Dalsland/Ånimskog/Släkten Källvik

Släkten Källvik

En levnadsskildring från 1890-1963 Förord Till följande berättelse vill jag göra den förklaringen, att den avser händelser och förhållanden under tiden från 1890-talet och fram till året 1963. Alla händelser och personer äro autentiska och har verkliga förhållandena så befunnits och utformats i enlighet med vad som här beskrivits. Det kan för vederbörande, som äro intresserade, utgöra en tidens minnesbild om en svunnen epok. Jag har berättat i andra persons gestalt, dels för att undvika den av mig icke vidare sympatiska så kallade “jag-formen“, dels för att kunna så tillsägandes se mig själv vid sidan om.

Ånimskog den 25 februari 1963 Fridolf Källvik


Soldaten på Klöven.

Soldaten Karl-Gustaf, som tjänade för Björbyns rote i Tydje, lät huggyxan falla mot trädstammen en stund, medan han satte sig på furan, han nyss bringat att falla. Att vara skogshuggare var, liksom allt annat arbete, ingen lukrativ verksamhet. Huggarlönen var ringa och för all del allting var dåligt betalt. Inga goda tider minsann och här på Dal var det genomuselt, svårt att dra sig fram med en stor familj, och den dåliga arbetslön man kunde frambringa var totalt under existens minimum. Karl-Gustaf tog sig en djup funderare. Soldattorpet som rotebönderna höll honom, för att han gjorde tjänsten som knekt för deras rote, var minsann inre mycket att hurra för. Visst hade man ju tak över huvudet för sig och familjen, men utbytet av den möda man lade ned på torpet gav sannerligen inte mycket för behovet. En månad gick åt för mötet på hösten, då man måste inställa sig på repövningen på Grunnebo. Däremellan var att försöka få sysselsättning, lite var man kom åt, för en ringa betalning. Familjen hade växt undan för undan under de tretton åren han hade varit gift. Redan sju barn var komna till världen. Den förstfödde hade dock redan som spädbarn ryckts bort. Nu återstod de övriga sex, och sannerligen var icke gumman på god väg med den åttonde. Karl-Gustaf tog sig över ansiktet med handen, sannerligen blir det att söka sig bort härifrån och till en annan förvärvskälla. Somliga reste ju på somrarna till Norrland och arbetade där en omgång på något av de många sågverken och Karl Gustaf hade även han varit där. Han måste ju dock fullgöra sina åtaganden som soldat och fara hem till varje mötestid. En svåger, ja för resten två svågrar hade han i Bergslagens gruvfält och det var nog bäst att kontakta dessa och höra om det kunde gå för sig att få arbete där.

Efter dagsverkets slut, då han var hem kommen, resonerade han med hustrun och blev då beslutat att tillskriva svågrarna, om de kunde anordna så att anställning kunde erhållas i Bergslagen. Efter en tid kom så brev från syster och svåger Hjalmar i Striberg, att Karl Gustaf var välkommen dit opp. Arbete fanns det tillräckligt, förtjänsten var dock inte så stor men så där en krona och sextio öre det gick det att tjäna per dag. Detta var nästan trolleri för makarna. Här på Dal kunde en aldrig så god arbetare komma upp till en Gruvarbete i Striberg större dagsförtjänst än så där femtio till sextio öre per dag.

Vi reser sa Karl-Gustaf och tog en sväng med gumman sin runt golvet. Visst skulle det kännas svårt att lämna den bygd, där man växt upp, lekt sina barnlekar och där ung domens tid förrunnit. Karl-Gustaf var född i stugan som låg alldeles söder om den där han nu hade sitt hem. Moran var ej heller hon så långt ifrån. Hon var född i Kyrkerud, som låg bara några kilometer nordväst därom. Nu skulle man dock byta plats så säkert som aldrig det........

Bergslagen var platsen som skulle utgöra stommen till ett bättre liv. Inte så underligt heller att soldatfamiljen bröt upp från Dal. Många hade redan tidigt packat, rest till andra håll även utrikes, somliga hade rest till Amerika, andra hade för all del stannat på närmare håll, exempelvis Norge, där bättre levnadsvillkor hade givits.

Mot Bergslagen

Nu nalkades den dag, då Karl-Gustaf, hustrun Anna och alla barnen, Johan som var äldst, därnäst Laura, så Elisabet, Hilda och Sofia och yngste sonen Karl, alla var redo. En del fick transportera sig gåledes och mor och de mindre barnen med skjuts till Tösse järnvägsstation, där biljett till Striberg i Bergsla gen erhölls. Karl-Gustaf kände sig nästan stolt. Trots fattigdomen hade moran kunnat få både sig själv och barnen ganska klädda och snygga för denna långa resa. Johan, äldsten, var 11 år, därnäst kom Laura på 9 år, Elisabet 7 år, Hilda 5 år, Sofia 3 år och Karl nära 2 år. Det var sannerligen en snygg liten familj, som äntrade tåget.

Efter en lång dags färd kom man till det nya samhälle, där man skulle tillbringa sitt framtida liv.

Under den första tiden var det inget annat att göra än att inrätta sig hos syster och svåger, så gott det sig göra lät. Snart nog ordnade det sig med bostad i en av bolagets så kallade kaserner. I detta fall hette den Snår dammen. Där installerade man sig.

Gruvarbete i Striberg.

Karl-Gustaf kunde därför omedelbart få börja arbeta vid gruvorna. Som nybörjare fick han arbeta ovan jord. Arbetet bestod av lastning av malm och dylikt. Hans avsikt var dock att så snart som möjligt få gå ner under jorden och arbeta i gruvan, där förtjänsten var bättre. Så skedde också efter en tid.

Mor och barnen trivdes med sitt liv i Snår dammen. Grannarna i huset tyckte nog att, dalslänningarna i somligt hade konstiga idéer om saker och ting och dessutom att de talade en egen dialekt. Något stort uppseende väckte de dock inte. Mor var dock rädd för den damm, som låg nedanför huset. Tänk om någon av barnen skulle förirra sig dit ner och falla i vattnet. På Klöven, som soldathemmet på Dal hette, hade man haft vare sig sjö eller damm att bekymra sig för. Det gick emellertid bra här också. Barnen undvek vatten dammen utom en gång, då lilla Sofia råkade falla i, men rådigt räddades av den åttaåriga Elisabet. Denna händelse gav dock föräldrarna en viss rädsla för dammen och eftersom man en tid förut fått kunskap om ett torp ställe, som inte låg långt från Snårdammen, skulle bli ledigt, beslöt makarna att hos bolagsstyresmannen begära att få arrendera detta torp.

Torp arrendator

Fördelen var inte endast, att bostaden låg en bit bort från vattendammen, utan man kunde också hålla sig med både ko, gris och höns och kanske även något mera.

Begäran bifölls och familjen flyttade till stället i Nedre Striberg. Arrendeavgiften var fem kronor per månad. För detta fick man också fem hästlass långved från bolagets skogar. Stugan var timrad med torvtak, där det växte maskros och taklök, så att taket prunkade i sköna färger. Bostaden bestod av ett tämligen stort rum, kök och förstuga. Det var en enkel men trivsam boning för familjen. Så skaffades en ko och ibland även en gris, som även den bidrog till att ekonomin gick ihop, även om det var skralt ibland. Det fanns visserligen inget överflöd, men man redde sig tämligen väl. Barnaskaran ökade dock. Här föddes Elin, Gustaf och Fridolf. Han blev den siste i barnaskaran. Det blev dock allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Johan, den äldsta pojken, hade redan varit tvungen att börja ar beta i gruvan vid 17 år.

Skolstäderska

Även mor i huset måste bidraga med arbete utanför hemmet. Hon skurade ibland golven i skolan. På sommaren arbetade hon åt gruvbolaget, så snart det fanns tid. Hon var sysselsatt med att skräda, eller som det populärt kallades “plocka malm”. Det gällde här att skilja malmstenarna från gråbergsstenarna, när de stora högarna från skrädlaven vid gruvan forslades ut till den så kallade stalpen, som även de var stora högar. Malmstenarna lades i en träkärra, som rymde cirka en hektoliter. Denna kördes så fram till en uppsamlingsplats för vidare inlastning i större vagnar. Gråbergsstenarna utkördes däremot till en avfallsplats. En duktig hustru kunde med hjälp av sina småbarn, som även de kunde hjälpa till i detta arbete, tjäna så där omkring 70-80 öre per dag.

Sålunda gick åren vid Striberg. Karl Gustaf arbetade i gruvan och tjänade ca 35 kronor i månaden. Han var dock nöjd och stundom glad över tillvaron. De äldre av flickorna måste börja arbeta så fort de hade slutat skolan. Taga sig en plats, som det hette. Det blev oftast hos någon bondfamilj i närheten av orten. Deras lön på den tiden var tio eller fem kronor i månaden. Därtill hade de mat och logi. Den tidens sed var ju, att så snart barnen var så pass vuxna att de kunde göra någon som helst nytta för sig genom arbete, måste de ur hemmet och reda sig själva.

Bröllop

Man hade så kommit fram till sekelskiftet och de äldsta barnen började titta efter en livskamrat. Sålunda knöts i rask takt äktenskapets band mellan Johan och granngårds flickan Berta, och mellan Elisabet och en pojke, som hon blivit bekant med under sin tjänstetid vid gården Sunnankärr neråt Vedevågs hållet. Han hette Alsing Gustafsson. Det blev för Karl-Gustaf och mor Anna att så gott det nu sig göra lät ordna till en enkel men trivsam bröllopsfest i stugan.

Gustaf i skolan

Man hade kommit in på nittonhundratalet och barnen hade nu så att säga kommit ur händerna på föräldrarna. De tre minsta gick i skolan. För den rote, som Striberg tillhörde, gällde det, att man fick gå i Ringshyttans herresäte. Jag återkommer till denna berömda byggnad senare. De äldre som tillhörde folk skolan hade att gå i Glifsans skola, som låg cirka 2 kilometer från hemmet. I Glifsans skolan fanns en lärarinna, som hette Adele. Hon var en mycket duktig kraft men hade kanske en något överdriven nit. Hon tog nämligen då och då in några av ungarna i sin privatbostad. Där kammades och lappades de, ty gruvpickarungarna, som hon kallade dem hade både löss och loppor på sig. Dylikt förehavande gjorde inte lärarinnan populär och många bland arbetsfolket i orten fick därigenom en bestående aversion mot henne. Dessutom skulle barnen redogöra för de dagar då de hade fria dagar.

Hon fordrade att barnen skulle redogöra för vad de hade haft för sig de dagar då de varit fria från skolan. En gång hade Gustaf på en frilördag bevistat en auktion i närheten av hemmet. Detta hade observerats av lärarinnan och på måndagen kom “förhöret.” “Vad hade du för rättigheter att mot min tydligt klargjorda vilja bevista denna tillställning?” “Jag går vart jag vill när......” Då small det. En kraftig örfil på kinden. Gustaf blev rädd och sprang hem till far och mor. Saken var den att han tänkt svara sålunda:” Jag går vart jag vill, när far och mor lovat mig”. Detta svar hade fadern lärt honom säga, ifall han skulle bli tillfrågad av lärarinnan. Han hann dock inte få hela svaret framfört innan örfilen kom. Far tog en promenad till vederbörande lärarinna och en ganska grundlig uppgörelse mellan dem kom till stånd. Intrycket av en osympatiskt fostrande lärarinna bestod hos såväl Gustafs föräldrar som hos de flesta av de an dra skolroteborna.

Fridolf börja i skolan, men får sluta.

Ringshytte folk och småskola var som förut nämnt inrättad i förutvarande herrgårds byggnaden vid den idylliska lilla Ringsjön, där på sin tid bergsmannen Sven Olsson åt sig hade låtit bygga denna vackra herremansbyggnad. Senare hade gruvbolaget inköpt hela gården med jorden, husen och allt som hörde därtill. Gruvkontoret låg på nedre botten och skolsalar och lärarbostäder låg på andra våningen.

