Dalsland/Ånimskog/Aneberg/Harderberätttar

Byabladet Nr 60 2002

Harder i Australien

Harder Anders (Andy) Torstensson, Ånimskog, 1926-2001. Född i Svanskog, uppväxt i Fröskog, år 1942 flyttade familjen till Ånimskog där fadern köpte Aneberg. År 1955 emigrerade Harder till Australien.

Idén med att åka var nog lite av ett äventyr, att få se hur andra människor har det. Jag kom till Sidney och gick i land där. Arbete hade jag inte ordnat i förväg, men jobb fanns det, Klarade du inte av att arbeta mer än en australiensare så var du inget värd, man utnyttjades samtidigt skulle man inte .arbeta för mycket, det gillade inte australiensarna som var på samma bygge. Vi höll på att bygga en stor affärsfastighet med bilparkering, på taket. Här skulle det bli biograf och pubar, bibliotek och samlingslokaler och en massa affärer. Vi hade avslutat en frukostrast och min kompis Stan kom inte tillbaka. Då gick jag till hans låda och plockade fram ritningarna, för jag tänkte att jag i alla fall skulle kunna göra en del isoleringsarbeten. jag tittade på ritningarna och fick klart för mig hur jag skulle göra, För säkerhets skulle gick jag ner till kontoret och fick tag i byggnadsingenjören och frågade om han kunde komma med upp och se om jag gjorde rätt. Jodå, det var riktigt, så det var bara att sätta i gång.

Det fanns en holländare där, han blev förbannad och frågade ”Vem fjäskar du för? Kan du inte sitta som vi andra och tjäna pengar i alla fall." Jag blev arg och sa "att jag kan inte sitta här och inte göra någonting." Vi hade allting så det var bara att sätta i gång. Han blev galen, skrek och gick an. Plötsligt hörde vi ett harklande, det var högste chefen, som hade hört alltsammans. Han kom fram och frågade ”Hur går det här då?” ”Jo”, sa jag, ”det går rätt så bra, men var är Stan?” ”Han har fått lunginflammation, så han blir borta några veckor, men det här klarar väl du Torstensson?” ”Ja", sa jag, ”det skall väl gå bra." Så vände han sig till holländaren och honom såg vi aldrig mer.

Ett tag var jag stuvare i hamnen i Sidney. När jag tröttnade på det åkte jag till Brisbane. Där träffade jag en australiensare och en smålänning och vi följdes åt till Canes. Där vi arbetade med sockerrör, det var under senare delen av 1950-talet. Men det var ett skitigt jobb, hett som i helvetet. Vi fick elda först, hela fältet, för ormar, spindlar och liknande. Vi brände av fältet innan vi kunde hugga sockerrören, Det var det torra gräset och löven som brann och det brann kvickt som satan, men själva rören klarade sig. Efter att de hade pressat ut sockret ur rören, så tillverkades isolationsmaterial som var stora skivor upp till tre tums tjocklek, det var ett behändigt material att arbeta med.

Sen gick jag till skogen. Jag köpte en motorsåg och tittade i tidningarna efter jobb. Man fick slita som ett djur. Här var det så varmt att man hela tiden var svettig. Du kunde aldrig gå barärmad, kliade du dig och det gick hål, så läkte det sig aldrig. Det gällde att ha skjorta med lång ärm och att den hängde utanpå byxorna. När du kom hem på kvällen var kläderna snövita och när de torkade var de stela som bark, det var av svett och du drack vatten så infernaliskt.

Träden var inte några tandpetare precis, från de riktigt stora träden kunde man få ut 84 eller 86 slipers, som var 12X12 tum i fyrkant och ungefär 30 centimeter långa. Och man kunde inte arbeta hur länge som helst i skogen, med en Slägga på 18 kilo och en arvikayxa på 7 kilo, speciellt gjord för australiensiska förhållanden. Och så hade jag en 4 fots stålaxel, den var konisk, den hade ett hål i ena änden, den fyllde jag med svartkrut och en papperstuss den satte jag på trädkubben och slog in den och så satte jag stubintråd i hålet och tände på. Dessa träkubbar transporterades sedan till pappersbruket, där de blev pappersmassa.

För att komma åt avverkningsplatsen så byggde vi en väg, som var 45 engelska mil lång. Mitt ute i skogen, vid sidan av den nya vägen, stod en stor sten, den som såg ut som ett ägg och var ungefär två våningar hög med en rundad bas. Det enda som gjorde att den stod upp var tre stycken mindre stenar. Troligen hade den frigjorts vid någon sandstorm och den var ett populärt utflyktsmål.

När jag slutade i skogen började jag på Elektrolux. Jag riktade boxar för att de skulle gå in i kylarna. De körde med gammalmodiga grejor och metoder, Där byggdes också en bil som de kallade Holden, framdelen var en gammal modell från en bil och bakdelen var från en annan av GM:s bilar. På allt du köpte så var det angivit att det var tillverkat i Australien, om det så var Danich Blue eller om det var manchesterbyxor från England eller knivar från Sverige. Det var ingen som visste vad Baco var, men på klisterlappen stod det ”Made in Australia”. Drog du det inför domstol, så förlorade du, för det var lappen som var gjord i Australien.

lda träffade jag i Brisbane och vi gifte oss i Melbourne 1958. Vi gifte oss borgligt och vi köpte vittnen, det var återvändande soldater. De hade lättare kommunaltjänst, bl.a. som vittnen vid vigslar, den som vigde oss var borgmästaren. Sen gick vi på restaurang och åt en riktig schnitzel. Ida var engelska. Hon åkte till Australien för '10 pund på en engelsk passagerarbåt och då var hon fast i Australien i ett år. Hon skötte en gammal australiensisk dam utanför Bribane.

