Hagane

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Hagane Typ: Gård

---

Hagane är Stora Kilanes näst största gård om man beaktar öppen mark, och räknar man sam­man både jord- och skogsareal är det den allra största. Gården är belägen längst i norr och har mera gemenskap med gårdarna i Känsbyn än Stora Kilane i övrigt.

Hagane började bebyggas vid Laga skiftesin­delningen i mitten av 1830-talet, men mangårds-byggnaden har av stilen att döma genomgått en genomgripande ombyggnad som troligen härrör från åren kring sekelskiftet. Under 1900-talets senare del har huset renoverats både invändigt och utvändigt, och fasaden som tidigare utgjor­des av en rödmålad brädfodring har på 1970-talet utbytts till en tegelimitation som ger huset en modern villakaraktär. Ekonomibyggnaderna som också tillkom på 1830-talet har under årens lopp ombyggts och reparerats.

Under förra hälften av 1900-talet då jordbru­ket stod i sitt flor kunde gården ge bärgning åt en häst, 3-4 kor, ungdjur, svin och höns. Åker­marken ligger väl samlad kring bebyggelsen, och de omgivande hagmarkerna sträcker sig ända ner till Ånimmen, där strandgränsen är nästan en kilometer lång. Skogsskiftet är betyd­ligt mera splittrat. Ett skogsområde är beläget vid Knektängen och ett annat sträcker sig från Brandalsviken till Ånimmen strax söder om Karlsberg. Det kan också tilläggas att en blyg­sam gruvdrift förekommit på Haganes ägor. På ömse sidor om den bäck som kommer från Kiletjärnet kan man finna tre mindre gruvhål där det brutits koppar och blymalm

HISTORIK

Den 17 oktober 1832 samlades ett antal allvar­liga män till Laga skiftesförrättning å inägorna i Stora Kilane. Förutom skiftesgodemännen var följande jordägare närvarande: Erik Andersson, Erik Nilsson och Johannes Andersson. Som för­myndare för avlidne Hans Nilssons minderåriga döttrar inställde sig Arne Nilsson i Västra Bräcke, och Bryngel Larsson i Salebol förde ta­lan för omyndigförklarade Nils Olsson på Aspelund. Upperuds bruk, som ägde Kilebacken, re­presenterades av nämndemannen Anders Erics­son i Anolfsbyn.

Vid förhandlingarna bestämdes det att Erik Andersson och Johannes Andersson skulle ut­flytta, medan de övriga jordägarna fick bo kvar på sina gårdar. Erik Andersson erhöll 3/16 man­tal i norra delen av Stora Kilane och Johannes Anderson 1/16 mantal i söder.

För Johannes och hans hustru Cajsa som var unga vållade utflyttningen troligen inga större bekymmer. De byggde upp Kilehaget och ska­pade sin framtid där för sig och sina barn. För­modligen var det betydligt värre för Erik Ander­son att bryta upp. Han och hustrun Elin Nilsdotter var båda i 50-årsåldern och hade en son, Anders, som var född 1814. Deras andra son, Lars Magnus, hade dött två år innan nämnda förrättning.

Vi vet inte med säkerhet, men det finns om­ständigheter som tyder på att Erik Andersson kände sig som ett offer för Laga skiftesreformen, och den känslan delade han med många jordä­gande bönder, ty kravet på utflyttning var det mest tragiska inslaget i reformen, även om det naturligtvis var en av grundbultarna i hela idén om Laga skifte. Någon har skrivit att utflyttningstvånget var som en bomb som briserade i de månghundraåriga byalagen. För att mildra de allra besvärligaste omflyttningarna försökte lantmätarna sicksacka en del med gräns­dragningarna, men ändå var det många bönder som fick ikläda sig nybyggarens roll och med svett och möda bygga upp en ny gård och upp­odla jungfrulig mark.

När Erik Andersson tilldelades hagmarkerna i norr och tillsammans med sin hustru och son lade grunden till gården Hagane fick han säker­ligen ett statligt bidrag och hjälp av grannarna, men man kan föreställa sig att uppbrottet och den nya bosättningen ändå var en väldig utma­ning för familjen. 1834 flyttade man in på den nya gården, där sonen Anders och hans familj nu tog över det omedelbara ansvaret. Mor Elin blev sjuk och dog 1840, och Erik som nog aldrig funnit sig helt tillrätta i sin nya omgivning gick ner till sjön året därpå och lät vattnet ge honom sin eviga omfamning.