Det var här som Fridolf skulle börja sin skolgång, vilket skulle ske redan vid sex års ålder. Det var så att lillminsten behövde börja och bli färdig snart, för att komma till nytta så tidigt som möjligt. Skolgången blev av kort varaktighet denna gång. Orsaken var den att mor hade fått ett par stövlar av en välsituerad fru. Stövlarna som tidigare använts av hennes pojkar skulle nu användas i samband med den påbörjade skolgången. Det blev dock inte bättre än att Fridolf fick skavsår på ena hälen. Då han efter fjorton dagar återkom till skolan, tyckte lärarinnan att det var lika bra att Fridolf dröjde med skolgången till nästa år. Då var han ju också sju år gammal.

På så sätt fick Fridolf stanna hemma hos mor ännu ett år, med vad av lekar och stoj barnen emellan det innebar. Barnen på Nedre Striberg hade ett flertal lekkamrater. Strax ovanför torpet bodde kusinerna Hjalmar och åt öster bodde banmästare Andersson med tre jämnåriga gossar. I samma hus som ban mästaren bodde även familjen Ringström med sin pojke Kalle. Ja, där fanns mycket att se och taga efter.

Malmtransporter

Den smalspåriga järnvägen Bredsjö Striberg-Degerfors gick alldeles förbi här och vid Nedre Striberg hade de sin mellanstation. Där vändes loken för att komma i rätt riktning till Bredsjö eller omvänt Degerfors. Här var också inlastning av malm och kol m.m. Runt om i bygden lågo gruvschakten. Alldeles iintill fanns Gammalgruvan, litet längre söder därom låg Komministergruvan kallad och även gruvorna Karls-schakt och Kärrgruvan. De var alla djupa gruvor med stor rikedom på järnmalm.

I denna trakt har man för övrigt brutit malm ifrån uråldriga tider. Det är dessutom en naturskön bygd med stundom allvarliga djupa barrskogar och dessemellan inslag av lövträd. Här fanns även stora dammanläggningar. Dessa är till för att man skall erhålla drivkraft till vattenpumparna i gruvorna och dessutom till uppfordringen av malmen ur gruvan. Vid dammanläggningarna fanns dammhus med vattenhjul. Dessa drev de s.k. Kônstarmarna fram och tillbaka. Kônstarmarna i sin tur drev de pumpar, som drog upp vattnet ur gruvan. Om nätterna då det var tyst och lugnt kunde man höra gnisslet, som upp stod från hjulen och armarna, som var i rörelse.

Fridolf var en vaken grabb, som i sina tidiga uppväxtår med intresse iakttog allt som tilldrog sig omkring honom här i gruvornas bygd. Om vintern då kolkörarna kom i långa rader nerifrån Västgöthyttefors, långa foror medförande träkol som skulle till hyttan vid Dammsjön. De hade små lurviga hästar, som drog kolet i en s.k. drög. Det var en stor avlång korg tillverkad av vidjeflätor eller i bästa fall av rottingflätor. Denna korg var sedan lagd på medar. Det var en skön syn att om vintrarna se dessa trevliga lurviga små hästar komma dragande till hyttan genom skogen och förbi samhället till Dammsjöhyttan. Hyttan nedlades senare omkring 1905. Då praktiserades en rationellare metod att smälta malmen. Man anrikade malmen i ett nyuppfört anrikningsverk nere i Åsboborg och fraktades malmen sedan på järnväg till mera tidsenliga anläggningar för smältning.

Rationalisering

Arbetet i gruvan bestod, men en kväll kom Karl-Gustaf hem med dåliga nyheter. För mannen vid gruvan hade talat om att bolaget skulle köpa bergborrmaskiner. Det skulle nedbringa det hårda arbetet med handborrning. Dessa maskiner drevs med komprimerad luft.

Karl-Gustaf berättade, att han antagligen skulle bli försedd med en dylik maskin. Arbetarna över lag var dock mindre glada åt att erhålla dessa maskiner. Ryktet gick att dessa maskiner frambringade massor av stenmjöl, som arbetarna nödgades andas in och därav följde så småningom lungsjukdom och elände. Maskinerna infördes emellertid. Nöden har ingen lag, för att kunna existera måste de användas. Det fanns ingen annan möjlighet. Karl-Gustaf blev försedd med en sådan borrmaskin. Den var tung, nära 200 kg. Maskinen skruvades fast vid grova pelare med utgående armar. Sedan var det att koppla slangen till maskinen rikta för borrhål, dra i handtaget och så uppstod ett kolossalt oväsen när borren med väldig kraft och snurrande drevs in i berget. Den första tiden då maskinerna användes blev förtjänsten skral, men efterhand blev inkomsten bättre. Familjen fick därigenom en något drägligare tillvaro.

Olyckan

En dag hände det. Karl-Gustaf träffades av en stenflisa i högra ögat under arbetet i gruvan. Nu blev det svåra tider för mor. Karl Gustaf sändes till Örebro lasarett och erhöll där vård för sitt öga. Men då han återkom var han blind på ena ögat och något hopp om att återfå synen på detta fanns inte. Under sjukdomstiden hade mor slitit som aldrig förr. Hon skurade golv, hjälpte till med tvätten här och där och på hösten plockade hon lingon, allt mot en ringa betalning.

Det fanns dock en tröst för Karl-Gustaf. Han hade olycksfallsförsäkring hos bolaget. Ettusen kronor skulle utgå till skadad i sådant fall. Makarna gladde sig åt att snart få denna goda ekonomiska hjälp. Men tiden gick och ingenting förspordes. Långt om länge meddelades från kontoret att olycksfallsförsäkringen hade uppgått i riksförsäkringen och erhöll då Karl-Gustaf en årlig skadesumma av kronor 75:-. Illusionerna brusto för makarna, sjuttiofem kronor om året, för all del något, men inte mycket jämfört med de tusen kronor de hade hoppats på.

Det förspordes nu också att Karl-Gustaf, som nu var halv invalid, inte kunde räkna med att fortsätta sitt gamla arbete under jord vid bolaget, utan skulle få sysselsättning med något lättare ovan jord. Karl-Gustaf visste, att skulle detta ske var det början till slutet för honom. De som fick denna dom hade min sann inte långt kvar vid gruvorna. I regel placerades arbetaren i sådana fall på en gruvlave, där han tolv timmar per dygn skulle repetera signalerna från gruvans botten till upphissningsverket. Det var en lång arbetsdag med en dålig lön. I regel en krona för tolv timmars arbete. Ibland skedde arbetet på dagen ibland på natten. Då arbetaren så småningom inte kunde fullgöra sina åligganden var hans försörjningsmöjligheter slut och den sista tjänsten han då erhöll av bolaget var den, att en kusk körde honom och hans familj till Älvestorps fattiggård, där de fick uthärda sin återstående levnad. För Karl-Gustaf hade givetvis samma villkor uppkommit, om han inte hade envisats så. Han var ju ännu inte femtio år fyllda, ännu återstod tvenne år dit.

Fortsatt arbete

Karl-Gustaf lyckades utverka löftet att få fortsätta i gruvan tills vidare och det visade sig att han var av gott dalslandsvirke, och det gick bra för honom i gruvan. Allt blev som förut och livet gick vidare. Missräkningarna drogo bort och man grep sig an sitt liv utan att grubbla över vad som varit. Far arbetade i gruvan, sonen Johan likaså. Johan hade fått tillökning i familjen. Lilla dottern Alice kom till välden, växte till och artade sig väl. Johan och hustrun Berta bodde den första tiden av sitt äktenskap, i en liten lägenhet, i en stuga, strax norr om Nedre Striberg och som hörde till bolaget, och även den kallad Dammkasernen. Namnet antagligen kommet därav att huset låg alldeles invid den damm, som låg omedelbart nedanför Snårdammen. Efter ett par års tid flyttade de till en annan stuga tre kilometer längre söderut, benämnd Högtorp. Karl-Gustafs och mor Annas barn voro ännu hemma. De yngsta gick i Glifsans skola och Fridolf gick i småskolan i Ringshyttan. Där fanns barn från såväl de välsituerade familjerna som från gruvarbetarna. En väldig och svår klasskillnad rådde mellan barnen, då barnen från exempelvis gruvfogdar och för män ansåg sig vara förmer än arbetarbarnen och därför höll sig tillsammans och nonchalerade de fattige ungarna. I skolherresätet bodde även en av gruvingenjörerna. Han hade en flicka och en pojke. De gick i bättre skola i Örebro, men på ferierna då de var hemma kunde skolungarna från Striberg se dem leka och promenera i parken och i trädgården. Fint klädda var de och höll sig med präktiga lek saker. En viss avund kunde nog förmärkas hos arbetarbarnen, men de flesta ansåg nog att dessa barn, detta folk var en klass för sig.

Lingonplockning

Under sommarloven från skolan hjälpte arbetarbarnen sina föräldrar med skrädningen av malmstenarna och gråbergsstenarna, som förut beskrivits, och på eftersommaren och förhösten plockade man bär. Främst lingon som fanns i rikliga mängder i skogen och kalhyggen. Då man plockade lingon gick hela familjen ut, mor och barn, stora som små, skulle med och far också, om han hade ledigt arbetsskift. Resultatet av en dags plockning kunde ibland uppgå till både två och tre hundra liter. Sedan återstod rensning och frakten till banmästarmoran, som köpte upp bär eller också kunde de säljas till handlare Pettersson, som hade affär nere vid själva Striberg. Tio öre per liter var priset man fick, inte mycket i och för sig, men efter flera dagars plockande kunde det i alla fall bli ett belopp av ca tio kronor. Dessutom samlade ju familjen även lingon för det egna behovet. Det var kalas mat, att somliga dagar få rågmjölsgröt och lingon, en omväxling till potatis och sill och en hård brödbit av tunnbakat rågmjöl, som hade blivit torkat förvarat i en låda för att konsumeras efter behov.

Bakningen tillgick i vanliga fall så, att far skaffade hem en säck om hundra kilo råg, som förmaldes från bolagets gårdsmagasin, varefter man om möjligt bakade så många tunna kakor att det räckte i två till tre månad er. En arbetare hade sällan råd att äta vete- eller ens finsiktsbröd. Den enda tid som vete bröd vankades var vid julen. Då försökte nog alla moror att ordna till med litet vetebröd för de sina. Fattigdomen fanns på Dal, men fattigdom och små levnadsmöjligheter fanns överallt i Sverige bland den breda allmogen. En ny tid syntes vara i antågande. Det började mullra i arbetarleden även här i Bergsslagen. Även gruvfolket i Striberg började ta del av de nya idéerna. Man viskade och mumlade gubbarna emellan, att något måste göras även här i Striberg. Men tyvärr hade man ej den ringaste lilla plätt, där man kunde få hålla ett möte. Men tiden gick och utvecklingen gick framåt. I sinom tid skulle det även ordna sig för gruvfolket. Kommer dag, kommer råd hette det.

Karl-Gustaf hade nu tröttnat på att bo kvar i Glifsans rote med den besvärliga lärarinnan. Dessutom hade andra besvärligheter tillstött. Handlarna i samhället och i staden Nora hade sammanslutit sig till ett slags förbund, som inom sig upprättade en svartlistning av alla dem som hade svårt att betala sina skulder. I allmänhet var det nog så, att de stackars gruvarbetarna hade ställt sig in hos handlarna och fått kredit på varor. Emellanåt blev det rest när betalningen erlades. När detta upprepades några gånger blev skulden större och större. Nu verkställdes denna svarta lista, och ve den som fick sitt namn med där. Han fick inte köpa för ett enda öre utan kontant betalning. Detta med kontant betalning var nästan en omöjlighet för somliga. Förutom kontant betalning skulle även den gamla skulden verkställas. Karl-Gustaf fann sin situation bekymmersam.

Ett nytt torp

Karl-Gustaf reflekterade som så, att han skulle försöka få ett större torp med bättre jord. Då skulle det ekonomiska ljusna betydligt.

Alltnog det nya torpet, som hette Krakstorp, erhölls och familjen flyttade dit. De fick här en betydligt bättre och rymligare bostad. Den näst yngste sonen Gustaf fick dessutom arbete på anrikningsverket, som låg i närheten. För tio timmars arbetsdag fick Gustaf, som var tretton år, en krona i lön. Men ordstävet alla bäckar små.... gällde även på den tiden. Elin hade sedan två år tidigare rymt ur hemmet och tagit plats hos främmande familj som hembiträde.

