kunde innefatta förvaringsbyggnader så som loftbod eller parhärbre, samt en trösklada där säd förvarades och tröskades. Utanför gårdstunet fanns ytterligare förvaringsbyggnader i form av härbren. En bit från gården placerades brandfarliga byggnader så som torklador och smedjor. Torkladan användes för att torka otröskad säd med hjälp av en spis. I odlingslandskapet och på skogen fanns därutöver ängslador och lövlador där foder förvarades innan det hämtades hem till gården. Hemfäbodarnas gårdar har ofta en uppsättning med byggnader snarlika huvudgårdens, medan långfäbodar kan innefatta färre byggnader med något annorlunda funktion. Där fanns exempelvis mjölkbodar och tillverkningshus för mejeriprodukter.

Nästan alla äldre timmerhus byggdes av bönderna själva, och håller en anmärkningsvärt hög virkes- och hantverkskvalitet. Utformningen är ofta enkel, men väl genomtänkt. Inspirationen till nya byggnader hämtades från byggnader på andra gårdar i byn. På grund av de komplexa arvsreglerna som beskrivs ovan har det ofta förekommit att timmerhus har flyttats eller ombyggts. Exempelvis kunde en parstuga, där sådana förekom, delas i två och återuppstå som två nya parstugor. På fäbodarna finns i regel fler riktigt ålderdomliga timmerhus bevarade, eftersom förändringstrycket under 1800- och 1900-talet där inte varit lika högt som i byarna.

Kulturen

Kulturen i Leksand är rik och väl bevarad. Den lokala dräktskicket, folkmusiken och måleriet har blivit symboler för hela Dalarna. Även byggnadstraditionen med rödmålade timmergårdar och loftbodar har gjort Leksandsbyarna till kulturmiljöer av riksintresse.