Dalsland/Ånimskog/Hult/Petter Eliasson
Berättelser om Petter Eliasson från folk som kände honom.
Petter Eliasson är vida omtalad av de äldre i Ånimskog. När man förde honom på tal, förstod man att han var inte älskad av alla, speciellt inte de som var av lägre status i samhället. Hade en del egenheter som t.ex. att alltid göra en affär lite bättre än vad den var. T.ex. vid en sprängolycka mitt för boningshuset på Hult. Flög en sten genom luften, gick genom taken och landade i köksgolvet i hörnet till höger om dörren. Petter tog då och hämtade en gammal smörkärna som var sönder och slängde på stenen. Järnvägsbolaget fick betala den också.
När det var arbetsfolk på Hult och det vankades mat. Gick Petter in i kontoret och åt ensam. Han ville inte beblanda sig med vanligt folk.
Han hade en ovana att lugga folk lite i nacken, speciellt barn var rädda för honom. En gång i missionshuset på östra berg gjorde han så på en främling, men denne hade tupé. Pinsamheten roade många.
Petter hade många affärer ihop med JP Johansson i Lågan (bodde i Sigrids gamla hus). Petter var nära konkurs flera gånger men var som en katt och kom ned på alla fyra trots allt. Borgensförbindelser gjorde att han även blev ägare till Ånimskogs gård ett tag och för den delen många andra ställen. Vid ett tillfälle delade han även upp Hult i det som idag är Gatan. Bara för att gardera sig ifall konkursen kom. Efter hans död brann ett bål av papper öster om bonings huset i Hult. Det brann säkert i 14 dagar med allehanda handlingar från alla och envar, Många kände man inte till. Därför brändes allt.
Det hade öppnats en ny affär i Krusebol i det hus som sedan blev Hedenbergs verkstad. Han kände sig som en som hjälpt handlaren så mycket att han hade som vana att alltid ta sig en cigarr innanför disken. Detta gillade inte affärsmannen. Så en dag när luckan ner till källaren var öppen, vilket inte Petter såg. Tänkte han som vanligt ta sig en cigarr på insidan disken. Öppnade locket i disken och klev in och ramlade rak ner i källaren. Han slog sig rejält. Sa inget, men tog heller inga mer cigarrer.
Pratade en gång med Hilding Arebäck år 1967 när han jobbade på Hult med att plocka ner murstocken som skulle ut. Jag tyckte det var roligt att stå i dammet och prata med Hilding. Han berättade när han var pojk och gick i Korsbyns skola. Han hade blivit ertappad med att slänga sten på starholkarna. Alma Karlsson blev rasande och nu skulle de gå till kyrkvärden på Hult så Hilding skulle få stryk. Hela klassen marscherade i gåsmarsch och ställde upp sig på led vid flaggstången på Hult. Petter låg och sov middag men väcktes. Petter går ut till barnen och Alma talade om vad vanvördig Hilding hade gjort. Hilding var så rädd att som han sa, benen ville vika sig och han skakade i hela kroppen. Petter går fram till honom, lade sin hand på Hildings huvud och sa. Du blir allt en bra pojk du. Alma fick snopen vandra tillbaka med klassen till Korsbyns skola.
En suddig men ändå intressant bild, när Petter läser en bok i "stora rummet" på Hult.