Kvar i skolan var nu endast yngste sonen Fridolf. Han gick återigen i skola i Ringshyttan, men inte i herrgården utan i en f.d. Bergsmansgård, som låg längre söderut. Där yppade sig möjligheten för Fridolf och en av hans kamrater att få hugga ved åt skolan. Det ta ägde rum på rasterna. Lönen för en meter småhuggen ved var 65 öre. Det var ej så mycket, men ack så roligt att få komma hem till mor med de intjänta pengarna. Mor var alltid förstående och lämnade Fridolf en liten slant för eget behov. I regel köpte han för dessa slantar en god vetebulle. Alldeles i närheten av skolan bodde nämligen en snäll gumma, som för att få något till sin försörjning bakade de läckraste bullar.

Arbetarrörelsen

Efter ett par år på det nya torpet, började arbetarrörelsen taga fart. Man krävde bättre löner och levnadsvillkor. Myndighetspersonerna inom ledningen visste dock hur gubbarna skulle behandlas. De, som opponerade sig aldrig så litet, blev snart varse vem de stungit hade. Det fanns gott om skvallerbärare, som rapporterade sina kamraters ståndpunkter. En del av arbetarna blev omgående befordrade till gruvfogdar och en eller två blev överfogdar. Dessa ommöbleringar förklarades av befälet, att det var ett led i nyare rationaliserande åtgärder. Det lyste dock klart igenom att det fattiga gruvarbetarfolket skulle vara så goda och stanna inom sina råmärken.

En besvärlig situation blev ännu besvärligare då man inte hade någon som helst samlingsplats, där man kunde mötas och dryfta problemen. Alla stugor och hus tillhörde bo laget och ve den som upplät sitt hem för så dan verksamhet. Dock allting ordnar sig och försynen ser, till syvende och sist, även till de betryckta.

Johan och Berta på grön kvist

Johan och Berta, som nu bodde i Högtorp, hade varje vinter besök av en kringvandrande gammal man. Då vintrarna hade varit svåra, hade han fått vara i deras hem. Då vintern kom, återvände han till dem. Han kände sig ruggen och dålig och bad att få stanna även denna gång. Det blev hans sista vinter. Han överlevde den inte. Framåt vårkanten gick han hädan. Vid genomgången av hans tillhörigheter befanns det, att han till sina vänner Johan och Berta, de enda som på hans ålders dagar varit barmhärtiga mot honom, hade skänkt sina få tillhörigheter och de medel, som var insatta på bank. Detta gjorde att Johan och Berta genast inköpte en liten trevlig egendom med litet jordbruk och skog och uppförde där en stuga och ladugård. Stället hette Björkhagen.

Fackförening

Här i Björkhagen fick sedan arbetskamraterna hålla sina sammankomster. Då bildades en gruvarbetarnas fackförening. En ny tid med förhoppningar om drägligare levnadsvillkor upprann. Nu var det inte längre möjligt att försöka trakassera någon, inte ens Johan för att fackföreningen kom till stånd. Hämnden är dock ljuv, om än aldrig så liten. Karl Gustaf kom åter i skottgluggen för att han var invalidiserad, och skulle omplaceras till en lättare arbetsplats, således en sådan ringa syssla à en krona per skift. Johan blev placerad att driva de längsta orterna, som kunde anbringas nere i gruvan.

Då förstod Karl-Gustaf att tiden var mogen för att, om möjligt, starta en annan existens än vad dessa gruvhål erbjöd. Ännu var han inte lastgammal och kanske skulle något tillfälle yppa sig till något nytt arbete. Lyckan står den djärve bi heter det.

Åter till hembygden

En dag såg han en annons i Nora tidning. Där erbjöd man kunniga gruvarbetare anställning vid det nystartade gruvfältet i Stora Strand Fröskog.

Stora Strand i Fröskog, det var ju Karl Gustafs hembygd det gällde. Visst kände han till Stora Strand. Den platsen var belägen endast en knapp mil väster om hans forna knektbostad i Björbyn. Han kände den bygden lika bra som sin egen byxficka. Allt väl, Karl-Gustaf skrev till bolagschefen och fick omgående besked att han var välkommen dit ner och erbjöds anställning som maskinborrare i ett nyöppnat gruvschakt eftersom han var van och kunnig.

Nu uppstod en annan svår belägenhet för familjen. Var skulle man göra av pojkarna? Det stod genast klart att skulle man sluta ar betet hos bolaget var därmed möjligheten att bo kvar obefintlig. Mycket riktigt. Så snart Karl-Gustaf sa upp sin plats så kom i retur genast uppsägning om avflyttning från torpet. Vad skulle man göra under sådana omständligheter. Man tog sig en funderare, och en ljusglimt uppstod så med ens. Sonen Johan och hans Berta löste problemet. De trodde att man ovanpå vinden hos dem skulle kunna inreda ett rum åt mor och pojkarna. Där kunde de bo den tid som behövdes för att far skulle skaffa bostad åt familjen i Stora Strand.

Sagt och gjort. Snickarna var duktiga och snart nog var ett rum ordnat uppe på vinden i stugan. Det blev lagom färdigt till den tid i mars, då familjen måste flytta från bolagstorpet. Mor flyttade in i rummet med sina båda söner Gustaf och Fridolf och omedelbart därefter tog Karl-Gustaf och sonen Karl sina viktigaste tillhörigheter med sig, och resan gick nu åter mot det fattiga Dal och den hembygd som Karl-Gustaf hade saknat under de sexton år som Bergsslagsvistelsen hade varat. Hans ord före avresan var dessa :”På Dal har min vagga stått. På Dal skall min grav redas.” I Striberg fanns dock hans minne kvar. Minnet av en god kamrat och flitig arbetare, och många var de goda historier efter honom som fanns kvar i Striberg. Hans glada sätt och redliga vandel hade hos många av de kanske sämre kamraterna injagat en hälsosam respekt.

En händelse må relateras, hur han vid ett tillfälle rättade till en notorisk bråkmakare, så att denna för all framtid blev en annan människa.

I samhället bodde en stor grov gosse, som ständigt, så fort han smakat brännvin skulle slåss eller bråka. På lördagskvällen en vecka innan han skulle gifta sig kom han in i hemmet hos Karl-Gustaf. Där skulle man just börja äta kvällsvard. På bordet stod tallrikar med grov rågmjölsgröt, mjölk och lingon. Johannes, så hette bråkmakaren, kom in och bör jade genast munhuggas och bråka. När han så fick mothugg, blev han aggressiv, och i ett enda nafs rev han ner hela servisen och maten på golvet. Nu var dock måttet rågat. Karl Gustaf tar utan vidare och slänger ut Johannes på gårdsplanen och går sedan in efter en rejäl promenadkäpp och med den behandlar han sedan Johannes så eftertryckligt i baken att käppen går av.

När Johannes så småningom kunde ta sig hem, måste han gå till sängs. Där fick han stanna kvar i åtskilliga dagar. Ja, det tog tre veckor innan Johannes kunde återgå till sitt arbete igen, och bröllopet blev uppskjutet till långt senare. Följden av detta blev emellertid att Johannes från den dagen aldrig mera smakade något starkt. En tid därefter gick han till K-G och tackade honom för god tillrättavisning, för hur han borde uppföra sig.

Ja, denna och liknande präktiga handlingar lämnade K-G efter sig i Bergslagen. Nu reste han ned till St. Strand, där vi får tillfälle att se hur det senare artade sig för före detta soldaten.

Sålunda hade Karl-Gustaf och Karl rest till St. Strand och mor och pojkarna installerat sig i Björkhagen. Den första tiden kändes det besvärligt och verkade tungsamt att far var borta och att inte få träffa honom varje dag, som man förut varit van. Mor fick ju en ganska god lättnad i sitt hushållsarbete genom att de två var bortresta. Fridolf hade ju sin skola att gå i. Gustaf höll ännu en tid på med sitt arbete i anrikningsverket.

Arbetets söner

På Björkhagen, i bror Johans stuga, hölls möten med fackföreningen. Då sjöngs kampsånger, Arbetets söner med flera och be frielsestämningen blev hög. Ännu bättre förhoppningar uppstod då agitatorn Kata Dalström på sommaren kom att resa förbi. Folket samlades för att höra denna berömda kvinna hålla sitt föredrag. Strax efter beslöt föreningen att uppföra ett Folkets Hus. Tomt inköptes av Johan och byggandets påbörjades omgående. Föreningen hade viss tur, då man fick god hjälp av en del rallare som höll på med ombyggnad av järnvägen mellan Bredsjö-Striberg. Denna bana var förut smalspårig men utvidgades nu till bredspårig. På sommaren råkade rallarna i konflikt med sina arbetsgivare om några villkor i arbetet. Följden blev blockad och under tiden arbetade rallarna fritt åt föreningen Folkets Hus. Snart var betonggrunden gjuten och husets resning påbörjad. Gustaf, som avskedats från anrikningsverket fick arbete hos föreningen med att runt tomten uppföra stolpar och stängsel.

Rallare

Rallarna förtjänar en egen liten berättelse. De var härdade, kraftiga arbetare samlade från Sveriges alla hörn. Några från Skåne, andra från Småland, Västergötland och Dalarna. Hemma hos Johan och Berta hade familjen utökats med dottern Elsa. Trots detta fick familjen mottaga fyra rallare, som fick bo i den lilla kammaren, som låg innanför förstugan. De behövde dock inte ångra att de gett rallarna husrum. Modigare och hjälpsammare människor än dessa fick man sannerligen leta efter. Inte nog med att de beta lade rejält för mat och logi. Dessutom hjälpte de till med en massa arbete på stället. De bör jade planera utanför stugan. De grävde och dikade, allt på sin fritid.

Men även om de var goda arbetare och tjänade mycket pengar, så blev ändå inte avlöningarna liggande på kistbotten. Det var en tämligen säker regel, att varje lördags- och helgdagskväll skulle man festa, och då konsumerades alltid ett par liter brännvin på kvällen. Dock hörde man aldrig talas om osämja eller något som helst störande. Rallarna åt och drack, spelade kort sinsemellan och när kulmen var nådd och man var trött på det hela, var det dags att gå till sängs.

Nästa dags morgon på söndagen skulle de ovillkorligen ha salt sill. Det var därför som Fridolf fick i uppdrag att köpa hem ett par sillar varje lördag, så att rallarna fick sitt lystmäte stillat. En god riksdaler extra förutom vad sillen kostade fick han alltid. Sommaren gick och snart var det dags att fånga kräftor. Rallarna var stora konsumenter och betalade oss pojkar rejält för de kräftor vi kunde fånga. Tillgången var riklig i den å, som utgjorde gränsen för Johans rike. Upp köparna betalade aldrig mer än 50 öre tjoget, och då nödgades man även frakta partiet in till Nora stad.

I Nora stad bodde en syster Laura, sedan hon gift sig med Erik Karlsson, och dit var mor och pojkarna ofta på besök. Från Björkhaga till Nora stad var det ungefär en halvmil och den vägen traskade man gärna, på sommaren helst barfota. Sommartiden och kräfttiden rullade iväg och snart ville far, Karl-Gustaf, att mor och pojkar skulle resa till honom därnere i Stora Strand, sonen Gustaf hade redan rest någon gång i augusti. Nu var meningen att mor och Fridolf skulle komma efter.

En sådan saknad det skulle bli, då den tiden skulle komma. Värst skulle det kännas för Fridolf. Här hade han haft sina barnupplevelser, sina kamrater från lektiden och sina skolkamrater. Han var i sanning bedrövad, då han tog sig en funderare på lägets allvar. Allt skulle lämnas i hans barndoms ljuva land, och vad kunde det nya nere på Dal ha att erbjuda honom. Det var verkligen en sorgsen tolvårs pojke som skulle omplanteras i en för honom okänd miljö.

Hur mindes han ej torpet i Nedre Striberg. Den lilla, men ack så kära stugan. Skogen däromkring, där han ibland såg grymma troll och stora och små vilda djur. Magasinet eller visthusboden, där pojkarna varje sommar sov under ljuvliga sommarnätter. Markerna, som låg längre väst och norrut, var där man i tidiga sommarmorgnar samlade kreaturen från de närliggande torpen och drev dem i vall på avlägsna betesmarker. Dalarna där man trotsat de hemska gungflyna och olovandes krupit ut så långt det kunde gå, för att på så sätt komma längre ut på djupare vatten, där fisken troligare gick bättre till. Hur mindes han ej hösten, i början av september månad, då man fick följa med mor och far, syskon och alla andra kamrater in till Nora marknad, som stod på i dagarna två.

