Ånskolund
Socken: Ånimskog Platsnamn: Ånskolund Typ: Hemman Koordinater: [58.854163,12.536001] Visa på Kartbild.com
Extern länk om: Ånskolunds Gästgiveri
Gästgiveriet i Ånskolund, eller "Lunden" som det också kallades, i Ånimskog socken, Älvsborgs län, drevs under slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet av Anders Månsson Wall. Av alla gästgivare vid Ånskolund är Anders Månsson Wall den mest kände. Vid vilken tidpunkt han tillträdde som gästgivare är osäkert. Troligen drev han verksamheten från år 1680 och tillsammans med Örjan Svensson från år 1681. Att nämnde man Örjan Svensson var gästgivare framgår av 1703 års dombok. Örjan Svensson blev år 1723 häradsdomare. År 1716 hade tinget att behandla anklagelsen att avskedade ryttaren Erik Holm okvädat gästgivaren Anders Månsson Wall i Lunden. År 1720 finns antecknat att Anders Wall var kyrkovärd i Ånimskog.
Husesyn genomfördes år 1721 i Lunden "där gästgivare Anders Månsson Wall innehar gästgivaregården under förpantning av kronan".
År 1732 kom Anders Wall i konflikt med sin f.d. kompanjon, Örjan Swensson, som nu arrenderade själva gården, medan Wall drev gästgiverirörelsen. Enligt Wall misskötte Swensson sitt arrende och bröt mot gällande kontrakt, varför Wall lät kalla på krono-betjäningen, för att avhysa Swensson. Detta lät sig nu inte göras så lätt. Örjan Swensson författade en skrivelse med okänt innehåll till landshövdingen. Det hela resulterade i att Örjan Swensson inte bara skulle få behålla sin åborätt, utan dessutom få rätt att köpa det fjärdels hemmanet Lund!
Anders Wall blev naturligtvis bestört och skrev ett långt klagobrev till landshövdingen där han krävde upprättelse, menande att Swensson föredragit en rad besynnerliga och oriktiga omständigheter. Han kunde inte nog beklaga sitt öde att "på detta sättet måste hamna i svårigheten att draga med trotsig och egenvillig åbo". Tvisten löstes så småningom i en västgötaklimax, allt fick bli vid det gamla och båda verka som tidigare.
Källa: Conny Källvik.
Artikel ur en tidning
Ånskolund ett centrum för sekler tillbaka
MED STOR GÄSTGIVARGÅRD
Här fanns hantverkare, handelsbod. m.m. -Karl Johan i all sin ståt har övernattat där. Ånskolund i Ånimskog eller — som det förr hette endast Lund — vandrar man kring i åldrig kulturbygd, där troligen boplatser funnits sedan tusentals år tillbaka.- Bönderna hitta rätt vad det är i sina åkrar flintverktyg, och agronom G. A. Hesselbom, som vi just besöka visar oss en flintkniv och en yxa, som han fått upp, da han en gång plöjde. Det låter lite; underligt, att dylika föremål ligga så långt uppe i jordytan, men de ha väl så småningom pressats uppåt. Man har också funnit lämningar, som inte gärna kunna! vara annat än från en fornborg, i närheten av sjön: tvenne parallella murar, som tycks ha stängt av något slags förvaringsplats i händelse av ofred.
Det äldsta huset i Ånskolund är den gamla gästgivargården, som räknar sina anor från 1820. Den byggdes samtidigt med mangårdsbyggnaden på Henriksholm, men man vet säkert att det funnits tvenne gestgivarhus före detta. Gästgiveri vet man bedrevs här på mitten av 1600-talet och slutade först vid sekelskiftet. D.v.s. matskyldigheten fortsatte fram till 1912. men det är troligt att före dessa tre gästgivargårdar fanns andra. Lund har alltså sedan århundraden tillbaka varit en hållplats mellan Mellerud och Torpane i Tösse.
Karl Johan och Linné som gäster i Lunds gästgiveri. Två betydande svenskar ha övernattat i Lunds gästgiverigård. Främst då Karl XIV Johan eller rättare sagt Kronprins Johan. Han var nämligen på resa till fälttåget mot Norge när han rastade Här. Det är sparsamt med sägnerna kring denna kungaresa man vet endast, att Hans Kongelige Höghet ansträngde sina hästar alldeles förfärligt, och att somliga stupade av ansträngning. Kungsvagnarna voro stora och tunga; konungen förde nämligen med sig salongsvagnar och köksvagnar, och det borde ha varit en! syn for gudar att se när det kungliga matsilvret dukades upp i den troligen ganska torftiga gästgivarematsalen. Just då fanns det en gästgivare som festade bra, och som särskilt inför kungabesöket skulle stärka sina nerver med spiritus concentratus, vilket medförde, att han måste föras bort för att icke störa Hans Höghet.