Minnesruna ur Hembygden 1931
Kyrkvärden i Hult
Petter Eliasson
Till personer, som gjort avtryck i Ånimskogs sockenhistoria, kan räknas Petter Eliasson i Hult. Han kom, under sin levnad i Ånimskog, att få stort inflytande på socknens utveckling. Han avled 1928, men hans minne lever fortfarande kvar i bygden. Han var nämndeman i inte mindre än 33 år och häradsdomare i Tössbo & Vedbo härad. Häradshövding Karl Mellén tecknade i Hembygden 1931 följande minnesruna över Petter Eliasson:
Med den man, vars drag här återges, bort gick ur tiden en värdig representant för Dals lands allmoge. Föräldrarna var lantbrukaren och snickaren Elias Olsson och dennes hustru Lisa Andersdotter. Född i enkelt lantmanna hem å »det fattiga Dal » fick han i likhet med mången annan den tiden tidigt draga ut i värl den för att lätta brödbekymren i hemmet och för att lära sig stå på egna ben. Kärleken till hembygden förde honom emellertid åter till det karga Dal. Sedan han åtskilliga år vistats i Västmanland och därstädes ingått äktenskap, inköpte han år 1875 gården Hult i Ånimskogs socken och bosatte sig å denna. Han avled där städes den 21 december 1928. Ett rikt arbetsfält väntade Eliasson vid återkomsten till Dal. Hans stora arbetsförmåga, hans framsynthet och rätt rådighet samt hans klara och praktiska blick på föreliggande spörsmål förde honom snart till alla en kommuns förtroendeposter, och den sto ra tilliten till ”kyrkovärden”, som Eliasson gcmenligen och själv kanske gärna kallades, gjorde, att under många år knappast någon af fär kunde företagas inom Ånimskogs socken utan Eliassons medverkan åtminstone icke på östra sidan om socknens vackra sjö Ånimmen. På ”Västsi’a" sjön i ”Kanaans land” hade han en god, pålitlig och mångårig vän, som av ena handa skäl och på enahanda sätt som Eliasson patriarkaliskt och till allas belåtenhet styrde ”det landet Gosen ”. Petter Eliasson föddes i Långerud av Frö skogs socken den 9 mars 1841. Hans föräldrar voro lantbrukaren och snickaren Elias Olsson och dennes hustru Lisa Andersdotter. Syskon skaran var stor, och efter åtnjutande av dåtida oansenliga folkskoleundervisning sattes Petter i unga år i smedlära hos smedsmästaren Hedlund i Åmål. Efter erhållen utbildning innehade Eli asson olika anställningar å några större gods i Närke och Västmanland såsom gårdssmed. Att Eliasson, ständigt glad och vid friskt humör, redan tidigt fattade livets allvar samt genom arbete och pliktuppfyllelse sökte vinna med människors respekt och förtroende framgår av ett framför mig liggande, gulnat arbetsbetyg, som Eliasson på gamle dar icke utan stolthet och berättigad sådan förevisade. Betyget lyder:
”Smeden Petter Eliasson, som här för dagspenning arbetat sedan hösten 1862 och nästinstundande höst eller möjligen dessförinnan enligt egen önskan härifrån avflyttar, lämnas vad smedyrket vidkom mer det vitsord, att han till min fullkomliga belåtenhet skött egendomens hästar, beslagit vagnar, plogar, rullharf, vinteråk don och en stor mängd andra åker- och körredskap med mera; och har han utfört dessa mångahanda arbeten med skick lighet, nit och största pålitlighet samt vil lighet. Då härtill kommer, att Eliasson utan minsta avbrott under en lång tid visat det mest trogna, fromma, stilla, anständiga och i allt stadgade och hedrande uppförande samt likaledes städse varit berömvärt höflig och absolut nykter, så är det lika mycket min pligt som för mig en sann glädje att lämna Eliasson min rek ommendation och mitt erkännande af 1 förtjänster, som alltid anspråkslöst fram stått.
Öby den 14 Augusti 1866. H. A. 0. Broberg capitain, (sigill).”
Förmodligen var det med tanke på förestå ende giftermål som Eliasson uppsade sin an ställning på Öby gård. Han ingick nämligen år 1867 äktenskap med mejerskan å samma gård Emelia Nelzon. Bland Eliassons efterlämnade papper har anträffats ett lika vackert arbetsbe tyg för henne, utfärdat av kapten Broberg. Emellertid kommo de nygifta ej att lämna Öby gård. De arrenderade istället mejeriet därstä des. Såvitt jag kunnat finna, innehade de detta till dess Eliasson år 1875 med familj återvände till hembygden. Förmodligen var det under denna tid som de unga makarna genom arbete och sparsamhet lade grunden till det relativa, anspråkslösa välstånd, som under följande år städse jämte ordning präglade Eliassons hem.
Eliasson återvände till hembygden samtidigt med att Bergslagernas järnväg, till lycka och välsignelse för Dal och dess befolkning, drogs fram genom landskapet. Eliasson vann anställ ning vid järnvägsbyggnaden som smed och uppförde en ännu befintlig smedja å sin nyin köpta gård. Han hade även den turen att från gården kunna avyttra en mängd grus till järn vägen, vilken dragits tvärs över ägorna. Den plats, varifrån gruset hämtades, är numera satt under vatten. När man under grushämtningen kommit till ett visst djup, påträffades nämligen en så kraftig vattenåder, att ingen vidare hämt ning av grus var att tänka på. Platsen förvand lades plötsligt till en liten, men djup sjö. »Pet ters sjö » kallas den till minne av kyrkovärden. Vid besök å Hult företogs gärna en promenad till »Petters sjö». Eliasson berättade, att han först inplanterat kräftor i sjön, och att detta sla git synnerligen väl ut, men att han därefter även släppt ålyngel i sjön med påföljd att i densamma numera funnes varken kräftor eller ål. Snålheten hade, sade han, bedragit visheten.