Marknaden i Nora

Var något av ett stort folknöje. Då inställdes alla skolor i trakten kring staden. Allt arbete inställdes såväl i gruvorna som på alla övriga arbetsplatser på gårdar och fält. Alla som kunde röra sig eller kunde åka eller gå, de skulle till Nora marknaden. Det gick extratåg från Striberg och eftersom inte kupéer fanns tillräckligt, togs öppna vagnar till hjälp. Dessa lövades och det festliga tåget bar så iväg in till Nora i tidiga morgonstunden. Hur hade man då kunnat finansiera detta folknöje? Ja, de äldre fick nog bereda sig på att inskränka på något, de tänkt skaffa sig, och barnen, de som hade kunnat plocka bär enkannerligen då lingon, hade genom att de varit flitiga kunnat intjäna en krona eller möjligen en och femtio.

När så man kom till staden så var det givetvis nöjesfältet, i den så kallade Skojar backen i stadens södra utkant, som hade samlat till sig alla möjliga nöjesarrangörer. Där fanns karusell, cirkus och tivoli, spåmän, starka karlar, som kunde räta ut en hästsko och vackra kvinnor som dansade och sjöng. För barnen var det främsta nöjet, att genom att erlägga fem öre få en skjuts några varv runt i karusellen. Äldre pojkar, så där tolv tretton, erhöll fria biljetter genom att de inne i karusellens innandöme slet och drog karusellen, så att den snurrade runt. Något annat drivmedel fanns inte. För övrigt så kunde man få gå in i något cirkustält och skåda en massa upptåg och föreställningskonst för ett pris av tio öre för små och tjugofem öre för äldre.

När man så småningom, efter allt nöje och seende på granna alster av alla de slag, kanske pojken eller flickan hade några ören kvar, så köptes kanske en pistol med knallpulver, en ringbjällra av litet format och litet godsaker, och så var men nöjd med sin trevliga upplevelse och äldre och yngre reste hem igen var och en till sitt. Men på annandagsmarken var turen kommen till drängar och pigor, som inte kunnat få vara med den första dagen. Då blev det deras tur att fröjda sig på Noramarken. I allmänhet ansågs annandagen vara av mindre värde som marknadsbesök, men det folk och den ungdom, som bevistade staden den dagen, hade minsann inte mindre nöje av besöket.

Efter denna marknadsdag kom raskt den morgon då mor och far skulle säga farväl till Nora och Striberg. Först gällde det banmästarens familj, så Ringströms, därefter familjen Per Nils och så faster och farbror Hjalmar. Faster Lena var sjuk då hon besöktes, hon hade fått blodförgiftning i en fot. Hennes sista ord som hon sade till Fridolf var: “Min gosse, du är nu tolv år och reser till en annan trakt av vårt land, bliv nu en stor, hygglig och snäll, rättvis och rejäl man, allteftersom du växer till”. Inte visste Fridolf då att det var de sista orden från faster Lena. En tid efter framkomsten till Dal kom meddelandes att faster Lena, några få dagar efter vår avresa, gått hem till det land varifrån ingen har återvänt.

Några dar före denna sista avskedsdag, hade Fridolf varit hos systern Hilda som bodde i Vikorsvik med sin man Viktor Lars son. Viktor var anställd vid järnvägen som bromsare och ibland tjänstgörande stationskarl. Under de två dagar som Fridolf var hos dem, så skulle Fridolf passa hennes tvåårige son Gerhard, medan Hilda tvättade kläder nere vid en å som går igenom Vikorsviksbyn. I en paus i tvättningen, då Hilda avvek från platsen, så smet den lille gossen ner till åkanten och ramlade ner i den strida forsen. Strömdraget tog den lille med sig ganska fort, men Fridolf kastade sig utan betänkande i vattnet och lyckades rädda både sig själv och lille Gerhard upp på det torra.

Dagen efter reste Fridolf hem igen till sin mor, men mycket bekymmer hade han i sitt sinne. Hur kunde nu den lille må idag. Var han frisk eller hur mådde han. Efter avskedstagandet hos kamrater och vänner i Nedre Striberg, så gick man nu åter hem till Björkhaga för att nästa dags morgon anträda den långa tågfärden neråt landet, som talet var, till far och bröderna i Stora Strand.

Alltså morgonen den sjätte september 1906 vandrade mor och Fridolf till den när belägna Stribergs station. Resan företogs på den ännu kvarliggande smalspåriga järnvägen från Striberg över Järnboås, Södra Hyttan till Bredsjö, där ombyte av järnväg och tåg sked de till den stora långa Bergslagsbanan mellan Falun och Göteborg.

På första delen av resan ända till Södra Hyttan hade mor och Fridolf gott ressällskap av den snälle och trevlige banmästare Andersson. Hans trevliga sällskap gjorde att både mor och Fridolf rätt hastigt övervann den första ledsnaden och kom i någorlunda jämvikt. Visst är, att Fridolf hade morgonens intryck kvar i sinnet. Han hade ju på vägen från hemmet till järnvägsstationen, så att säga med ett tyst farväl passerat de kära kända platserna han så många gånger passerat och bevistat. Där var först skräddare Eks villa, där var tjärnet nere i dälden, där så många gånger fiskelyckan prövats. Norr därom Norrgården, som hörde bolagsjordbruket till, där, ännu en liten bit längre fram, den bergsmansgård vari skolan som Fridolf sist bevistat låg på en höjd, samt Ringshyttans stiliga herremans byggnad. Man passerade handlare Petterssons affärshus, samt väster därom kasernerna Södermalm och Östermalm, platser väl kända under tiden här, till slut framme vid Stribergs station. Och så hade man äntrat ombord på tåget. Striberg var lämnat och för Fridolfs del så skulle det, som han ej då i denna stund tänkte sig, taga hela tolv år innan han nästa gång, då som vuxen man, fick återse sin så kära barndomsbygd.

Del 2. Mor och pojkarna reser till St. Strand

Framkomna till Bredsjö så var det ombyte av tåg till Bergslagsbanan, där man hade ungefär två timmars väntetid, innan tåget söderut mot Göteborg ankom. Då tog mor och Fridolf en promenad för att bese nejden. Främst då gick promenaden till den stora smälthyttan strax intill Bredsjö station. Där smältes järnmalmen ned vid en hög tempera tur, och männen som voro sysselsatta med arbetet vore iklädda endast en lång fotsid skjorta. Detta på grund av den enorma hettan, som utvecklades då järnet, likt vatten rann fram ur masugnen och ut i formarna, som lågo på och i golvet. Därefter avkylningen, järnet hade formats till lagom stora plattor s.k. tackjärn.

Så långt ögat kunde se på andra sidan av en liten sjö var en uthuggning, där skogen hade avverkats. Där kunde man se en hel massa kolmilor, som med en trög dimliknande rök var i verksamhet, omsorgsfullt bevakade av män, som hade att noggrant se till att milorna skötte sig bra som det hette.

Nåväl, det norrifrån kommande tåget an lände vid halv två tiden och nu var det endast att stiga ombord och söka sig en bekväm bänk, där man sedan i lugn och ro bara hade att invänta det slutliga målet.

Dalsland

Då den första nyhetens behag tillfredsställts hos Fridolf, så kom tankarna att åter inställa sig på hur månne den där nya bygden kan vara beskaffad. Mor hade någon gång berättat för barnen om hur hon hade sett både lyktgubbar och några andra besynnerligheter, som inte kunde tillfredsställande förklaras av oss dödliga människor. Hon hade berättat, att då man bodde i knektstugan Klöven, då kunde hon somliga nätter, då hon vaknade, se hur små lyktgubbar vandrade fram och tillbaka långt söder om gärdet förbi gården Skäggebol. Den gården låg cirka tre hundra meter söder om Klöven. Hon hade också berättat, att under en tid då hon tjänade som piga i gästgivaregården Torpane, då det någon gång skulle redas till begravningskalas för någon av traktens avlidna, aldrig slog det fel, utan en tid före så kunde man om nätterna före den beramade begravningsfesten höra, att på andra våningen där stökades och trampades klirrade av servis och glas, och påstod mor detta många gånger. Ibland kunde en eldkula komma nerdansande genom skorstenen och ut vid den öppna spisen, för att sedan helt enkelt försvinna ur genom fönstret eller en dörr, utan att det syntes en den minsta förstörelse efter denna kula.

Ja mycket hade mor berättat om sådant, som hon både hört och sett hemma på Dal. Men tänkte gossen. Det kunde nog inte vara så underligt och drabbade inte bara Dalsland och mors hembygd. Därhemma i Striberg som nu lämnats hade det ju också funnits både det ena och det andra, som var konstigt, kusligt och oförklarligt. Som t ex en vacker, men något dimmig vårkväll, hade samtliga i hemmet i Nedre Striberg observerat en stor kraftig kvinnogestalt, som stått och tittat upp emot skolan på vägen mellan stugan och smalspåriga järnvägen. Därpå helt plötsligt upplöst till intet och försvunnit - ingen kunde se vart.

Eller en kväll då far och mor hälsat på hos Johan och Berta i Högtorp och på vägen hem hade att promenera förbi Kärrgruvan. Här i en smedja, som låg intill gruvan, hade man för tillfället nödgats förvara liket efter en arbetare, som hade förolyckats dagen innan. Då mor hade råkat bliva en bit efter far, så hade hon att ensam passera förbi smedjan. Då så skedde och hon var nästan mittför, hörde hon en rätt kraftig smäll och omedelbart därefter såg hon ett skarpt lysande sken. Rädd blev hon och orkade inte ropa på maken utan stapplade vidare så gott sig göra lät, tills omsider far stannade för att invänta henne och frågade vad det gick åt henne. Men något svar kunde och vågade hon inte ge. Saken var den, det visste hon, man skulle aldrig omedelbart efter dylika händelser berätta vad man sett eller hört om sådant, förrän minst ett dygn förrunnit efter händelsen.

Fridolf satt och grubblade på dylika saker. Resultatet blev då, att efter jämförandet mellan Bergslagen och detta Dal så kunde den ena landsdelen vara lika god som den andra, åtminstone vad hemlighetsfulla händelser beträffar.

Så knallade tåget vidare och vidare söderut. Man passerade åtskilliga stationer, större och mindre samhällen, Hällefors, Grythyttan, Deje, Kil, Säffle och Åmål. Intrycken voro många och bestående inristade i gossens medvetande. När så Åmål passerats sa mor, att nu är vi snart framme. Nu har vi Tösse nästa och sedan kommer vi fram till Ånimskog ska du se. Sant sagt, om en liten stund voro vi framme i vår slutstation Ånimskog och man steg av tåget.

Far möter på stationen

Där mötte oss far och han hade varit så omtänksam, att han hade lejt en bonde som skulle skjutsa oss till Stora Strand. Avståndet från järnvägsstationen och Strand var nämligen en mil. Så där bakom stationshuset stod Jan i Skogsgårn med häst och tvåhjulig kärra. Den hade vi att äntra och så smaskades Pålle iväg, och sista etappen av resan Striberg till Stora Strand påbörjades. Resan från Björkhaga och Striberg till Ånimskog hade tagit cirka tio timmar. Därav från Bredsjö endast tiden från klockan halv två till klockan halvsju, då vi voro framme i Ånimskog.

Så travades det då iväg mot Stora Strand och man passerade på vägen däråt Lilla och Stora Mossen, Näskasa, kyrkan, skolhuset och Gyltungebyns gård. Därpå en hel del större och mindre gårdar i Kingebol. Strax öster om vägen, uppe på en höjd låg den stuga tillhörande Märta och Erik Jan, där far hade bott en tid denna sommar som inackordering, men som han flyttat ifrån en tid innan, då han lyckats erhålla logi betydligt närmare gruvfältet. Så passerades Säbyn, sönnare och nolare Säbyn. Därpå svängde vi av vid Sandbol och västerut. Vägen hade förut gått i syd- nordlig riktning mot Fröskog. Nu svängde den alltså mot väster och sydvästlig riktning och där passerade vi Skogsgården, där skjutsbonden Jan hade sin gård. Strax därpå vore vi framme vid det ställe där far var in logerad. Det var hos sin under knektatiden bekante kamrat, korpralen Rosén på Stommen Pina, som K-G fått ett tillfälligt logi. Framme vid Roséns på Pina välkomnades vi av f.d korpralen och hans fryntliga gumma Sofi samt deras två flickor. Fridolf var trött och slut efter resan, och så snart han hade fått något att förtära, och kände sig snäll och till fredsställd bar det i säng. Det var nog av in tryck idag, och i morgon, då gällde det att se sig om och bekanta sig med en ny omgivning.