I Gideroy vid Viktoria hade jag arbete hos  Adams, som i sin tur hade arbete åt ett svenskt pappersbruk. Huset vi bodde i var byggt på pålar som var placerade i galvaniserade skålar, vilka vi fyllde med vatten för termiternas skull. Ungefär en mil från Gilderoy fanns ett större samhälle. Trottoarerna där var byggda av plank på ställningar. Gatan var rena lerdiket när det regnade och dammade något fruktansvärt vid torka. Här fanns en affär med flera diskar beroende på vad man skulle köpa: verktyg, kläder, mat eller liknade.

Vid ett tillfälle fick hela bygden asiatiska influensan och den ende idioten, som inte blev sjuk, det var jag. Ida, postmästaren, skolungarna, alla var sjuka. Jag var över allt mjölkade kor, tvättade skitiga lakan, vände på gamla gubbar och kärringar. Det höll i sig i 2-3 veckor. Doktorn lade armen om halsen på mig och sa: "Du är den ende gudomliga människan som kommit hit.” När vi for därifrån var hela samhället nere vid båten med blommor. Det var så mycket att när båten anlöpte nästa hamn så såg vi till att blommorna kom till sjukhus och ålderdomshem. När vi kom dit dagen efter så satt gubbar och gummor och undrade vilka kungligheter, som varit där med blommor.

Assar från Helsingborg, hade en BSA motorcykel, och han jobbade på sågen, Han körde över en Tigerorm som gick av på mitten. Den främre delen av ormen hängde kvar i väskan, som han hade på motorcykeln. När han kom upp till sågverket skulle han stiga av cykeln genom att ”slänga” benet bakåt. Då skrek vi till honom, så han fick ta benet över styret och springa därifrån och då jagade den halva ormen honom. Så vi fick ha ihjäl den, Han var livsfarlig den ormen. Fick man inte motgift med detsamma så var man färdig. Det var en orm speciellt för Australien. Vi kallade den för ”Tiger”, vad den heter egentligen vet jag inte.

Jag träffade en australiensare och en norrman som fångade tigerormar och från dem tog de giftet och injicerade i hästar, for att få serum, Och hade du inte ormen med dig så fick du inget serum om du blev biten. Norrmannen dog när han vid ett tillfälle skulle leverera en tigerorm Den kom ur säcken och bet honom i hälen, men trots att han var vid laboratoriet så kunde de inte rädda honom. Det är konstigt men det var bara hästar som stod emot ormgiftet, så att de kunde till~ verka serum.

En familj, inte långt från oss i Gilderoy, hade en pojke och en flicka, den ene var 8 och den andre 5, och så en vallhund, collie. De tog med sig collien och badade i en damm och tigerhonan hade bo vid stranden, går du mellan den och vattnet så tar den dig, när de har bo, vatten är en förnödenhet i Australien. När ungarna hoppade i så hoppade collien efter och de fick se hur den slogs som bara den med tigerormen. Ungarna kom upp men hunden var stendöd och det var or- men också. Den är så giftig så det går inte att beskriva. Det skrevs en hel del i tidningarna om collien, som räddade ungarnas liv.

Där fanns några fruktansvärda spyflugor, de var något större än de svenska och blåaktiga. De kom fram på vårkanten när det började bli varmt och sökte sig till våta och fuktiga ställen. Hängde man ut våt tvätt så blev den snart full av deras ägg. De är cirka 2 cm. stora. Körde man ihjäl ett djur så tar det inte mer än en halv timma förrän kadavret är fullt med flugor och ägg, det riktigt gungade av maskar.

En grej som var vanlig i Australien. Du kunde aldrig ta med dig din hund till grannen. Då blev det slagsmål på liv och död om vattenskålen. Det verkar som om de hade det inpräntat, att de skall försvara sin vattenskål och den skall du ge satan i. Vattenskålen verkar som om den är A och O, de ger sig inte med ett slagsmål, utan det är på liv och död. Går du emellan, så satan, det går inte. Det gick inte med katter heller för den delen.

Vi hade en katt och en hund. Katten fick jag av en holländare. När han kom med den i en säck, så släppte han den på golvet. Katten gjorde rent hus inne och av gardinerna var det bara strimlor. Jag fick tag i ett par skinnhandskar och fick ut den. Vi började med att sätta en matskål en bit från huset och flyttade den efter hand närmare och närmare. Det slutade med att hunden och katten blev goda vänner, vilket australiensarna tyckte var underverk.

Katten sköts i ögat med ett salongsgevär och en liten kula fastnade i ögat på honom. Jag blandade konjak med vatten och gav katten. Så tog jag en vaddtuss i varmt vatten och kramade den nästan torr och lade över ögat. Den fick ligga på hela nästa dag tills jag kom hem från jobbet. Då lyfte jag på den och då satt ögat och kulan fast i tussen. Han hette Deuch tidigare, men efter det så kallade jag honom för Nelson.

Det var inte mycket med guld och guldvaskning i Australien, däremot så kunde de hitta opaler. Men någonting annat finns inte att tala om. Den enda brytning som var någorlunda lönsam var att bryta koppar och i samband med det kunde man hitta lite guld.

När vi åkte från Australien så åkte vi först till England för att hälsa på Idas släkt och vänner. Sen åkte vi hit till Sverige, det var 1960, vi bosatte oss i Sikre som ligger bakom Byn vid Ärran, Men livet här var annorlunda, det var annorlunda det var för stor skillnad. Det var mest Ida som ville återvända till England.

Bengt Jägergren