Det har förut nämnts, att Eliasson bekläddes med en mängd förtroendeuppdrag. Han var församlingens kyrkovärd i 50 år, nämndeman till kort före sin död i 33 år, ägodelningsrätts ledamot i ungefär lika många år, ledamot av vägstyrelsen i 27 år, landstingsman under ett par perioder, fattigvårdsstyrelsens ordförande i 11 år samt under lång tid vice ordförande i kyrkoråd och skolråd m. m. För det förtjänst fulla sätt, varpå Eliasson skötte alla dessa oav lönade uppdrag, tilldelades honom på föran staltande av hans egna sockenbor av Kungl. Maj:t medalj i guld för medborgerlig förtjänst.
När den, som – med vördnad för och i tack sam hågkomst av Petter Eliasson och hans livsgärning – nerskriver dessa enkla minnes ord, år 1911 hade den stora förmånen att ut nämnas till Häradshövding i Tössbo & Wedbo härad, satt uti Tössbo härads nämnd en hel del högresta dalslänningar av den vackra nordiska typen, alla huvudet högre än sin omgivning såväl andligen som kroppsligen och alla med den stora gemensamma förtjänsten att näst sin Gud hava endast sin egen kraft, sitt arbete, an språkslöshet, sparsamhet, omdöme och förmåga att tacka för den ansedda ställning, de envar i sin hembygd innehade.
Jag nämner förutom Petter Eliasson, häradsdomaren N. P. Larsson i Byn, nuvarande häradsdomaren Josef Larsson i Salebol, C. J. Johansson i Viken och Daniel Jansson i Persbyn. De äro nu alla borta utom häradsdomaren Larsson i Salebol. De stå alla såsom vackra föredömen och bevis på vad dalsländsk seghet och kraft kunde åstadkomma under tider, som voro svårare än nu, och att ingen bättre sporre till framgång finnes än vilja och ambition att stå på egna ben. Heder åt så dana män! Det var häradsdomaren Larsson i Salebol, med vilken Eliasson delade makten inom Ånimskogs socken, ”Salebol” styrde och ställ de, liksom han fortfarande gör, ”på Västsia”, i ”Kanaans land”. När gubbarna träffades, gnab bades de gärna litet smått, och man smädade varann, men på ett sådant sätt, att en utomstå ende lätt förstod, att bakom gnabbet och smä deorden låg uteslutande vänskap och en viss beundran. 2 Sedan jag anlänt till Dal, blev det snart en oskriven lag, att domaren med fru och hela domarkansliet en gång varje sommar skulle gästa såväl Hult som Salebol. Vid Ånimskogs station hämtades i Eliassons parvagn, alltid förspänd med två gula hästar av norsk ras, ävensom med skjuts från Gyltungebyn. De gula voro alltid uppfödda av Eliasson själv, och rasen påstod han vara synnerligen god. Ett föl pålades nästan årligen, och ett djur kunde där för nästan lika ofta avyttras till någon, som be handlade sina djur väl. Jag minnes Eliassons förtrytelse, då en främling, som gift in sig i en granngård och av sådan anledning fått köpa en av hans gula, några dagar därefter mot givet löfte for till Melleruds marknad och sålde den samme Till Salebol ställdes färden över Ånimmen från Ånimskogs kyrka i roddbåtar eller längre fram i motorbåt. Den vackra sjön kunde vara nog så våldsam, och numera efter den oerhörda terräng bilarne även i denna bygd vunnit torde båtfärder med rodd över hela sjön vara rätt så sällsynta. På såväl Salebol som Hult övades den störs ta gästfrihet. Å Salebol, liksom fortfarande under tillsyn av mor Elisabet, under det å Hult Eliassons mångåriga husföreståndarinna jungfru Anna stod för rusthållet.