Första dagen i St. Strand

Morgonen, den första dagen på Dal alltså, rann upp och Fridolf fick då närmare bekanta sig med både husmoran och barnen på torpet. De två flickorna voro något yngre än Fridolf. De tittade lite nyfiket på den där bergslags pojken, som i deras tycke pratade en så konstig dialekt. Detsamma tyckte grabben Fridolf om flickorna, men sympatierna kommo ömsesidigt och snart nog var ungarna goda vän ner. Efter slutat dagsverke vid gruvan kom far hem och nu skulle en utflykt göras till det närbelägna gruvfältet. På grund av den väldiga ström av arbetsfolk som kommit hit, hade inte bostäderna hunnit iordningställas riktigt ännu, utan man måste giva sig till tåls ännu en tid. Fars lägenhet var nära färdig om några dagar. Alltså begav man sig för att se den blivande boningen.

Efter en kort promenad uppför en väldig backe nåddes krönet och det första gruvhål man där såg var storschaktet som skulle i framtiden bliva själva centraluppfordrings gruvan. Norröver funnos husen för kontor och handelsbod, ungkarlshotell och chefshus och så vidare. Längre västerut, där byggdes baracker för fullt och gamla gårdars magasin och alla möjliga hus som eventuellt kunde göras om till bostäder iordningställdes.

Framkomna till K-G:s bostad, så hade den inretts i en före detta mangårdsbyggnad till hörande gården därstädes, som bolaget köpt av bonden. Eftersom så många som möjligt skulle kunna beredas bostad, uppdelades byggnaden, så att två familjer skulle bo i undre våningen och två på övre. Följden blev alltså att vardera familjen erhöll endast ett tämligen stort rum, och för K-G:s familj ett stort rum och i mitten av huset en liten skrubb, som kunde inredas, och sedan inflyttning skett, bebos av pojkarna. Denna första dagens besök resulterade i den reflektionen, att trångboddhet skulle det bliva, men bättre senare kanske, då den lägenhet som far skulle ha blev färdiginredd. Det var nämligen en magasinsbyggnad på samma gård som höll på att iordningställas.

Man fick således lugna sig några dagar till och under tiden var man vänligt sedd, att bo kvar hos Rosén på Pina, fast trångbott var det med besked, där hos Roséns. Vistelsen där blev som väl var icke av lång varaktighet. Redan när en vecka gått så inflyttade familjen till nya bostaden nere i Mellanstrand som stället hette. Nu var alltså far och mor och tre av pojkarna återförenade och omvandlingen från bergslagsbor till dalbor var således verkställd. I Bergslagen fanns dock många rötter kvar av K-G:s och mamma Annas söner och döttrar vore där fast rotade med sina familjer, Johan och Berta, Laura och Erik, Elisabeth och Alsing, Hulda och Viktor, alla med sina barn och släkten var splittrad på två håll långt ifrån varandra. Elin och Sofia vore ju ännu på egen kalufs och troligen skulle de så småningom kunna komma här nedåt och förena sina öden med sin familj här på Dal.

Gruvan

K-G fick nu tillfälle att berätta om sitt liv här och vid gruvorna. Det var ett engelskt syndikat som exploaterat fyndigheten här. Det antogs vara rik kopparfyndighet och goda utländska penningar skulle satsas på företaget. Liv och rusch blev det. Folk från nästan hela landet strömmade hit, dock de flesta från Norrland. Ett nytt Klondyke troddes det, och många norrlänningar flyttade hit. De vore nog trötta på norrlandsklimatet och så här långt söderut var nog klimatet i hög grad bättre. Arbete erhölls och ruschen var av högsta form. K-G, som i Striberg varit så nära utklassning, han blev nu här uppskattad som det han var, en förstklassig maskinborrare, och kunde obehindrat komma upp till den högsta dagsförtjänsten, sex till sju kronor per skift. Det var annat än Stribergs en krona. Under sommaren hade det dock varit mycket besvärligt i gruvhålen. Dynamiten utvecklade en svårbemästrad gas nere i hålorna och på grund av att det ju icke fanns mer än en dagöppningen, så blev ventilationen dålig och gaserna stannade kvar på gruvbottnen och förorsakade illamående, yrsel och så vidare hos arbetarna. Därför nödgades man sätta in luftfläktar som pumpade ned frisk luft till djupet. Dessa fläktar måste drivas för hand, då ännu inte några maskinella tillgångar funnos. Det var en sådan fläkt som Gustaf hade att sköta, därigenom hade såväl han som flera av ortsbefolkningens pojkar kommit att få arbete.

Ja, Stora Strands-gruvan hade sannerligen blivit ett Klondyke för många, och för ortens bönder och arbetsfolk hade det blivit arbete och förtjänst som aldrig tillförne. De arbetare, som inte vore specialister på något särskilt, fick arbete med att forsla fram maskiner och byggnadseffekter, dels från järnvägen och dels från den intilliggande hamnanläggningen vid sjön Ärran, strax intill gruvplatsen, dit båtar, de så kallade Dalslandsskutorna kunde gå in.

Ja, nu hade det blivit liv och rusch och det byggdes hus i långa banor. Det anlades vägar och kajanläggning. Det kördes fram kol och sten. Det vinschades upp losskjuten sten från gruvornas botten upp till dagsytan. I gruvhålen dundrade sprängskotten. Orter borrades åt norr och söder långt nere i bergets innandöme, man hade att följa malmådern som lyste skönt därnere i gruvmörkret.

Denna höst hade Fridolf verkligen upplevelsens tid. En sådan rusch, ett sådant verksamhetsfält hade aldrig skådats. Helg och vardag arbetades det, byggarna slet med sina byggen. Transporterna från båtarna vid sjön pågick dag och natt, helg och söcken inte ens på julafton eller annandag jul var det ro och frid. Stora ångpannor och cisterner måste upp från sjön dit de anlänt från Göteborg. Det var nödvändigt och angeläget för att maskinanläggningen skulle kunna iordningställas, för driftens vidare utveckling.

Som chef för det hela var en driftig tysk ingenjör. Driftig gruvfogde var den nyss utexaminerade herr Granberg från Filipstad trakten. Det var män i toppen som kunde sin sak och kapital fanns. Därom syntes inte vara något tvivel. En underlig ordning tillämpades i bolagets handelsbod på platsen. För att kunna erlägga betalningen i affären, måste man först gå in på gruvkontoret och för sina kontanter tillhandla sig små märken liknande postens frimärken. Dessa fanns i valörer från ett öre, tio, femtio, en krona och så vidare ända till fem och tio kronor. Sedan var det att gå in i affären och köpa det man önskade och skulle ha. Dessa märken gällde sedan som god likvid inom gruvområdet ifall man hade några affärer med varandra därstädes.

Nere på gärdet på vägen mot sjön Ärran hade uppförts, nu på eftersommaren och hösten, tre baracker och en fjärde påbörjades någon dag frampå senhösten. Därutanför på gärdet framför barackerna kunde man dagligen se alla möjliga stånd och bord uppställda för kommers. Där såldes potatis, bär, kött och fläsk ja allt som tarvades till folkets behov, en fullständig marknad varje dag. Så kommo då hustrur ut och handlade till sig allt det som behövdes för uppehället. Det rådde en kan man säga språkförbistring. Det talades dals landsdialekt, finare högsvenska, norrlandsdialekt och dalmål, värmländska, finska och varjehanda av språkens dialekter. Men friskt var det och kommersen gick undan. Det var mest ortens bönder, som här hade fått en väl behövlig omsättning och tillrättaläggning för sin förut så skrala ekonomi. En uppryckning med ovanlig och god effekt. Man kan tänka sig att arbetsfolket hade fått god tillgång på arbete och dräglig förtjänst. Bönderna körde med sina hästar. De körde tio timmar om dagen och så brukade de sina egendomar om nätterna och gummorna for alltsomoftast till Strand med sina produkter, och fick sålt allt vad de kunde åstadkomma. Ja, Stora Strands gruvor var en välsignelse hette det.

Besök på Klöven

Återgående till familjen K-G:s görande och låtande. Den första söndagen som familjen var samlad i ny version i den tillvaro som nu hette Stora Strand, så kom självfallet på fråga att far ville visa sina två pojkar var fars och mors forna hem Klöven var tillfinnandes. Således ställdes denna söndag kosan mot Klöven i Tydje socken, men för att förkorta vägen betydligt, gick far rätt genom den stora vidlyftiga skog som ligger mellan Säbyn och Björbyn. En betydlig genväg mot om man i annat fall skulle gå stora vägen söderut förbi Gyltungebyn, sedan norrut vägen mot Åmål. Vi gick således rakt österut från Säbyn förbi Galmen och in i skogen österut.

En bit inne i skogen låg ett litet torp benämnt Kongerud. Det var en pittoresk gammal ryggåsstuga, kanske månghundraårig. Därefter gick vi en liten smal gångstig slingrande genom skogen, och trots att far varit borta så lång tid som över sexton år, så gick han prick genom skogen och vi kom sålunda utan missöden rätt ut på hans förutvarande knektbostad Klöven. Där bodde numera Jo han Slätt och hans hustru Sofia. Sedan åter seendets glädje lagt sig, far och Slätt voro ju gamla bekanta, så pratades hit och dit gamla minnen och historier, bland andra den om soldaten Stål som svarat för soldattjänsten före K-G. Hurusom denne Stål hade bott här och ibland arbetat hos sin kompanichef löjtnant Palm på Henriksholm. Löjtnant Palm hade som nygift då skämtsamt frågat Stål en gång: “Nå, vad tycker Stål om min fru?” “Jo, Gud bevare löjtnanten nog är hon skön och vacker, men inte går hon upp mot min gumma i alla fall det är då säkert”, svarade Stål. “Jag skall komma in och få se henne vid tillfälle”, säger löjtnanten, ”passar väl någon gång då vi reser in till Åmål.”

Så bar det sig inte bättre, än att en tid efter samtalet, var löjtnanten på resa in till Åmål. Stål såg ekipaget på långt håll. Nu tänkte han är tiden mogen, gick in i stugan för att se om mor Stål fanns tillreds, och hon höll just då som bäst på att sota den stora bakugnen. Håret var i stripor om huvudet, sotig var hon så över hela ansiktet, endast vitögona var de renaste på hela människan. Stål var belåten med synen går lugnt ut och inväntar sin löjtnant. Denne stannar ekipaget hälsar åt soldat Stål och säger: ”Du Stål nu passar att du låter mig se din vackra maka”. “Ja, nådig löjtnanten.” genmäler Stål, “men gumman min är så väldans blyg av sig, så jag kanske inte lyckas få ut henne till herrskapet.” “Försök”, sade löjtnanten, “men hasta på vi har liksom lite brått”. Stål rusar in till gumman och säger att det är ett par därute som ber om lite vatten. “Du må gå ut till dem med vattenskopan full”. Mor Stål van att lyda fyllde skopan med vatten rusade ut och fram mot herrskaps vagnen. Löjtnant Palm frågade om detta var hustru Stål. “Ja nock ska det väl vara så”, sade moran. Då ropade löjtnant Palm till kusken: ”Kör, kör i Herrans namn!” Men den som skrattade förnöjt det var soldaten Stål. Efter besöket på Klöven fortsatte far nedåt, till sin där boende förre kamrat August Slätt, som bodde i Drambyn, där var ock så ett litet torp med några kor. Den största sevärdheten som August hade att visa oss var en så kallad gärdesgård som han egenhändigt hade murat upp runt en stor del av ägorna. Den var av sten, som han hade burit hit från sin åker. Idoghet och aldrig sinande glädje av arbete, hade dikterat den gamle ungkarlen att utföra detta, man kan gott säga minnesmärke, från en idoghetens och arbetsglädjens tid.

