Johan Otto Hesselbom
|
Johan Otto Hesselbom
|
||
|---|---|---|
| Landskap | Dalsland | |
| Socken | Ånimskog | |
| Titel | Konstnär | |
| Född | 1848-07-13 | |
| Slobol i Ånimskogs socken | ||
| Död | 1913-06-20 | |
| Säffle | ||
Otto Hesselbom
Wikipedia har en utförlig artikel om Otto Hesselbom, Ånimskogs kände målare.
ÅMÅLSPOSTENS JULNUMMER
Vingnäs: Ovnanför gavelfönstret" hade Hesselbom sin atelier. Där "Vårt land" och "Fosterbygden" inspirerades. Vingnäs, ett naturskönt beläget hemman mellan sjön Ärran och Änimmen, är en av de platser som varit av störst betydelse för Otto Hesselbom och hans konstutveckling. Där vistades han årligen under en lång följd av år nästan varje sommar. Därifrån hämtade han sina betydelsefullaste motiv till sina målningar. Bl. a. har han påbörjat målningen av den berömda tavlan Vårt land där.
Han hade sitt rum eller rättare sagt sin atelier i vindsväningen i ett åt norr vettande gavelrum. Detta var både rymligt och hade goda belysningsförhållanden, varför det var synnerligen lämpligt för ändamålet. Dess möblering var mycket enkel. Utmed ena väggen hade en ljusbrun Karl Johanssoffa sin plats. Den finns ännu kvar där. Vidare fanns det ett par stolar i allmogestil, bord o. s. v. Även stolarna funnas i behåll, och värdinnan i huset fru Johansson-Hesselbom visar gärna besökaren dem.
Här i denna vackra bygd hade konstnären riklig tillgång på motiv. Han strövade gärna kring bygden, och många äro de tavlor som han förevigat. Han valde med förkärlek höga utsiktspunkter, från vilka han erhöll en vid blick över nejden. Här satte han upp sitt staffli och slog sig ner för dagar och veckor. Han var synnerligen flitig. Mat medfördes oftast och därefter kunde han hålla ut timme efter timme ända till sena kvällen.
En brorson, Gustaf T. Hesselbom har berättat för den, som skriver dessa rader, att han som liten parvel kunde trava med Hesselbom bärande hans målargrejor som voro ganska tunga. Först och främst var det ett väldigt staffli, men dessutom var det stora dukar, penslar och matsäck. Konstnären behövde oftast hjälp att bära allt detta. Det kunde emellertid hända, att den lilla parveln tröttnade på att vänta hos Otto Hesselbom och travade hem. Men man skall ingalunda tro att konstnären därför var tråkig. Han berättade en mängd roliga historier är om ? ? ? bekanting som han funnit något lustigt drag hos. Det var inga elakheter . Hesselbom berättade utan oförargliga småhistorier, vari han på ett synnerligen karakteristiskt sätt efterhärmade vederbörandes sätt att tala och uppträda. Man måste emellertid vara bekant med dessa personer för att finna historierna roliga. Medan man har hans målargrejor fördjupade han sig alltid i dylika historier, åtminstone om han var vid gott humör och även under målningen kunde han draga en del sådana, som tydligen voro hågkomster från hans ständiga vandringar bland bygdens folk.
Hesselbom tröttnade aldrig på att vandra omkring i bygden. Han var en outtröttlig samlare av kuriosa av varjehanda slag av kuriosa av varjehanda slag. Helst samlade han gamla föremål såsom antika låsar, allmogeföremål av åldrig datum, lustiga stenar o. s. v. Hans fröjd över en gammal lås eller annat gammalt föremål, som han kommit över ute i stugorna var oerhört stor. Han kunde hysa en barnslig fröjd däröver och triumferande visa vad han förvärvat. Däremot värderade han icke alster av sin egen pensel så värst mycket. Han kunde giva bort den ena tavlan efter den andra ute i bygderna. Och hans goda hjärta kom även till synes däri att han vid sina besök kunde måla stugan eller gården och överlämna det målade till vederbörande. Man finner därför här och var i dalsländska bygder tavlor av Hesselboms hand.
Få torde vara mera fästa vid sin bygd än Hesselbom. Han älskade den med en frenetisk glöd, som tog sig mångahanda uttryck. Hans motivval bevisar en dyrkan. av naturen i hans hembygd. Det var de vida vyerna, de i fjärran blånande bergstopparna, vars silhuetter förtonade i fjärran, det glittrande vattnet, som bredde sig mellan lummiga landsträckningar. Allt detta var hans pensels älsklingsobjekt och på detta område har han vunnit sin största berömmelse. Sådana tavlor som Vårt land och Fosterbygden m. fl. ha sina motiv här ifrån. Vårt land påbörjades här.
Konstnären följde i sin målning icke alltid verkligheten till punkt och pricka. Om det var något vackert parti, som han ansåg skulle göra sig på tavlan införlivade han detsamma med duken. På Vårt land ville han ha med flera detaljer från nejden, som han icke skulle ha kunnat få rum med där, om han vid sin målning fotografiskt följt ,med verkligheten. Han minskade exempelvis skogs och bergspartiet framför sig mellan honom själv och sjön.