Änkeman år 1889 och 1899 omgift med Hulda Gyberg blev Eliasson ännu en gång änkling. Värden var å båda ställena den mest förekommande och lyste av belåtenhet och gott humör. I utövandet av sina förpliktelser som värd uppmuntrades och un derstöddes han på ett verkningsfullt sätt av vännen från andra sidan sjön, vilken alltid in bjudits till gästabudet. ”Det var icke ofta man å det fattiga Dal fick något gott!” ”Det var långt mellan varva” och ”Det var ett rikt hus man gästade” etc. Vid riktigt gott lynne nöp Elias son vid tilltal gärna såväl äldre som yngre da mer i örat. Jag hörde aldrig någon, som icke med förtjusning omtalade denna misshandel. Petter Eliasson var verksam å alla områden och med sin vakna blick saknade han ingalun da sinne för affärer. Det var jordegendomar och skogen, som intresserade honom. Han var en kort tid ägare av Ånimskogs gård, och under flera år innehade han den vid Ånimmen vac kert belägna från Waernarnas tid på Dal bekan ta egendomen Gyltungebyn.
Denna uppläts emellertid åt hans måg K. F. Nordström, som år 1918 inköpte egendomen. Kommer Du någon gång till denna täcka vrå i en avlägsen, orörd, stilla och naturskön bygd, skall Du i skogsbrynet vid Ånimmens strand upptäcka ett litet nyuppfört pensionat. Björkebäck heter det. Det äges och innehaves av en ogift dotter till den man, vars livslinjer här uppdragits.
Åren 1883 1910 arrenderade och bebodde Eliasson krono egendomen Myran i Ånimskogs socken. Därav den ofta förekommande benämningen »Petter på Myra». Eliassons verksamhetstid i Ånimskog inföll samtidigt med Brukspatron Adolf Ungers å Henriksholm. De voro, var i sin stad, fast på olika sätt, män av icke vanliga mått. För Unger hyste Eliasson stor beundran, och det förtroen de brukspatronen gav den anspråkslöse odal mannen visar, att denna känsla måhända icke var ensidig. Brukspatron Unger älskade sitt Henriksholm och bygden, och mot Ånimskogs kommun visade han sin välvilja på varjehanda sätt.
Honom har kommunen att tacka för Lilla Bräckes ålderdomshem, som av Unger skänk tes till kommunen, och för Stora Bräckes skogsallmänning, som av honom för mycket facilt pris överläts å kommunen. Vid ordnandet av dessa och flera angelägenheter var Eliasson Ungers högra hand. En av Dals mera kände män av gammal god stam gick med Eliasson ur tiden. Han var en representant av den ljusa, förnöjsamma och glada livssyn, den trygghet i yttre och inre av seende och den vederhäftighet, som av ålder utmärkt den svenska odalmannen. Eliasson var en utpräglad personlighet. Främst trädde i da gen hans goda förstånd och oerhörda minne. Han hyste intresse för allt, som rörde sig i ti den, och ställde sig förstående till en moderna re tids berättigade krav. Däremot reagerade han kraftigt mot den nya tidens övermod och självsvåld, mot den ständigt stegrade oförnöj samheten med åtföljande ständigt stegrade pre 3 tentioner och mot alla god sed nedbrytande tendenser. Eliasson åtnjöt stor vänskap och storartat förtroende bland såväl hög som låg i de allra vidaste kretsar. Sådant kommer icke andra personer till del än sådana, som äro ut rustade med goda karaktärsegenskaper. Många voro de, som sökte sig till hemmet i Hult för erhållande av råd eller hjälp av allvarlig eller mera tillfällig natur eller för att prata bort en stund med den trevne mannen. Ur svårigheter hittades alltid någon utväg. Eliasson var i mångt och mycket samt länge sin bygds stöd och medelpunkt. Själv sade han sig på äldre dagar vara ”från gamla testamentets tid”. Han var en prydnad för sitt stånd. Säkerligen hade han som alla andra sina fel. Hans eftermäle är dock enstämmigt och synnerligen gott. I livet ville han icke gälla för annat än det han var: en god svensk bonde. Då han en vacker vinterdag under lätt snöfall jordades å Ånimskogs kyrko gård, yttrade en gammal odalman: »Så'nt folk växer icke mer, Häradshövdingen». - Det blev tomt i Ånimskog med omnejd efter Petter Eli asson.
Karl Mellén