Så var tiden inne att draga på hemfärd igen, men nu beslöt far att man skulle gå en annan väg hem. Följaktligen gick man nu stora kungsvägen söderut. Far fick då tillfälle att visa oss, var den gamla avrättningsplatsen var belägen. Den låg alldeles nedanför stället Sandbäcken, på gränsen till Ånimskog socken. Den siste som där halshöggs var boven Rassmus, som hade på sin tid grasserat inom trakten här. Troligt år för denna sista avrättning är 1826. Så tog skogen fatt. Han gick över Ånimskogs gårds skogsmark, förbi torpet Brandserud och kom ut på allmänna vägen vid Säbyn igen, för att så småningom hamn hemma i Strand.

Tranell på Galmen

Tid går. En annan söndag gick far och Fridolf till en gammal farbror, som hette Trannell. Han bodde ute vid Galmen. Meningen var den, att av Trannell inköpa en av honom ägd pråm, som det hette. Sjön Ärran hade så slagit an på både K-G och Fridolf, att man ansåg sig ha ett stort behov av ett flytetyg. Kunde nog vara trevligt att ha en båt för eventuellt både fiske, och även för annan nytta exempelvis att forsla hem ved, alldenstund det fanns ved att få köpa både här och där av de jordägare, som hade att leverera ved och virke vid stränderna. Emellertid, köpet av pråmen avslutades. Trannell skulle ha fem kronor för pråmen och fader K-G prutade inte med honom. Så gällde det då att få hem båten från sjön Ånimmen och upp i Ärran. Så vi tog båten med hem omedelbart, slussade genom Strömmens sluss. Det kostade 20 öre den proceduren.

Så var man då inne på Ärran. Men nu bevars, väl en bit inkomna på Ärrsjöns vatten, så började vattnet forsa in i båten akterifrån. Det hade inte förmärkts något läckage när vi vore i Ånimmen, men när vi då passerade genom slussen vid Strömmen, så var troliga orsaken den, att vi hade fått någon törn i aktern och murkna som akterborden var, så behövdes inte så värst stor stöt för att det skulle bliva hål. Nu var inte annat att göra än fortast möjligt söka komma till stranden och opp på terra firma. Varför vi rodde för brinnande livet in mot närmaste land och hamnade då strax nedan gården Nedre Strand, där båten lämnades åt sitt öde så länge.

Ja tiden gick. En skön höst var året 1906. Det var milt väder och barmark ända in på det nya året. Familjen K-G gjorde pliktskyldigast söndagsvisiter hos några av sina ungdoms vänner, en söndagsutflykt till Mor Lisa på Älgåna. Det var en gård nordväst om sjön Ärran i närheten av Bocklarud. Samt hos gamla Johannes på Ripefors. En annan gång besöktes gården Vingnäs, där mor hade haft tjänst som piga i sina unga dagar.

Så det var inte utan att Fridolf började trivas riktigt bra här nere på Dal, och då i synnerhet i Stora Strand. Det var liv och rörelse, mycket som intresserade en tonåring. Där var sjön och där kom båtar från Göteborg och in från Vänern. Båtarna hade med sig laster av både trä och kol och finare träsnickerier till byggandet. För här byggdes hela hösten och vintern både boningshus och gruvhus för maskinerna och dylikt. I gruvorna pågick arbetet mer intensivt än någonsin förut. Schakten blev djupare och gångarna därnere allt längre och flera.

Ny bostad

På senhösten var så magasinsbyggnaden redo att flytta in i. Den bostaden blev ju rymligare. Ett kök på undre botten och ett gavelrum. Det var dock ingalunda så värst mycket mer utrymme. Då därtill kom, att far och mor måste taga emot några stycken inackorderingar, som skulle ha både kost och logi, så var det inte annat möjligt än att dessa inackorderingar fick nattlogera ovanpå i gavelrummet, men då var sannerligen lägenheten full proppad med folk. Detta trångboddhetens system gjorde att far började se sig om efter någon annan möjlighet att bo i, och då fram på vintern blev han underrättad om, att en egendom cirka trefjärdedels mil från Strand skulle säljas och att köparen troligtvis skulle bli brukspatron på Henriksholm. Han vistades om vintrarna i Stockholm och på Henriksholm på sommaren. Denne patron hade nu liksom fått som hobby att köpa upp egendomar, som lågo intill varandra så att de passade att ordna ihop, om stora skogsmarker hörde till egendomarna.

Torparrendator

Nåväl K-G kände den förtroendeman, som patron hade som ombud, och följden blev den, att han fick tillstånd att arrendera ett torp under Titterud, som alltså denna vår köptes in av brukspatron. Där var en stuga med lagård och tre tunnland åkerjord därtill. Nu skulle följden bliva den, att det blev lång väg till arbetet, men vad betydde slikt, då man i alla händelser fick åstadkomma att få bo ensam och fritt från en massa buller och bång. Titterud låg mycket vackert uppe på en höjd över sjön Furusjön. Det var endast ett par kilometer norrut till Klöven i Tydje, där ju makarna bott innan resan till Striberg hade blivit av. Gick man så tvärs genom skogen från Sannerud och förbi Brandserud och Ulleberg, så var man snart framme vid Galmen och Säbyn, så nog gick det bra att komma till Strand och arbetet, därom var ej någon sak att hänga upp sig på. Slit var man van vid sen födelsens dag.

Alltså, man var då kommen till vårens dag och någon av de första dagarna i maj månad, bröt man upp från Strand och flyttade till Titterud.

Postbärare

Fridolf hade någon gång på våren även han fått sysselsättning som postbärare från poststationen i Ånimskog och till Stora Strand. Det gällde att forsla posten från Strand på morgonen och så gå till Ånimskog, hämta posten där och vandra tillbaka till gruvkontoret med posten.

Det blev en marsch på cirka två mil om dagen för en trettonåring. Betalningen för denna posttur var en krona och trettifem öre, men för Fridolf en god sak att kunna bidra till sin försörjning. Förtjänsten i gruvan hade så småningom på sistone krympt ihop och var icke så lysande som i början.

Frampå våren, ansåg kanhända bolagsstyret, att vägen för postföraren var lång så de inköpte en alldeles ny och präktig frihjulscykel åt Fridolf. Nu kunde man således cykla från hemmet i Titterud och till Strand om morgonen och vice versa om eftermiddagen, men all vår lycka bliver kort och så även i detta fall. En kväll då cykeln blev kvarlämnad i bostaden, där familjen bott förut, den innehades nu av Kalle, så hade brodern Karl cyklat med densamma den kvällen, och någon av befälet hade observerat detta. Följden blev den, att numera efter postresans dagsslut, så låstes cykeln in på förrådet och lille postföraren Fridolf fick helt sonika promenera hem till Titterud efter postresans slut och likaledes promenera till Strand på morgonen.

Kopparstrand

Den första juli blev emellertid ny ordning. En poststation upprättades i Stora Strand, namnet blev adress Kopparstrand och då fick icke den, som var pojke eller omyndig, forsla posten mera utan det tillsattes en vuxen man till sysslan som postförare. Fridolf blev då satt på ledighetskommittén och han hade ju snart att undergå konfirmationsundervisningen, så en ledighet skadade inte. Mor behöv de också den hjälp, som han kunde prestera nu med jordskorven och kossan som hade inköpts. Följaktligen fick då Fridolf börja ar betet på den torva, som han allt framgent skulle komma att ha bekymmer om och slit med, som till sist skall förmälas i hela femtiosju år, då denna berättelse har nått sitt slut.

Neddragning

Arbetet i gruvorna pågick ytterligare med fart och styrka ännu ett år framåt, men under nittonhundraåtta började det så småningom att tyna av. En del av de yngre arbetarna fingo besked om att söka sig annat jobb, och så till sist återstod icke många av den månghövdade skara, som där varit sysselsatta. Större delen hade blivit uppsagda och rest till andra orter. En uppryckningens tid, en arbetstillfällenas gyllene tid var till ända och det dröjde åtskilliga år till Stora Strands gruvor åter skulle börja tala om sig.

K-G och Gustaf hade ännu sommaren 1908 arbete hos gruvbolaget. Borta i hagarna i Säbyn sprängdes fyrkantiga hål i berget, så kallade försvar, och därmed voro de sysselsatta en tid framöver. Senare på eftersommaren fick de jobb med dikning på Kristinedals herrgård, som numera hade av pastor Hedberg ordnats till barnkoloni för fattiga barn från Stockholm.

Vallpojke

Fridolf gick denna sommar och läste för prästen i Ånimskogs kyrka, och dessemellan hjälpte han mor hemma på torpet, vallade kossan på skogen. Det bästa betet var norrut på det så kallade Härrsko. Då sammanslogo Fridolf och två av hans kamrater sina kossor och vallade gemensamt sin kreaturshjord.

Härrsko tillhörde Ånskogård. Denna gård arrenderades vid denna tid av en patron vid namn Bosén. En dag så kom denne patron åkande vägen fram över Härrsko med gårdens ägare kyrkovärden Petter Ersson [Eliasson]. De två vallningskompisarna, som vore med Fridolf, kände igen patron på långt avstånd och smet då in i buskarna och gömde sig. Fridolf, som inte anade något ont, stannade kvar på sin post. Ägaren hade ju lovat pappa, att man skulle få valla korna här, så därför ansåg Fridolf att man, som en karl för sin hatt, stannade kvar på sin post. Patron klev emellertid ur sin trilla barskt rytande åt Fridolf att försvinna härifrån skogen med sina djur, ledsagande sitt rytande med några kraftiga örfilar. Ägaren ansåg då att patron gått för långt, hutade åt patronen att bära sig hyfsat åt. Varpå Fridolf skyndade sig att fånga in sin kossa och bege sig hemåt en livserfarenhet rikare.

Dikningsarbete

Då man så hade gått fram för prästen, i den tiden var kyrkoherde Groth församlingsherde, han hade tillträtt sin befattning året före, allt så då hade man läst fram, och det gällde att nu försöka tjäna till sitt uppehälle. Därigenom så blev det att följa med far och Gustaf till Kristinedal, där ett för en fjortonårs pojke lämpligt arbete bestod i att från dikningen upplagd jord på dikeskanten kasta upp denna jord på åkern. Betalningen för detta arbete var 10 öre famnen – sträckfamn, en meter och åttio, enligt nuvarande räknesätt, med flitigt kastande, så gick det att tjäna en krona och femtio öre per dag. Så jobbade man då här på kolonien till framåt sena hösten, då man måste ge upp på grund av att det frös till och hårdnade i marken. Vägen till och från Kristinedal, en och en halv mil, var det ingen annan råd än att den sträckan väg fick till ryggaläggas genom att helt sonika promenera både dit och hem.

Ett litet tillfälligt arbete erhölls, efter det man slutat på kolonien, återigen i Stora Strand. Det var nämligen ett så kallat försvarsarbete i gruvorna, sådant arbete bestående av en viss kvantitet sten som skulle sprängas loss. Detta därför att rätten till gruvinmutningen skulle stå kvar orubbad en viss tid igen. Broder Johan från Striberg kom också hit den lilla tid som detta arbete pågick. I Striberg hade det också blivit inskränkningar så han företog sig då att förena nöjet att få hälsa på hos far och mor, även med nyttan att få jobba till sig lite penningar till sin reskassa och så vidare. Fram mot julen var dock denna arbetsperiod slut och Strand fick åter sova vidare i lugn och frid.

Skogshuggare

K-G, Gustaf och Fridolf blev nu skogs huggare, och deras arbeten kom framdeles att växlande vara delvis skogs- och dikningsarbeten. På vintern i någon skogstrakt, på sommaren dikning hos pastor Hedberg på Kristinedal. Detta fram till nittonhundratio, då Gustaf debuterade på Vänern som däcksman någon sommar och K-G och Fridolf hade diverse arbeten att utföra här och var, som man åtog sig, dels som odlare, man odlade upp jord till trädgård och så vidare, dels åtagna arbeten vid vägunderhållet, sådana som dikessprängare, trumläggning och dylikt.

