Groggen

Sida 68

  Han var den tredje i en brödrakrets av fem och fick namnet Jorvard. De voro alla modiga män, starka män, härdade i många faror och äventyr. I raden av syskon funnos dessutom tre flickor, även de modiga och styvsinta.
  Fadern var skutskeppare, varför alla sönerna börjat sin bana som andre man på faderns skutor. Där lärde de drill och sjömanspli, vilket är en god grund för ett yrke på de vida haven.
  Nu till mellanpojken och hans underliga namn Groggen, ett smädenamn av somliga, av andra nämnt med en viss beundran. Dessa lade inte hån i tonen.
  Jorvard hade ett eget sätt att umgås med spriten. Kände han sig nere eller sjuk var det alltid förkylning i faggorna. Då cyklade han till stan och köpte en pava och satte i sig och gick till sängs. När han efter ett dygn åter var på benen var det onda borta, blodet renat, och matsmältningsapparaten rensköljd och i ordning. Sen gick det utan störningar till nästa gång, vilket ibland kunde dröja månader. Hade av naturen en järnhälsa, som utan synbara skador kunde tåla en sådan behandling.
  Alla bröderna voro redliga män, men humor, hjälpsamma och kunniga. Ett inslag av tjurighet fanns hos dem alla. Men då de fått sprit i kroppen voro de dubbelt så starka, dubbelt modiga, men stingsliga och stridslystna. De använde aldrig andra vapen än knytnävarna, och ve den som kom under dessa klubbor.
  Jorvard var en skicklig sjöman med så småningom egen skuta. Redan så dags välberest på alla hav, prövat stormarna på Biscaya, ridit ut ishavsvindar kring Skottlands klippiga kust, seglat genom det livsfarliga Magellans sund och rundat Kap Horn. Men även kanaltrafiken med de svårstyrda träskutorna kunde innebära allvarliga risker för liv och gods.


Sida 69

  En gång var han inne i Glavsfjorden och lastade props på England. När skutan var lastad återstod femton standard. Då kom ägaren och bad honom ta med resten också.
  — Skutan är lastat så mycket hon kan ta. Jag törs inte lasta mer med risk att förlora både båt och last.
  — Åjo, nog bär hon de där pinnarna också. Det är ju där hela vinsten ligger. Det går ju inte att göra en extra resa för bara detta lilla parti. Du tjänar ju också en bra slant liksom extra. Lägg på resten du. Vi är ju inne i en period av fint väder. Jorvard lät övertala sig och tog ombord resten också, så att skutan låg nästan nedpressad till relingen.
  Resan gick lyckligt tills man passerat Hjortens udde, där man mötte en hård sydvästlig vind, och skutan började rulla. Snart började de översta stockarna ge sig i väg på egen hand, sedan allt fler, så att skutan fick svår slagsida, blev manöveroduglig och lade sig tvärs vinden, varvid vågorna hade fritt spel mot styrbords hela sida. Man hann ej bärga seglen och måste hjälplöst se hur fartyget drev mot Hindens stenrevel, mot en säker undergång.
  Reveln bestod av grova kullerstenar, och mot dessa slogs skutan i småbitar, och propsen spreds över halva Vänern och blev väl så småningom mest bränsle åt strandbefolkningen.
  Med knapp nöd lyckades de båda männen rädda livet men förlorade de små ägodelar de hade ombord, en omgång kläder och några kronor i kontanter.
  — Men ni hade väl fartyg och last försäkrade?
  — Nä, assuransen anlitades aldrig vid hemmatrafik. Den fick ersättas av försiktighet. Man tog inga risker utan lade sig hellre i lä och väntade tills stormen bedarrat. Den här gången berodde ju olyckan på att vi hade för stor last och för mycket på däck, varför båten blev rank och inte tålde sjön. Men kan man tänka sig att den snåle skogspatron hade panna att kräva ersättning för virket. Jag lät honom förstås veta, att detta skulle vi göra upp hos domaren, sedan han hade ersatt mig för skutan. Han borde ju veta, att han ensam var skuld till olyckan.
  Nästa vår hade han blivit skeppare på en gammal hork. Han hade lycka med sig och fick en bättre året därpå. Han sparade


