Dikt av Arthur Ottosson

Från Sockipedia

TILL BARNDOMSHEMMET

Sakta jag vandrar den olänta vägen,
Vägen som för mig till barndomens bo
För mig till Fädernas boning belägen
Djupt in i skogen där sägnerna gro.

Dofter av kåda från barrträdens stammar
Doft från viol och från blommande ljung.
Vällukter sprider i skogsnymfens kammar
Vidgar mitt bröst - på nytt gör mig ung.

Minnen från flydda och lyckliga dagar
Tränga inpå liksom trycka mig ner
Sinnet blir känsligt, all hårdhet förjagar,
Världsvimlets oro försvinner alltmer

Stenarna! träden! allt, allt mig påminner
Minner om tid som hastigt flytt bort.
Snart är man gammal, se sanden bortrinner
Timglasets sand runnit ut inom kort.

Där bredvid vägen, se där ligger stenen!
Stenen jag lyfte så stolt som en kung,
Klart för mitt öga står ännu den scenen,
Provet på styrka jag visat som ung.

Äntligen jag målet för vandringen hunnit,
Hunnit till minnenas födelsebygd.
Hem, kära hem! jag dig nu återfunnit
Jag här finner frid, finner ro i ditt skygd.

Stilla jag vandrar bland björkar och alar
Klädda i sommarens grönskande dräkt.
Minnena, å, huru mäktigt de talar
Känslor så veka de hos mig uppväckt

Slutligen jag nått upp till krönet av backen
Nått upp till stugan som farfarsfar byggt
Ännu den trotsar förmultningsattacken,
På hälleberget där bygger man tryggt.

In över tröskeln till hemmet jag träder,
Andaktsfullt stilla omkring mig jag ser
Ser uppå golvets svårt murknande bräder
Ödsligt förfallet allt sig för mig ter

Runt i det tomma och dödstysta huset
Vandrar jag tankfullt med vemod i sinn
Söndriga fönster nu insläppa ljuset
Och genom takspringor regn tränger in.

Spindeln av finfina silvernetrådar
Vävt uti rumshörnen präktiga nät
Nedfallna dörrar förgängelsen bådar,
Väggarna gistnat och sluta ej tätt.

Dammet på väggar, på golvet, i taket
Utbrett sin mjuka och gråvita duk.
Möblerna borta hur tomt huru naket,
Luften är kvalmig är unken och sjuk.

Trött jag mig sätter på trappan till vinden
Barndom och ungdom här passera revy.
Minnena lockar en tår utför kinden,
Själen sig frigör från tidsandans dy.

Tankfullt jag stirrar på väggens tapeter
Söndriga, urblekta hänga de där,
Åkrar och ängar nu skogens djur betar,
Dömt åt förgängelse allt vordet är

Här har jag drömt mina stoltaste drömmar,
Här har jag luftslott rest högt emot skyn.
Här har jag sytt kärlekstrådarnas sömmar
Här jag sett framtiden ljus för min syn.

Solen har sjunkit bak bergen i väster
Månen framträder, en uggla jag hör
Fädernas andar nu komma som gäster
Ut jag beger mig att ej jag dem stör

Stilla jag vandrar bland lövträd och hassel
Lyssnar till kvarnbäckens mäktiga brus
Stannar helt hastigt vid ödlornas prassel
Söves av vajande trädkronors sus.

Åter jag vänder från vilan och friden
Ljuvliga stillhet på fädernas gård
Nu går jag åter till mödan och striden,
Vardagsbekymren och livskampen hård.