Hönshuset

Sida 10

Bengt Johnsson var ägare till ett välbeläget småbruk men syssla¬de mest med husbyggen. Nu hade han en fin byggnadstomt strax intill. En släkting ville att han på den skulle uppföra en stuga och överlåta den på honom.
Som detta hände på Eriks Läspe och Haltes tid, då all byggverksamhet var vid äventyr av högt tilåtaget vit förbjuden var detta önskemål inte lätt att förverkliga. Det var helt enkelt omöjligt att erhålla nådigt tillstånd. Men Johnsson visste, att nödiga uthus till en bondgård ej berördes av förbudet. Gott, tänkte han, jag bygger ett hönshus, som ser ut som en stuga, det är ju hugget som stucket. Åja, hustrun hade länge tjatat om en större lägenhet till sin hönsflock, som syntes bli större år för år. Vi får väl se!
Så började han planera för det tillämnade bygget. Han skaffade hem nödigt virke, grävde grund och anlade sockel. Grannarna kom och tittade på och fick i förtroende veta, att hönsaveln skulle utökas på gården. Det måste till ett hönshus, så dä så. De sågo med undran de väl tilltagna fönstren, att huset inte såg ut att bli litet och tydligen komma att innehålla tre rum och ett utrymme, som såg ut att bli ett kök. Ett kök i ett hönshus? Jo, det har allt sin riktighet det. Hönsmaten måste kokas, åtminstone vintertid, och inte ville man söla med sådant inne i bostaden nu för tiden, inte. Det är inte sådana tider nu. Vådligt vad Johnsson blivit klok i fråga om hönsskötsel på sista tiden. Jaja, han hade allt god reda på åtskilligt annat också. Men det där hade nog hustrun tutat i honom. Hon lär ju vara expert på hönsavel sen den tiden hon var allt i allo på herrgården och liksom red för rusthållet åt unga frun.
Emellertid fortsatte Johnsson sitt arbete och låtsade inte förstå, att hans hönshus mera började likna en människobostad än ett härbärge för fjäderfä.

Sida 11

Men en dag fick han ett oanat eller kanske inte så helt oväntat besök. Ett par myndiga herrar uppenbarade sig. De sade sig vilja se på bygget och kontrollera ritningarna och tillståndsbeviset för att se om det var justa grejor. De granskade bygget utan att finna några avvikelser från företedda ritningar. Jo, det såge nog ut att bli ett bostadshus.
Å så var det byggnadstillståndet. Vi vill se på det. — Byggnadstillstånd! Vad är det, och vad är ni för ena?
Den som förde ordet kallade sig Nils Väderhane och visade ett pergament, som var fullskrivet med prydliga krumelurer, stämplat och undertecknat av en titulus Erik Tranbär, kammarskrivare hos Kungliga Byggnadsstyrelsen i Svea rikets huvudstad, på den tiden benämnd Birka, belägen på en ö i Mälaren.
Vad skall det huset användas till?
Det skall bli ett hönshus.
Ett hönshus med tre rum och kök och stora fönster som till en bostad. Ni skämtar väl.
Johnsson måste förklara för de om modern hönsavel tydligen helt okunniga herrarna, pro primo att höns ska ha mycket ljus för att äggen ska bli stora och näringsrika, pro sekundo att de måste ha varmt vintertid och att deras mat i stor utsträckning måste kokas och pro tertio att ett uthus till en bondgård både till bygge och underhåll vore helt fria från alla restriktioner enligt nådiga stadgan, utfärdad av Erik X, alias Erik Läspe och Halte, som ådragit sig detta smeknamn på grund av tvenne lyten, det ena medfött, det andra förvärvat vid ett slagsmål i ungdomen med en släkting på sidolinjen Knut Långe.
Efter all denna visdom togo herrarna avträde, sedan de mumlat något om förnyat besök, när huset kunde förväntas vara färdigt.
När de främmande avlägsnat sig tog Johnsson in en låda i "hönshuset" och stängde in i den ett dussin gamla hönor.
Du ska se till så de får mat och vatten, så de bli slaktfärdiga till jul, förmanade han sin hustru.
Vid tiden för lutfiskens blötläggning kom synenämnden för en ny inspektion. Johnsson släppte hönsen ut ur lådan och gick i möte. Han hälsade höviskt och undrade vad som stod på.


Sida 12

Jo, god dag. Vi skulle vilja ta en titt på det nya huset. De sågo förstås lite spydiga ut. Efter en noggrann besiktning av exteriören öppnade Nils Väderhane dörren för att fortsätta syneförrättningen inomhus. Hönsen som vantrivts i sin låda, såg med glädje friheten skymta i dörrspringan och rusade kacklande av glädje och flaxande vingar mot dörröppningen, som hastigt tillslöts av den överraskade syneförrättaren.
Nu bar det så olyckligt till, att ett par hönskräk fastnade i dörr-springan. Den ena knäckte nacken, och den andra bröt båda benen. Med ett par välriktade hugg förkortade Johnsson deras lidande, och så var deras tid ute.
Gärningsmannen såg emellertid nedslagen ut. Han hade helt skiftat attityd. För att ställa till rätta bad han att få köpa hönsen och undrade i så fall vad de skulle kosta.
Ja, det är ont om kött nu för tiden, hönskött i all synnerhet. Dessa ha stått på gödning för julslakten. Priset kan ju inte bli så billigt precis. Som sagt, allting är dyrt nu för tiden.
Jag är mycket ledsen, men ge mej ett pris. Johnsson drog på det och menade, att de egentligen inte voro till salu. Hönsen voro avsedda för egen konsumtion, och familjen väntade främmande till jul. Men det är ju klart att det komme att bero på priset.
Ja, säg ett pris. Väderhane blev plötsligt angelägen om köpet. Ville inte ha hönskräken kvar att vittna mot sig. Det skulle bli sköna visor i bygden, ifall de skulle komma på bordet, när familjen hölle sitt stora julgille.
Säj ett pris!
— Ja, jag skall väl försöka vara billig. Men under hundra kronor per stycket kan jag ju inte sälja dem. Allting är så dyrt nu för tiden som sagt va. Hönshuset kostar flera tusen över vad jag kalkylerat med. Ska en bonne få något över numera, får han nog låta bli att realisera bort sina produkter. Men som sagt jag vill inte truga bort mina varor. Vill ni promt köpa dem, så har jag gett mina villkor. Efter denna parlamentering kom det sig att hönsstackarna vederfors den äran att som en vällagad frikassé få trona på det välförsedda barockbordet i en av stans flottaste matsalar, när Nils Väderhane och hans fru såg sina fina gäster på sin välordnade julfest.

Sida 13

Till denna sannfärdiga historia hör också, att Johnsson hade en bekant i staden, bagare Pettersson. Denne hade endera dagen före jul varit i Johnssons hemtrakt och hämtat en halv julgris och därvid hört strödda nyheter om den makabra hönshusvisitationen. Som god vän till Väderhane var han också bjuden till dennes julkalas. Men eftersom han var en stor spjuver kunde han inte neka sig nöjet att skämta lite med sin värd.
— Du har en styv husmor, Nils. Jag vet mig aldrig ha smakat så god hönsfrikass. Men det är ju klart, att smakar det något så kostar det väl också något. Nils tittade frågande på bagarn, och bagarn såg med ett visst nöje, att Nils inte tyckte om frikassé.