Ny eller gammal ti

Sida 62

  År 1916 hade från Kungl. kansliet utgått ett påbud att hela Svitjod skulle ändra sin tideräkning på så sätt att klockorna skulle dras fram en timme, det betydde att hela dygnets timmar skulle inträffa en timme tidigare än den teoretiska av jordens rullande kring sin axel betingade så kallade gemensamma borgerliga tid. Enligt denna skulle middagen inträffa, när solen stod rätt i söder. Enligt regeringens besked skulle detta inträffa först klockan ett.
  I Bergsjö bodde ett konservativt folk, föga fallet för nymodigheter. Man ville i gemen fortsätte sitt sätt att leva som fäderna sedan urminnes vant sig och deras efterkommande fortsatt. Som den ene gjorde, så gjorde i regel den andre. "Den ene" var i detta som i så många andra sammanhang nämndemannen, i bygdens munart kallad nämman. Få kände hans i mantalslängden och andra officiella matriklar ristade benämning. Men nämman kände alla. Det var ett begrepp, som hörde bygden till. Det var i verkligheten liktydigt med hela Bergsjö samfällighet.
  Bergsjö var en typisk bondebygd, där alla levde på vad jorden gav, och traditionen styrde dagens handlande. Detta var på sitt vis en stor bundenhet, ett tvång. Men det ingav också stor trygghet.
  — Så gjorde far, så det är nog riktigt. På sådan grund gror ingen fruktan eller ångest. En lokförare behöver inte styra. Han kommer rätt ändå. Fädernas spår voro betryggande utlagda genom erfarenhet och vana.
  I så gott som varje bondstuga fanns en väggklocka av amerikansk tillverkning. Den var vanligen nedärvd sen flera generationer. Mera sällan höll den rätt tid. När man varit på någon resa och kunnat ställa fickuret efter stationens klocka, justerades väggklockans tidgivning efter fickuret. Annars gick den än före än efter, men efter henne bestämdes tiden för dagens måltider, djurens utfodring


Sida 63

och dygnets hela rytm. Klockan på väggen hackade sönder tiden i småbitar, timmar och sekunder och mätte till var och en hans eller hennes andel av livstråden?
  Nu var det så att väggklockan och tändstickslådan voro tabu. Dessa ting finge ingen komma vid. över dem bestämde husfadern ensam. Härigenom symboliserades också hemmets stabilitet och trygga fortvaro.
  Så kom dekretet om att dra fram klockan en timme. Varhelst tvenne eller flera möttes i Bergsjö i de dagarna var det en stående fråga:
  — Har nämman dragit fram klocka?
  — Mja, nä, dä tror ja-nte.
  — Jasså, nå då så. Då gär ente vi dä heller. I hela Bergsjö samfällighet gick klockorna en timmer för sent den sommaren, men så hade man också fått två uttryck för tidsbestämningen. "Ny eller gammel ti".
  Lystes ut ett möte i missionshuset, kom man överens om sällskap till marknaden eller gällde det tiden för hästhjälp eller vad annat rörande tiden så skulle det alltid bekräftas med frågan:
  — Ny eller gammel ti?
  Men det kunde ha andra konsekvenser också. Ett par unga människors framtida lycka blev i verkligheten beroende på, att de blandade hop begreppen om den nya tiden kontra den gamla.
  Berta i grannsocknen hade bestämt med sin pojke att träffas vid kvarnen en morgon för att cykla till staden och köpa ringar att byta med varandra. det skulle alltså bli förlovning av. När Berta suttit tre kvart och väntat och sett bortåt vägen och ingen fästman blev synlig, förlorade hon tålamodet och åkte hem. När Sven sedan infann sig efter sin klocka fick han sitta och vänta ungefär lika länge. Så tröttnade han.
  De hade vid överenskommelsen glömt en så viktig sak som vad det var för slags tid de hade pratat om. Om den var ny eller gammel. De kände sig båda mycket besvikna på varann.
  Båda hade anledning att sucka med prins Hamlet: "Ur led är tiden, ve, att jag är den som fötts att vri den rätt igen".