Sonen Anders Eriksson, som nu blev ägare av Hagane, var vid inflyttningen nyligen gift med Maria Andersdotter från Skållerud. Deras son Fredrik, född 1833, hade troligen Maria begåvats med innan hon trädde i brudstol, men tillsammans fick makarna tre flickor: Britta Ma­ria 1835, Eva Stina 1837 (dog i späd ålder) och Christina 1840.

Anders och Maria behöll gården till 1850, då storbonden Jan Magnus Nilsson i Känsbyn köpte den. När han dog tio år senare övergick gården i dödsboets ägo, och vid arvsskiftet 1866 blev sonen Adolf Enock ny ägare. Han sålde den i sin tur till sin nittonåriga syster Augusta 1878, samma år som han själv övertog fädernegården Nedre Känsbyn.

Det är oklart i vilken utsträckning Hagane beboddes och förvaltades sedan släkten Nilsson övertog gåren 1850, men det är sannolikt att Nedre Känsbyn och Hagane sambrukades un­der de år som följde, och att något eller några av barnen i den stora Nilssonska familjen bodde där periodvis.

Jan Magnus Nilssons yngsta dotter Augusta blev som nämnts ägare till Hagane 1878, men hon tycks inte ha tagit sin gård i besittning på allvar förrän 1891, då hon sedan några år till­baka var gift med Johan Eriksson från Yllingebol. 1897 sålde makarna Hagane till Sven Petter Karlgren, som då sedan ett tiotal år var ägare av Nedre Känsbyn. Karlgren var gift med Augustas äldre syster, så alla de transaktioner som här omtalats var affärsuppgörelser inom släkten, och så var också fallet när Karlgren av­yttrade Hagane till Albert Karlsson från Kile­backen 1905. Denne var nämligen son till Carl Vilhelm Jansson, som i sin tur var son till Jan Magnus Nilsson och bror till Augusta och svå­ger med Karlgren. Om det är svårt att hänga med i denna ringdans underlättar det att slå upp kapitlet Känsbyn, där hela den stora famil­jen är presenterad.

Albert och Kajsa Karlsson, Hagane, Stora Kilane.

Låt oss återvända till Albert Karlsson och året 1905. Hans bakgrund är tecknad under rubriken Kilebacken, och därför nöjer vi oss med att följa de viktigaste milstolparna i hans liv från det han blev ägare till Hagane. Man får förmoda att det fanns en del att ställa iordning både ute och inne för den nyblivne hemmansägaren, och det blev nog snart uppenbart för honom att han behövde en kvinna i huset, och i Eskekärr, norr om Kärr­kil fann han Kajsa Larsdotter som blev hans hustru 1908. Hon var född 1879 och när hon i trettioåsåldern blev husfru i Hagane blev hon enligt samstämmiga uppgifter känd för att skapa ordning och reda omkring sig. Makarnas första barn, dottern Helga, föddes 1908. Sedan följde Guido 1910, Ingrid 1911, Aron 1913 (dog i späd ålder), Viktoria 1916 och Ivar 1918.

Alberts och Kajsas äktenskap varade endast i 15 år, ty 1924 avled Albert efter en tids sjukdom, endast ett halvt år efter sin bror Leanders bort­gång. På Kilebacken stod således Hulda redan ensam med en stor barnskara och nu några må­nader senare befann sig svägerskan Kajsa i samma situation. De båda äldsta barnen fick ta på sig en del av ansvaret. Främst var det Guido, som så småningom tog över föräldragården, som fick träda i faderns ställe. Helga flyttade till Tösse 1928, men återvände efter några år och gifte sig med Anton Olsson på Björkhem och bosatte sig i Snäcke. Ingrid flyttade till Åmål och Viktoria till Göteborg. Den yngste sonen, Ivar, gifte sig och blev lantbrukare i Svecklingebyn utanför Mellerud.

Guido, som hela tiden skött gården, ingick äktenskap med Hildegard Andersson från Dal­skog 1943, och sedan dess var makarna bosatta i Hagane och bedrev jordbruk fram till början av 1970-talet. Guido arbetade också tidvis i sten­brotten vid Gällsjön, och på den tiden då jul­grisen slaktades på gårdarna hade han bråda dagar eftersom han var en flink och noggrann slaktare.

Guido och Hildegard fick tre barn: Ulla-Britt föddes 1944, Egon 1948 och Barbro 1950.