Annenäset

På hösten nittonhundraelva fick vi arbete på Annenäset i kvartsbrottet. Far och Gustaf i kvartsbrytningen, borrning och sprängning. Fridolf inne på fabriken, då 17-årig. Ett eländigt arbete då man tillverkade stenarna för hand i en form där det gällde att stampa och klappa väl ihop tills man fått den placerad på den plåt på vilken den skulle ligga tills den senare hade torkat. Förtjänsten var tre kronor för tio timmars strängt arbete. De som gick på dagsverke hade inte högre timpenning än 22 och ½ öre per timma.

Emellertid, sejouren på Näset blev inte lång, efter två månader där så var det att packa sig därifrån. En dag regnade det mycket rikligt och man stannade hemma, ansåg sig inte att vara i stånd att vara ute i sådant höstrusk. Dagen efter, då vi infunnit oss på morgonen, var det order att infinna sig på kontoret och den värdige platschefen där, en ingenjör av den rätta sorten, omtalade att han inte hade behov av några solvädersmänniskor, så det var endast att kvittera ut sin avlöning och pallra sig därifrån.

Efter en förut nämnd odling av samma slag som förut, nämligen att förvandla hag eller skogsmark till trädgårdsduglig mark som far och Fridolf utförde, nere på Dal i Järns socken, återgick man till skogsarbete igen. Nu hade dock Karl, vår bror, återkommit från militärlivet. Han hade varit mönstrad anställd som volontär, och in på nya året slog sig Kalle och K-G ihop som skogsarbetare i närheten av hemmet. Gustaf och Fridolf var skogshuggare längre bort i en annan socken. Sedermera framåt våren, sökte och fick Karl anställning vid BJ:s station i Göteborg. Gustaf och Fridolf fick arbete på BJ, bandelen Mellerud-Åmål, där det då skulle verkställas utbyte av grövre och längre räls. K-G som nu kände sig måttligt kry sysslade hemmavid med sådant som fanns där. Så försvann alltså sommaren nittonhundratolv. Nittonhundratretton arbetade Fridolf i Åmål som murarhantlangare och kakelmakarbiträde. Gustaf som var på sjön kom hem på hösten. Då hade en ny tid åter uppstått för gruvbolaget i Stora Strand och det började åter sprängas och rustas på ny giv.

St. Strand igen

K-G kände sig då åter i form och menade att nu börjar mitt arbete igen, så nu får man försöka på nytt igen. Gustaf och far fick arbete genast med att spränga, gå ned som det heter, med ett sänke från den andra nivån, som ligger sextio meter under jord och ned till tredje nivån på etthundra meters djup. Emellertid, detta lilla gruvschakt, som de sprängde, var det endast 4 ggr 2 meter. När man hade kommit ned en bit så blev där kvarstående mycket dynamit, gas och rök. K-G tålde numera inte dylikt, då hans hälsa förut var undergrävd. Han arbetade till julledigheten inträdde och försökte några dagar in på det nya året nittonhundrafjorton, men måste då slutgiltigt ge upp.

Någon av de första dagarna i januari månad nittonhundrafjorton, så erhöll Fridolf arbete i gruvan och fick efterträda fadern med arbetet i det sänke som K-G och Gustaf hade påbörjat. Med detta så inleddes alltså den anställning för Fridolf som han senare skulle komma att fortsätta med i flera perioder och år. Arbetet i sänket fortsatte en tid, men måste helt plötsligt avbrytas därför att man kom på en vattenåder, som inom en kort stund fyllde hela hålet så att man hals över huvud måste rädda sig upp.

Senare var det några andra arbeten, malmlastning, biträde med hantlangning åt gruvmätare och gruvbyggnad. Senare på sommaren blev Fridolf utsedd att biträda kemisten som provtagare och arbete i laboratoriet. Detta jobb fortsatte tills arbetet i Stora Strand ånyo lades ned. Detta skedde på grund av att i augusti månad bröt det första stora världskriget ut.

Broder Johan hade fram på vårkanten slutat i gruvan och kom då hit ner till Stora Strand där han erhöll arbete som maskinborrare. Han bodde hemma i Titterud om söndagarna och under veckans lopp i ungkarlsbaracken tillsammans med Fridolf.

Lik i huset

En händelse av ruskig natur inträffade någon dag i slutet av juli månad. En av förmännen överraskades av gruvgas och föll ned från stegen, som han var på väg upp genom schaktet. Han föll handlöst ned till botten och blev liggande. Det visade sig senare att han var död. Liket placerades sedan i bottenvåningen i ungkarlsbaracken. Där i bottenvåningen var anordnat sjukvårdsrum och dylikt utrymme för förbandsmaterial osv.

Då på kvällen Johan erfor detta så sa han, nu ligger då i alla fall inte jag här i natt. Vi går ned till Sofia, vår syster och ligger där i natt. Syster Sofia var gift sedan 1912 med Oscar Jansson och Oscar arbetade även han här i gruvorna. Alltså Johan tog sin sängutrustning och promenerade iväg till Sofia och Oscar. Den som kände sig modig och stolt och ville visa att ingen rädder för skrock och skrömt, det var Fridolf som alltså stannade kvar på sitt rum, för att fram på natten väckas av ett ohyggligt skri, som kom från någonstans vet icke varifrån. Med håret på ända steg den stronge gossen upp ur sin bädd, gick tveksamt ut på vinden till trappan som leder ned till undre våningen och upptäcker därvid två lysande punkter högt ovanför under takåsen, en ful uggla som naturligtvis hade upphöjt skriet. Men som nu trevnaden att ensam ligga kvar här hade försvunnit, så var det en något stukad och försagd yngling, som infann sig där i Sofias boning. Johan hade sannerligen fått upprättelse.

Storebror får tbc

En månad härefter så inträffade en beklaglig händelse. Johan kom upp från gruvan. Han ledsagades hem till ungkarlsboningen. Han hade helt plötsligt fått blodhosta och därmed var hans bana som gruvarbetare slut. Då han någon vecka senare reste hem till sin familj och sitt hem i Björkhagen, remitterades han till sanatorium av sin läkare för att om möjligt återvinna hälsan. Detta var lönen för 22 års slit i djupa gruvhålor, stenmjölsdamm, dålig luftventilation osv. Johan var endast 36 år gammal men totalt utsliten. Hälsan var borta.

Den sommaren som Fridolf hade tillfälle att vara tillsammans med sin äldste bror, alltså Johan, var kan man säga den enda tid som de två bröderna haft tillfälle att vara tillsammans som bröder under hela sitt liv. Johan, som var femton år äldre än Fridolf, var ju redan ute i förvärvslivet, då Fridolf blev född, och när Fridolf blev till åren, såpass att han redde sig själv, då var Johan redan gift och börjat få egna små telningar. Ett gott förhållande rådde således denna sommar mellan äldste och lillebror. De respekterade varandra och saknaden när Johan rest hem var stor för alla här hemma på Dal och kanske mest för Fridolf. Ännu långt efter denna tid skulle Fridolf minnas bror Johan. Ibland om kvällarna sjöngs sånger. Det sista Johan bad om innan de skildes var, att han ville höra sin älsklingssång, den som löd så:

”Hos Gud är idel glädje, här trycker mån gen nöd. Här får jag ofta sucka, och äta tårars bröd. Här blandas sorg och smärta, för Herrans Jesu brud, men där skall så ej vara, ty glädjen bor hos Gud”.

Detta hade blivit hans älsklingssång, och han reste hem till Berta och barnen i Björkhagen i Striberg, sedan vi tillsammans kvällen innan en sista gång sjungit denna sång.

På laboratoriet

Ensam kvar i Strand var Fridolf. De flesta av arbetarna hade ånyo rest sina färde, enär världsläget blivit så tillvridet på grund av kriget där nere på kontinenten. Men på grund därav att Fridolf var anställd i laboratoriet, och den kemist som var engagerad där måste stanna sin kontrakterade tid ut, så fick Fridolf fortsätta sitt arbete till årets slut.

Far dör

Hemma låg K-G sjuk. Han blev med tiden allt klenare och ingenting hjälpte för hans sjukdom. Gustaf var inkallad, fullgjorde sin exercis, skulle inte komma hem förrän sent i oktober månad. Då blev han äntligen hemförlovad och fick arbete med huggning i närheten av hemmet. I november var det Fridolf:s tur att mönstra in för beväringen och skulle sedan rycka in året femton i mars månad. Karl-Gustav blev vad tiden led allt svagare och den 12 december 1914 insomnade han lugnt och stilla. En arbetets man, en tro gen make och far hade fyllt sin levnadsupp gift och fått gå in i den vila som han efter slit och möda och bekymmer så väl förtjänat. Hans ord före avresan från Striberg hade gått i uppfyllelse: ”Jag reser hem till Dal igen, där har min vagga stått och där skall min grav redas”.

Del 3

Så var nu K-G begravd. Det var nätt och jämt klart till julen. Mor och pojkarna firade en tyst och stillsam julhelg, men efter helgerna och in på det nya året var det att gripa verket an igen. Skogshuggning förestod och där söderut i Västergårdsskogen drevs med liv och kläm skogsdrivningen intill den tid i mars då Fridolf måste inställa sig på Axevalla hed och fullgöra exercisen, som höll på ända in till januari månad året därpå. Om denna tid är allenast att draga ett streck över. Det skulle nog bliva en diger roman över denna tid, hur man blev mindervärderad som människa, trakasserad och hunsad på alla upptänkliga sätt.

Vår gamla mor därhemma fick reda sig så gott det gick. Gustaf var snäll och hjälpte henne så gott hans resurser tillät, så långt han kunde, och så strävade hon själv så mycket som i hennes förmåga stod. Vintern kom och med den kom pojkarna hem och erhöllo arbete där i närheten av hemmet och så ordnade sig förhållandena igen.

Fridolf köper Titterud

På sommaren nittonhundrasexton arbetade Fridolf på bygge i Åmål. Gustaf var ute på sjön igen. Men så måste det nog ordnas med hemmet åt mor. Hon måste ha en vrå att vara på, och som det då inte lämpade sig på något bättre sätt ansågo de boutredningsmän som vore tillförordnade, att enda sättet för mor att få behålla hemmet sitt, var att Fridolf köpte detsamma. Nu var det nämligen så, att far och mor hade år nittonhundraelva på senhösten fått inköpa lägenheten som egen. Som emellertid K-G strax efter blivit sjuklig, så hade ej någon vidare amortering kunnat verkställas till säljaren, brukspatron Unger, varför saken måste ordnas upp. På samma gång måste även klargöras och verkställas arvskifte i det att syster Sofia året förut helt hastigt avlidit i barnsäng, det var när hon hade fått sitt tredje barn. Hon hade förut Linnea, Evald och nu tillkom Alf. Sålunda inköptes lägenheten av Fridolf och Unger erhöll sitt tillgodohavande genom det att Fridolf sökte och erhöll den tidens egnahemslån. Så därigenom fick mor behålla sitt hemvist och Fridolf var den som nu ansvarade för rusthållet. År nittonhundra sexton blev denna affär bringad till sin lösning och nu var det att taga nya tag för att få det hela att gå i lås.

Gruvarbete igen

På hösten samma år [1916] blev det en ny gruvrusch. Det behövdes mangan. En eftertraktad vara för de krigförande och man visste att i Rolfsbyn i Tydje fanns en ådra med annan sorts malm. Således började man att bryta mangan därstädes, visserligen i ringa skala detta år och aldrig senare heller i någon större rusch, men dock i sådan omfattning att en bra del av ortens befolkning erhöll arbete och sin utkomst. Där fingo alltså Fridolf och Gustaf börja arbeta, lagom till efter det arbete i Åmål och på sjön var avslutat för säsongen. Nu syntes förhållandena åter ljusna i vad beträffar utkomst och arbete. Fridolf köpte in en ko på avbetalning. Det var ljusa utsikter att nu kunna spara in penningar för att kunna verkställa inbetalningen, både för det ena som det andra, och man såg den närmaste framtiden någorlunda ljus för sig. Så gick det också till att Gustaf denna höst gifte sig med sin Lotta, och man bosatte sig den första tiden i en stuga som hyrdes av ägaren till Hult kyrkovärden Petter Eliasson.

Det gångna året hade dock även bjudit på sorgliga händelser, i maj hade meddelandet kommit att bror Johan fått sluta sina dagar endast trettio år gammal. Så här hade varit sorgesamma händelser inom familjen. K-G hade gått bort 1914, syster Sofia 1915, Johan i maj 1916, så nog hade man haft sorg så det förslog.