Sida70

varenda krona, som inte gick åt till uppehälle för sig och familjen. Efter sex år stod han återigen på eget däck.
  Nu var han pensionerad och bodde som barnlös änkeman i utkanten av en liten by. Stugan saknade varje tillstymmelse till bekvämligheter. Men en ingenjör i närheten, ägare av en verkstad som hade samma hobby som Jorvard, fiske, hade satt in ett par elektriska lampor, en över spisen och en över sängen hos Jorvard, ett bilbatteri lämnade ström till den. Vid behov bytte ingenjörn ut batteriet mot ett som var laddat. På så sätt hade Jorvard ledljus i stugan, kunde se att laga sig mat och läsa när han gått till sängs. För övrigt levde han ytterst primitivt och tålde inga främmande i stugan.
  Jorvard var mycket självständig och satte en ära i att reda sig själv, arbetade i skogen för brödfödan och gjorde fulla dagsverken trots sina fyllda åttiofem år. Alla allmänna medel, däri inberäknat även folkpensionen, betraktade han som fattigvård och ansåg det som en skam för en frisk människa att "häng på det allmänna", så snart man kände någon krämpa.
  —Vera ska ärva alla de pengar du sparat åt staten, undrade jag en gång.
  —Dom får väl staten behålla. När jag dör så betalas pensionen ut för bara sista månaden. Den ska jag ha till en kista, försäkrade han.
  En gång var han och hans bror till Åmål för att fylla på sin buteljerade "glädje", ty påsken närmade sig. Det var fin is på Ånimmen och de hade åkt skridskor till Hensviken. När de voro på väg hem på eftermiddagen råkade de ut för "spöket på Öa". Det var ett underligt ljus, som visat sig ett på vintrarna på och runt Ånimmen. På Henriksholm fanns en privat kyrkogård, och då "ljuset" visat sig där från början, låg ju benämningen nära till hands. När bröderna skulle passera gattet mellan Gråholmen och Tvättviken kom spöket farande och ställde sig i vägen och liksom hindrade dem att komma fram. De försökte vid sidan, men då flyttade sig spöket och ställde sig framför dem.
  Bröderna togo sitt parti och vände om och tog landvägen till fots runt sjön förbi Kärrkil.


Sida 71

  Dagen därpå märkte de, att ett paket kommit bort. En av dem åkte skridsko för att söka och fann, att det uppkommit en sänkråk mellan Gråholmen och Tvättviken. Hade inte spöket kommit emellan och bröderna fortsatt, hade det med säkerhet blivit deras sista resa. Nu låg paketet på andra sidan råken, och med detta under armen åkte han hem under djupa funderingar.
  Denna händelse utspelade sig något av åren före första världskriget, då jag som helt ung hört den berättas. Långt senare frågade jag honom om han mindes händelsen och hur den gått till. Han mindes den mycket väl och berättade den nära nog ordagrant som den här ovan berättats. Jorvard var en god berättare och en utmärkt traditionsbärare.
  Han hade uppväxt i en tid av mycken vidskepelse och vantro. Så trodde han fortfarande att i och kring Ånimmen fanns en sjörå, ett gammalt vresigt kvinnoväsen, som färdades i en halv båt. Om man mötte henne vore resan förgäves eller rent av farlig. Då vände man eller avbröt resan. Den vore i alla fall förgäves.
  Jorvards far var som nämnts skutskeppare. Han kom en gång med en last brännved från Ärran med destination Göteborg. Just som han för god vind stack förbi södra udden av Henriksholm, kom "sjöråa" från Hensviken på väg till Västsidan.
  — Far styrde omedelbart i lä och fällde ankaret. Som jag inte märkt något undrade jag vad den manövern skulle betyda. På detta fick jag inget svar. Nu trodde man att vid möte eller blotta åsynen av detta underliga fruntimmer vore dan förstörd. Lika illa kunde det gå om man pratade om henne, men då räckte olyckan över ett par dygn, eller längre.
  Att hon inte var att leka med fick 011e på Haget erfara. Han hade sett henne vid Svinön, men som han inte var så stark i tron seglade han vidare. Han hade nämligen bråttom för att hinna med resan före en möjlig isbildning. Det vore lett att inte få skutan hem innan vintern. Denna gång kom han inte längre än till Jättebron utanför Spångeudden. Då råkade han komma för långt åt babord i dimman och rände på reveln och fick inte skutan loss, förrän han lossat lasten. En tur i olyckan var att just då kom en seglare från Göteborg. Man hade lämnat av sista lasten för året och skulle gå hem


Sida 72

för övervintring. Man fick tag i ett par man och hade snart veden flyttad över till den andra båten. Som det såg ut att bli en sen höst tog man risken att försöka ta veden till Pustervikskajen. Detta lyckades, och affären kunde ekonomiskt lösas innan det var tid att "dricka jul".
  Olle hann få sin skuta nödtorftigt tätad med några säckar myrstack och släpad till varvet i Nedre Kilane. Där sattes hon i gott stånd, och innan maj månads utgång var hon återigen i sjön och under segel.