Runstenen i Grönlunds park

Runstenen i Grönlunds Park.
I Åsbo socken inom Östergötland ligger säteriet Grönlund, och i dess park står den här meddelade runstenen upprest. Den är funnen på egorna, och dess inskrift lyder på nuvarande svenska så:
Gudmundr . reste . sten . denna . efter . Uisten . fader. sin. Gud. hjelpe. hans. själ.
Här på egorna har således en gång en Gudmund blifvit begrafven, och hans son Östen rest stenen till hans minne. Det säger oss stenen, och det är allt hvad nutiden om den mannen kan få veta. Men en maning om alltings förgänglighet uttalar också den tysta stenen, det stumma vittnet af händelser, som tilldrogo sig för 700 år sedan! -
Så gammal är den i närheten af Grönlund belägna Åsbo kyrka, som är en af de äldsta i Linköpings biskopsstift. Denna socken har för oss svenskar ett eget intresse genom de män som derinom äro födda. Här lefde nämligen komministern Gabriel Atterbom, hvars son Per Daniel Amadeus Atterbom blef en bland vårt lands yppersta skalder, och i kyrkoherdegården lefde på 1600-talet Johannes Nicolai Eosander, hvars ena son Nils blef grefve och kongl. råd med namnet Liljeroth, och den andra Samuel assessor i Göta hofrätt och adlad med namnet Göthe. Dennes namn upptogs af hans brorson Johan Fredrik, som vistades mycket i Tyskland hos konung Fredrik I i Preussen, hos Carl XII och slutligen hos konung August i Polen. Han blef friherre med namnet v. Göthe, och skall, enligt v. Stjerneman, vara stamfader till en af Tysklands största skalder - Göthe.
Tomten för den gamla kyrkan och prestebolet skänktes för 600 år sedan af dåvaran- de egaren till Näs Ragwald Tykesson, med samtycke af sonen Nils och mågen Sven Krumedicke. Der kyrkan står var förut en hage, som kallades Trullehage, liksom berget der klockstapeln står Trulleberg. Gåfvobrefvet, som upplyser härom, finnes ännu i behåll och orden härom lyda: "Åsbo kyrka vara grundad med bogård sina i Trylla Hage och Klucko stånda & Trylla berg." Näs kallades äfven Hammarekulla eller Herrmannakulla och är bekant sedan urminnes tider. Nu heter det Strålsnäs och eges af brukspatron Burén. Det ligger romantiskt vackert mellan tvenne tillflöden till Svartån, hvaraf det gamla namnet: Näs.
Granngården Grönlund är ej så gammal. Den egdes på 1600-talet af assessor Måns Ekegren och är nu fideikommiss inom Klingsporska slägten.
Mycket har försvunnit, som fordom varit, Lifvet lefver så, det är tingens gång.
Så sjunger Runeberg i sin sköna sång om Fjalar kung, och orden föllo mig i minnet när jag för några dagar sedan stod framför minnesstenen i Grönlunds park. Månan var up- pe, men en kall vind drog fram öfver nejden, och skuggorna af de framilande molnen foro som mörka tankar öfver jorden.
Det gångna året slår in sina sista trådar. Men hurudan är den väf, som innehåller Europas historia för 1863. Hvart man kastar blicken, mötes den af mord, blod, våld och brott. Der ligger Polen och skälfver, medan brottet sitter och hånar på dess gamla konungatron. Der, i vårt broderland, vid nordens gräns, vid Eidern, reder man sig till strid, för att värna sig mot en stor nation, som gör anspråk på att vara den europeiska bildningens målsman, men som icke blyges att spela rollen af en usel röfvare.
Hvem skall resa minnesstenen öfver det tilländalupna året, och hvilka runor skola ristas på den?
Brottet och vanäran bär konungakrona och mantel och trampar sanning och mensklighet under fötterna, och de som makten hafva sitta tysta och se på! De som vilja föra sanningens och mensklighetens talan kunna icke, och de som kunna vilja icke!
Men så kan, så får det icke blifva! Ännu finnas svärd, som vilja sjunga en sång för hvad som rätt är och sannt, och aldrig skall nornan på sin tafla rista en runa om att broder i farans stund glömde sin broder. Och jag upprepade för mig sjelf dessa versar af Nybom, som Sverige en gång läst med hänryckning. När äran vinkar sjunger han:
vi taga upp och sjunga
en marseljäs, en ny, med fornsvenskt mod
och fram med den i storm på böljan gunga,
en invigd skara, frisk och vapengod,
så att det ej må heta vidt kring jorden:
sin dödssömn sofver lejonet af norden.
Det vaka vill! Det solar sina ungar
i frihetens och kraftens tvillingsljus;
det blickar stolt mot både folk och kungar,
och på förtryckarns stängda fängselhus
det stirrar vildt och dödens flammor slungar;
det ville väl få spränga uti grus
hvar makt som våldför, under sken af lagen,
bedrager först och spelar sen bedragen.
Vi blunda ej! Med hand på svärd vi höra
de åskor, hvilka fjerran börja gå;
vi höra tryckta folk på kedjan röra,
och hur man dem i nya band vill slå;
hur våld och väld fördela och förstöra
de byten, som de slagit ned uppå.
Skall denna storm emot vår kust ock vräka?...
Hvem väljer Gud att dessa örnar fläka?
Förening hörs en väldig lösen skalla
från bröst till bröst och ifrån land till land;
utöfver sundet hjertats bryggor falla,
och öfver Dovre ligger hand i hand,
och alla unga bröst, vi säga: alla
slå utaf samma helga kärleksbrand, –
hur djerf, hur skön är ungdomspolitiken:
en Gud, ett enda folk i trenne riken.
Eivind Skaldaspiller.[1]
Noter
- ↑ Svenska Arbetaren, 1863-12-30