Ännu senare, eller i mitten på 1700-talet, gästade Linné gästgivargården, enligt hans Egen beskrivning ha ätit av den delikata Ånimmens ”vimba”. I sin reseskildring meddelar han, att taket var täckt med taklök vilket ju betyder, att gästgiveriet påden tiden hade torvtak. Han lär även ha funnit några sällsynta växter i Ånimskog, vilket f. ö. också senare botaniker ha konstaterat förekomsten av. Linné var ju blomster- och matälskare, det faller sig helt naturligt, ”vimba” och taklök forekomma båda i hans beskrivning. Innan järnvägen kom till och i länge sen svunna tider, var Lund eti verkligt centrum, där det bodde en hel del hantverkare. Det fanns då inga handelsbodar i socknen annat an i Lund och Kärrkil och bönderna på västsidan fick ro över sjön för att hämta varor.
Det goda ’Kaanans land!! På västsidan. -Varför i all världen. fråga vi, kalla ni denna landsträcka för ”Kaanans land’? — Ja, det är väl någon gubbe,som kommit upp med uttrycket! Det är ett gott land, och man reder sig bra där Ja, det bör agronomen känna till. ty han är född på västsidan hans far ägde S:a Vingnäs gård, och själv har han en tid brukat den i kompanjonskap med den nyligen avlidne Richard Johansson Den gamla gästgivargården köpte han en gång i tiden av (..oläsligt) som halft motvilligt måste lägga sig till med den efter en ‘Snickerifirma, som köpte den och tagit vara på skogen. Men återväxten har varit god. Byggnaderna voro ytterst förfallna, när agronom Hesselbom fick hand om dem i den nyare gården användes en de av rummen till sädesmagasin. Dyrbarheter i grotta räddades undan norrmännen. I en glanstid var gästgiveriet ganska omfattande området måste ständigt hålla 15—20 hästar i beredskap. De norska fejderna ha satt sin prägel på Ånimskogs dåvarande centrum, liksom på så många andra dalorter. Under en av dessa hemsökelser gömde ortsborna sina tillhörigheter av större värde i en grotta, där dessa undgingo fiendens ögon. och där de kunde hämtas sedan stormen väl var över. Den grottan är belägen ungefär en km. väster om gården. De drevo också en stor del husdjur ut p& en udde i sjön där man inte kunde komma åt dem. Lignel omtalar, att sådana hemsökelser inte mindre än tre gånger gått över socknen. Vid ett tillfälle, då Anskolund avbrändes helt togo de norsk-danska stridskrafterna det i närheten av kyrkan upplagrade tiondet Som god pris. Gifte sig vid 80 års ålder fick se barnbarn växa upp.
Bland gästgivarna märkes särskilt en, som var 102 år gammal vid sin död —han levde omkring 1750—1850. Han donerade till kyrkan predikostolen och begrovs i koret, där en minnessten omtalar hans bedrifter. Som ett kuriosum kan nämnas, att han gifte sig vid 80 års ålder för tredje gången och hade den glädjen att få se barn- barn i detta sista gifte växa upp. Han hade varit ryttare under Karl XI och troligen drabant under Karl XII. Ryktet omtalar honom som en särskilt storvuxen och vital karl, Vid en restaurering Ånimskogs kyrka, då man måste bryta upp golvet för att draga in värmeledningsaggregat fann man ett kranium av ett särskilt imponerande huvud — det var tydligen hans.
“Änkans julafton” fick tydligen pris i Paris.
Agronom Hesselbom är brorson till den store Otto Hesselbom; och det är tydligt att farbroderns rykte ger glans åt det hesselbomska hemmet på Asklund. Åtskilliga av mästarens verk pryda väggarna i förmak och arbetsrum, men där saknas heller inte representanter for den unga dalslandskonsten. Agronom Hesselbom har som vi tidigare nämnt donerat tavlan "Julafton vid graven” till Ånimskogs kyrka,
där den nu hänger mellan ett fönsterpar på en långvägg. Han berättar, att han bland Ottos tillhörigheter funnit en adresslapp, som tydligen suttit i botten på en transportlåda till denna tavla, å vilken anges konstverkets namn till ”Änkans julafton”. Man har aldrig förr hört talas om något konstverk. (ev. fortsättning saknas)