Han brukade sällan eller aldrig avsluta sina tavlor ute i naturen eller på Vingnäs. När hans vistelse å Vingnäs var slut, tog han med sig sina dukar och avslutade dem, i Vårt land tog han sålunda med sig efter skisseringen av densamma å Vingnäs till Koppom, dit han blivit inbjuden att vistas hos brukspatron Canell. Denne köpte även denna duk före ett pris av 1500: —kr., men när det efter en utställning i Stockholm av densamma visade sig, att Nationalmuseum önskade samma duk för ett pris av 4000: - kr, så gick brukspatron Canell beredvilligt med härpå mot att Hesselbom målade en kopia av samma duk åt honom.
Hesselbom brukade ofta måla motiv, som han tyckte om flera gånger. Sålunda har han målat Vårt land fyra å fem gånger. Utom Nationalmuseum och brukspatron Canell har Hesselboms efterlevande maka exempelvis en replik av Vårt land. Han gjorde emellertid sällan dessa tavlor alldeles lika varandra. Det var skillnad både i komposition och färg. Hans konstnärliga kynne och självständigt skapande kraft o. fantasi arbetade härvid fritt från förebilden. Han så att säga brottades med sin uppgift och sökte arbeta sig fram på inspirationens väg till ett för sig på förhand uppställt mål. Under sådana stunder av sitt alstringsrika liv hade han en visionär glöd över sig, en glöd, som kommer till uttryck i hans verk. Detaljerna försvunno för hans syn, det blev en lek med färger, med skuggor och dagrar, med djärva linjer. Han tillgrep då oftast penselns skaft och bredde på färg i raska drag. Perspektiven i fråga om byggnader brydde han sig inte mycket om. Man kan därför oftast se, att perspektiven äro felaktiga. Han var själv mycket väl medveten härom, men han fäste sig icke vid saken. Han sade själv, att han icke var arkitekt eller ritare , utan målare. Som sådan lade han an på färg och dagrar. Byggnaderna fingo endast ingå i tavlan som dekorativa moment.
Hesselbom har fångat motiv lite här och var i Vingnästrakten. men han hade en punkt, som han med förkärlek uppsökte, och varifrån han hade storslagna vyer åt alla håll över blänkande sjöar o. lummiga skogshöjder ända bort mot den blånande horisonten med dess många mjuka fjälltoppar. Det var högsta punkten på den höjdsträckning som kallas Husdalsberget, tre km. norr om Sörknätten, och som utgör en del av Kroppefjälls förgrening åt detta håll.
Denna högsta punkt kallas av folket i bygden Predikstolen och den reser sig förvisso som en predikstol över den storslagna bygden. Därifrån ser man åt väster och sydväst Ärran ända bort till Fröskog med denna sockens många bergsträckningar, Fengersforsdalen, som tränger sig in förbi de blånande båglinjerna och de lummiga små öarna i det glittrande vattnet. Åt norr och nordväst skådar det hänryckta ögat ett smått band av vitt vatten mellan där Hesselbom hämtade motivet till Vårt land" och " Fosterbygden". De grönskande ängderna med växelvis mörkare gröna skogar och ljusare gröna ängar och åkrar. Det är Ärran och Ånimmen, som avsmalnande närma sig varandra mellan höjderna. Längst bort förtonar Kinnekulle och skymtar Vänern i solklara dagar. Åt öster återigen mötes man även av Ånimmen, som rundar det näs, vilket på grund av sin form av en vinge, givit platsen sitt namn. Dalsland är ett de tusen sjöarnas land med dalar och berg och sjöar om vartannat i ett tjusande virrvarr.
Från Hesselboms vandringar ut i bygden berättas att han kunde bli formligen hänryckt över att på träffa en gammal sak, men han blev lika glad över att finna något gammalt bruk från sin egenkära ungdomstid. Han kunde råka i hänförelse över att bli bjuden på mjöd eller över att bli trakterad med en skiva havrebröd med smör och ost.
Det var starka band, som bundo honom med sin barndomstid. Yngst, bland åtta syskon, fick han ända från sitt inträde i världen vänja sig vid torftighet i det enkla lilla bondehemmet Slobol i Ånimskog socken. Hans smaknerver fingo vänja sig vid havrebrödet, och smöret hörde nog mera till kalasmat. Även för konstnären blev detta fallet. Havrebrödet hade väl i allmänhet då kommit ur bruk: och därför blev det en fest för honom när han någon gång ute i stugorna fick tag på i en bit. Men han visade samma barnsliga glädje över att i någon dikeskant finna, några syror som han med höga rop plockade och mumsade på, alldeles som i sin barndom.
Detta gav honom tydligen idéassociationer av mångahanda slag. Han tänkte på sitt kära hem, på sin far och mor, på sina syskon. Han levde om sin barndoms dagar, han levde om dem i sin konst, som aldrig släppte roten i fädernebygden, även om han vistades ute i stora världen. Barnasinnet släppte Hesselbom aldrig, det fromma barnasinnet hängde vid ända till döddagar. Han kom ju visserligen att dö iutom sin fädernebygd, nämligen i Säffle, där han byggt sig en villa, men detta var en ödets lek. Han planerade sedan gammalt att bygga sig en ateljéer å Vingnäs invid Ärans strand, men hans andra hustru var emot saken och tyckte, att platsen låg för avskilt. När så tomt skänktes konstnären invid älven i Säffle på en charmant plats, beslöt han sig för att där bygga sig en boning. Denna uppfördes även efter hans egna intentioner och efter hans ritning och försågs med utsmyckning av honom själv. Där ser man lustiga utskärningar och väldiga originella lås, tydligen gjorda efter allmogelås, som han en gång funnit under sina vandringar i bygderna bland stugornas folk.
