Dalsland/Ånimskog/Krusebols Dansbana

Krusebols dansbana finns nämnd i en text som Jan Olsson skrivit.

.Det var dans borti skogen vid LJuvalås

För länge sedan samlades danssugna på en plats öster om det som vi idag kallar Ljuvalås. Här dansade man, festade och hade roligt. Musiken var inte märkvärdig, i bästa fall en gnällig fiol. Men dansbanan, som bestod av en berghäll som inte ens var helt flat kan inte kallas märkvärdig den heller. Men där var glädje och tjo och tjim. Kyrkan såg inte med blida ögon på sådana, som man sa ”Ogudaktiga sammankomster”. Det var precis därför som bara skogen fick bli vittne till det som försiggick här. På torpet Ljuva lås och på torpet skogen som var deras närmaste grannar brydde man sig inte.

                            Tiderna förändrades och det blev mer legalt att samlas för gemene man. Nu flyttade dansen till korsningen mellan Hult och Krusebol. Även om det var spänt mellan både kyrkan och de som tyckte att det var syndigt i största allmänhet. Musiken blev här något bättre och planerna på att bygga en riktig Dansbana grodde i deras sinnen. Till slut blev det så någon gång runt sekelskiftet 1900. Då byggdes Kruseblos dansbana på Krusebols mark. Ett enkelt dansgolv som man verkligen kunde kalla dansbana. Dessutom kom det ganska snart folk som var villiga att sälja lite av varje på de stånd man satte upp runt dansbanan. Här spelades dansmusik och lite tilltugg såldes. Det söps en del och det var sällan helt nyktert. Men roligt hade besökarna man dansade umgicks och fortsatte ner på kvällen till Haga Kafé. Det var mycken glädje här.  Fredrik Törnqvist som jag intervjuat om detta berättar.” Här var slagsmål mellan Ånimskog och Fröskog. De pratade så konstigt och fjantade sig. Dessutom tog de töserna från oss så de skulle ha stryk. Vid några tillfällen användes till och med knogjärn även om det inte var vanligt förekommande. Albin Ström sprang omkring och sålde kondomer den skommen. Johan Skoog var en alldeles förträfflig slagskämpe, han var inte lätt att tas med. De kunde var två ibland tre odågor som hängde på han. Men jäsingen fick de stryk. En gång kom Soffi och tyckte Johan skulle gå där ifrån. Men Johan sa. Kan ja inte få stanna lite. Jag ska bara smeka dem lite. Nä sa Soffi tvärt och Johan lommade iväg” Fredrik sade Albin, men tror själv det var hans far. Eller i alla fall hans far som kommit med idén till försäljning. De kom från Ljvalås uppe vid Sannerud.

Ibland var det även en trio som spelade där, så kvalitén på musiken hade blivit bra. Någon gång under 1940 talet bröts golvet upp på dansbanan av Otto Lindberg. Religiösa åsikter och den alltmer växande nykterhetsrörelsen blev för stora motståndare. Tror även att golvet var i behov av renovering. Vilket inte fanns intresse av att göra något åt. NTO Logen nere i Mossen konkurrerade vad gällde dansen och ville få folk helnyktra. Har fortfarande kvar en skivsamling, därifrån eftersom min far Gunnar och grannen Bertil Nilsson med flera var engagerade.

När media kom till Ånimskog

Jo i Krusesebol bodde en person som var känd vida omkring för sin innovations lusta och stora kunskap. Nämligen Hedenberg. Han bodde vid infarten till Myrevägen från vingenvägen i Krusebol. Han hade sin verkstad i resterna av affären i Krusebol. Han hade skaffat kristallmottagare och vänner hade fått honom att sätta upp den på trappan som hade varit ingång till affären.

Det samlades folk från när och fjärran för att lyssna på detta nya. Detta var i slutet av 1920-talet så alla var förundrade. Det samlades folk ända ner till korsningen där vägarna går ihop. Som för övrigt varit dansplatts innan Krusebols dansbana byggdes. "Nu börjar de" var det någon som sa och trotts att det var mycket folk och volymen inte var att skryta med. Var det knäpptyst bland folket. Som en sa att man kunde höra en knappnål falla. Nu spelades en raspig marsch upp och alla lyssnade med spända sinnen. Så när de sedan vandrade därifrån till sina hus pratades det vitt och brett om detta fantastiska de upplevt. För folk från den tiden hade oftast inte ens en tidning. Att få reda på något nytt, fick man på mjölkbänkarna som fanns på de bondgårdar som sålde mjölk. Man samlades ofta här någon timme innan de skulle få sin mjölk. Även så sent som på 1950-talet förekom detta lite varstans. Innan hälsomyndigheter och mjölkhantering blev modernare. Jag minns Hilma på Skarphyttere och ett 10-tal andra som satt och pratade där då. Man fortsatte med dessa charmiga pratemöten när posten kom. Det byggdes pratbänkar där det fanns flera postlådor. Allt detta försvann när TV blev mera vanligt. För övrigt samlades man då hemma hos någon som hade TV. Hemma var köket fullt. Man tittade först på ”Testbilden” en halvtimme och förundrades över hur bilder kunde flyga genom luften. Lika förundrade som man en gång var vid korsningen när man lyssnade på Radio och undrade hur ljudet kunde gå genom luften så långt.

Anteckningar från intervjuer av Axel Axelsson och Fredrik Törnqvist. / En glad amatör