Ångmaskinen

Sida 14

På en hylla i skolans slöjdsal stod en ångmaskin. Den hade magistern själv tillverkat i sin ungdom, och där den stod väckte den elevernas intresse. En dag tog magistern ned den och gjorde den i ordning och berättade under tiden hur den arbetade. Det var eld i spisen, en vanlig kokspis. På denna sattes maskinen, och snart blev det ånga och maskinen började snurra.
Nästa gång klassen hade slöjd märkte magistern, att eleverna viskade sins emellan, och samtalen gällde tydligen en ångmaskin eller något ditåt. Detta upprepades var gång eleverna hade slöjd på schemat. Joho, det var en av grabbarna som visst hade ett maskinverk på gång, vilket kommit ut, och samtalen, som fördes i viskande ton, rörde sig omkring möjligheten i vad mån det kunde tänkas att densamma kunde komma att fungera eller ej.
En morgon stod Enar utanför magisterns dörr. Han hade tydligen ett ärende. Magistern gick ut och undrade vad som stod på.
Magistern, går det att göra en ångmaskin av den här? Han
hade en ventilhylsa till en bilslang i fickan. Den synades och såg inte illa ut, slipad och fin på insidan.
Men går det att löda i det här godset?
Ja, det har jag provat.
Så plockade han upp flera bitar, och för varje ny sådan blev magistern allt mera betänksam. Men nog skulle det gå att få ihop en pjäs i form av "levande konst" av det hela med god vilja och en stor portion av fantasi.
Jo, det bör nog gå sökte magistern uppmuntra honom, kanske lite mot sin egen övertygelse. Det såg inte så lovande ut som i början. De sista bitarna verkade mest som skrot. Det vore nog synd att ta tron ur den ivrige ynglingen, som stod framför honom med glödande ögon och ett gosselynne, som flödade av fantasi.

Sida 15

Nu var det så att Enars pappa var en mångfrestare, som kunde få nästan vad som helst till något tekniskt under, mest för sin yttre skröplighet. Något filigransarbete blev det förstås inte, men för det mesta fyllde det en avsedd funktion, och det var ju huvudsaken.
En ny morgon står Enar utanför magisterns dörr med ett stort paket under armen. Magistern går och öppnar och undrar:
Vad har du på hjärtat i dag då?
Jo, kan jag få ställa den här i slöjdstugan?
Vad är det? En ångmaskin! Jodå, här har du nyckeln.
Får jag provköra den på slöjden?
Går den? Javisst får du det.
Han fyllde på vatten och gjorde i ordning en burk med rödsprit, fick lite kardanolja till cylindern, och efter diverse mixter tändes en låga och efter en stund kom ångan, och underverket gick med dunder och brak, men den gick och det var för tillfället huvudsaken.
När förevisningen var över, förklarade magistern, att han nog märkt att kamraterna inte trott, att det skulle bli någon maskin, att de till och med viskande hånat Enar. Men nu hade de i alla fall sett den hade gått. men det har varit så i alla tider, att den som velat uträtta någonting stort eller litet för mänsklighetens utveckling hade ofta blivit hindrad, ja ibland hånad. Hade vi inte haft uppfinnare och folk med framåtanda, så hade vi brukat jorden med flåhacka och träplog än i denna dag.
Till denna sanna berättelse om en skolpojke med gosselynne, håg och fantasi kan tilläggas, att han numera är ägare till en i minsta detalj inredd buss som verkstad för utförande av sanitetsanläggningar i alla slag av bostäder. Bussen är dessutom försedd med fullständig elektrisk utrustning, så att den är självförsörjande med elektrisk kraft.
Vidare är Enar innehavare av flygcertifikat samt delägare i ett flygplan och utför på beställning charterresor till de flesta europeiska huvudstäder. Så nog fanns det gry från början i den pojken.
Hans fader var född i en liten stuga i Bohuslän. Föreställ dig, hur det kändes för honom att med sonen vid spakarna genom luften och från luften beskåda sitt enkla fädernehem. Det måste har varit en

Sida 16

stor dag för honom att efter den resan kliva ur planet utanför sin vackra gård på Dal.