Vid Rolfsbyns gruva hade fram på vintern ett nystartat bolag, AB Mangan, övertagit driften. Därför hade nu öppnats små gruvhål både här och var. Sålunda hade bolaget inköpt Kingebols gård och där inrättat sitt kontor. Det öppnades fyndigheter både på Kingebols skogen och uti Yllingebol, så det artade sig till att bliva en ny lysande gruvtid här på trakten igen till mångas glädje, men de mera pessimistiska ville dock göra gällande att denna rusch endast skulle bestå så länge kriget varade och sedan skulle det bliva slut på härligheten. I sinom tid visade det sig att dessa klentrogna hade rätt.

Fridolf råkade ha otur frampå försommaren, vrickade en fot och därav kom sig en fyra veckors sjukhusvistelse och konvalecens. Besvärligt alltså, men allting har en ände och så även denna motgång. Där hemma var premiär för vårsådd och sättning, och med förväntan motsågs nu resultatet härav. Det började nämligen bliva ont om både det ena och det andra och fram på sommaren vidtog ransonering på mat och mycket annat därtill. Värst blev det på hösten när mörka kvällar tilltog. Man kunde inte få importerat någon fotogen och då var det till att införskaffa kar bid och lampor till karbid. Sedan var det svårt för många att få karbid också. Men vi som voro anställda vid gruvorna hade ingen svårighet härmed utan klarade oss bra.

Besök i Bergslagen

Således helt impulsivt dagen före julafton anträddes resan över den kända vägen Bredsjö- Striberg och efter övernattning i Bredsjö ankom man till Striberg i tidig morgon klockan åtta. Den första visiten gällde då det när mast belägna Björkhaga. Överraskad var svägerskan Berta då hon i tidiga morgonstunden fick se “Frippe” som hon kallade Fridolf komma inträdande i stugan.

Ja, vad trevligt vi hade här denna julafton. På eftermiddagen anlände förutom Alice även Bertas syskonbarn Hanna och hennes bror Conrad från Stockholm. Återseendet mellan Conrad och Fridolf var hjärtligt. De två hade ju varit barndoms- och skolkamrater så då förstår man vad det betydde att åter få träffas.

Så efter en trivsam julafton stannade man på Björkhaga till på juldagens förmiddag. Då måste man bryta upp och promenera till syster och svåger Laura och Erik som bodde långt bort norröver vid Bellsjöbodar. Vägen dit var vid pass en mil lång, men som nu den idylliska Bellsjön var isbelagd, så gick man tvärsöver på isen fram till byn. Där stannade man till tredjedagsförmiddag, då kosan ställdes till syster och svåger Hilda och Viktor som bodde i Grindgruvan. På vägen dit träffade vi Viktor som hade slutat sin anställning vid järnvägen och etablerat sig som egen företagare. Köpt en häst och körde ved åt bränslekommissionen, ty nu hade det kommit så långt hän i ransoneringen att även bränslet måste gå under kontroll.

Därefter ställdes kosan så, att på vägen till järnvägsstationen hälsades på hos gamle farbror Hjalmar som bodde i Kasernen Söder malm. Därefter till Nora och vidare till syster Elisabeth och svåger Allsing, där man stannade till nyårsafton och reste då åter hem till Ånimskog och Titterud, för att på nya året nittonhundraarton med nya förhoppningar gripa tillvaron an.

Svarta börshandel

Januari var en ganska kall vintermånad. Man hade lätt för att få vissa kroppsdelar för frusna. Ja, det gick till och med så långt att utearbetarna måste fira från jobbet, ty det gick inte att reda sig emot kylan. Dock våren kom och en ganska fin sommar. Nu hade ransoneringskort tilldelats av en särskild nämnd, som tillsattes i varje kommun och samhälle. Det började bliva odrägligt. Det svartabörsades med matvarorna, i synnerhet smör och diverse andra livsmedel. Ett kilo smör, som hade åsatts ett maximipris av 7:50, kunde under bordet få erläggas med ända upp till 20 och 30 kr, för den som ville ha något rikligare tillgång. Hösten kom och denna tid var besynnerlig. Det var som om förbannelse följde i krigets och dyrtidens spår, ty inte nog med att det var brist på allt, även skörden slog fel för jordbrukarna.

Spanska sjukan

Fram på hösten bröt en förhärjande sjukdom ut. Den blev kallad “Spanska sjukan”. Folk i massor, man kan gott säga i varenda familj, hade flertalet blivit sjuka och sedan gick den igenom varenda en människa, många dogo, i synnerhet de som vore svaga och egendomligt även till synes unga kraftiga människor dukade under. Dödligheten var stor.

Gustaf blev sjuk först och senare Fridolf. Jämt till julafton blev Fridolf återställd, alltså friskskriven, men Gustaf som varit värre där an var inte frisk förrän långt senare.

Krigsslut, arbetsslut

I början på november månad upphörde kriget där nere i Europa och det besannades det pessimisterna förutspått, knappast en månad senare så inställdes arbetet i gruvorna i Rolfsbyn och Yllingebol. Ja, överallt där som AB Mangan hade några gruvhål. Så var den förtjänstkällan slut och det gällde att åter söka ny sysselsättning.

En händelse som inträffade i Rolfsbyns gruva på sommaren var av rätt ruskig karaktär. Gustaf arbetade något längre in i gruvan med så kallad plattbrytning tämligen högt över bottennivån. Fridolf längre ned på bottennivån. Plötsligt hörde Fridolf ett väldigt brak, nästan som ett skott och skyndade upp och fann Gustaf liggande på rygg över pallkanten och med en massa storsten över benen. Det var att få bära ned honom utför pallen ned till gruvbotten så upp till spelföraren. Vi vore inte mer än dessa tre på skiftet om eftermiddagarna, alltså uppför stegen, meddela spelföraren det skedda. Han hade då att signalera och försiktigt hissa tunnan upp, stänga av spelet och hjälpa Fridolf att få Gustaf ur tunnan. Fridolf skyndar så ned, lyfter Gustaf i tunnan och uppfärden gick lyckligt och bra. Gustaf kördes sedan till sjuk huset i Åmål, där det visade sig att ett ben var ut led i höften och därtill höftledsskålen spräckt. Sjukhusvistelsen blev lång.

Skogsavverkning

Efter nyåret, då man återgick i arbete, det blev skogsavverkning denna vinter, så sviterna av Spanska sjukan kvar i kroppen. Man var precis som om alla krafter vore borta och lång tid behövdes det för att man skulle bliva som förut.

Frampå våren och sommaren, nittonhundranitton alltså, arbetades på gården Myran med dikessprängning hela sommaren. Vi vore åter kompisar Gustaf och Fridolf. Fridolf och mor hade då året arton inköpt ännu en kossa, så jordbruket skulle om möjligt förränta sig bättre, men skörden blev som sagts förut skral och för mycket pengar måste nedläggas i foderköp så ekonomin blev inte mycket för bättrad, genom det som kom till godo från jordbruket. Kriget var ju slut och priserna som en tid varit i topp dalade nu hastigt ned igen, både varupriser och arbetslöner, så det var ingen vidare tid, som syntes oss komma hädanefter. Kanske både arbetslöshet och annat.

Åter St. Strand

Men när nöden är som värst så är hjälpen nära, så kom det att gå även nu. Stora Strands gruvbolag började åter att röra på sig, och denna höst så upptogs driften där igen. Krigs molnen hade skingrats och man började helt naturligt i finanskretsar spekulera på att föröka sina kapital genom fredliga verk. Kopparn blev åtråvärd och i Strand fanns ju tillgång av den varan. Förut hade man ju borrat och sprängt hål och gångar för den egentliga malmbrytningen, nu kunde man komma åstad att lossa på kopparklumparna.

Men för att få fram den ädla varan, så måste iordninggöras anrikningsverk med krossar och kvarnar och vad som för övrigt erfordrades. Alltnog det blev massor av folk som fick anställning. Åter dånade skotten i berggrunden. Det schaktades och röjdes, anrikningsverk byggdes samt därtill hörande utrymme, allt verkade framåt och på försommaren påbörjades anrikningsverk och påföljande vinter, alltså nittonhundratjugoett, drog verket igång. Fridolf hade tur kan man säga. Efter det arbetet i verksanlägget var avslutat, så vidtog gruvbyggnadsreparation och i detta deltog både Gustaf och Fridolf.

Senare fram på sommaren, så kom Fridolf att återfå sitt jobb från förra tiden och blev så assistent åt kemisten Mr Tennant från Skottland. Ett mycket intressant arbete. Det togs malmprover i gruvan samt i anrikningsverket m fl platser därinvid, prov innan malmen gick i krossarna, prov efter anrikningen och så vidare.

Strejk

Fram på försommaren tjugoett, då när allting syntes vara väl ordnat och igångsatt, så blev det en mycket omotiverad strejk igång satt. Arbetet blev blockerat och folket, både de som vore skyldiga och de som vore oskyldiga till denna strejk, fick gå arbetslösa i flera veckor. Slutligen, då uppgörelse var nådd, meddelade ledningen att de som ville återgå till sina arbeten kunde göra så, annars skulle man slå igen hela anlägget och det med detsamma, i annat fall så fortsatte arbetet till hösten. Som även skedde.

Åter tyst i gruvan

En försämring i världsläget hade uppstått. Pengarna hade krympt ihop och aktierna blevo svårsålda. Alltså hösten nittonhundratjugo ett så tystnade maskiner och allt arbete i Stora Strand och det var kan man säga för alltid, undantagandes vid ett par senare tillfällen på 20-talet, då där förekom något lite arbete, dock i ringa skala.

Så var man då åter på ledighetskommittén. Gustaf lågt dåligt till i det han av Fridolf, där hemma på Titterud, köpt tomt och byggt sig en stuga alldeles efter ett hundratal meter väster om Fridolf:s stuga.

Emellertid, arbetstillfällen blev det i alla fall om vintern med skogshuggning och om somrarna vid byggnationer, men dåliga tider för allt arbetsfolk över hela landet. Folket gick på landsvägarna både från fjärran och när. Inget jobb förefanns och arbetssökande i stora skaror uppehöll sig på vägarna. Det svåraste året var nittonhundratjugotre.

Fridolf jobbade som sagt under denna tid som skogs- dikes- och även i byggnadsarbete. Senare året, tjugofyra, vid Gyltungebyns såg verk ett par tre somrar därefter, för övrigt naturligtvis hemma på jordskarven.

Fridolf träffar Elin

Så kom den tid då Fridolf hade kärat ned sig, som det sägs ibland, och då blev Elin Magnusson, dottern till Lotta och Mauritz på Slätterud, ett torp under Gyltungebyn, hans ledsagarinna. Bröllop midsommarafton nit tonhundratjugofem. Då sålunda mor fick en behövlig hjälp därhemma. Mor började ju naturligt nog bli trött och gammal, redan över sjuttio.

På Näs prästboställe stod Fridolf och Elins bröllop. Lotta och Mauritz hade nämligen år tjugofyra flyttat dit som arrendatorer. Samma år i september föddes Olle, Gustaf och Lottas andre son, De hade förut sonen Konrad, som blev född arton. Nittonhundratjugosex stod så glädjen högt i tak där hos Elin och Fridolf. Sigurd Mauritz, deras son nr ett, föddes den fjärde oktober.

Vägarbete

Åren går. Fridolf jobbade dels med vägar beten, dels med annat jobb här och var, som egen utövare de tider då man kunde avvaras från jordbruket hemmavid. Gustaf med hus byggnadsarbete, gruvarbeten var det numera icke, men annars fanns det gott om smärre arbetsföretag här och var. Året nittonhundratjugoåtta fick Gustafs kära maka lunginflammation och efter en kort tids sjukdom gick hon bort. Saknaden var stor hos alla och Gustaf inackorderade sina två små gossar. Elin och Fridolf antog sig Conrad och Olle flyttade till Näs. Själv reste Gustaf så över till USA, för att om möjligt se om lyckan kunde stå honom bättre bi därstädes. Han var snäll mot oss här hemma och sände många rara dollars till gamla mor och rejäl betalning till vederbörande för pojkarnas underhåll.

År tjugonio hade vägkassan själv övertagit underhållet av vägarna inom Tössbo. Det gamla systemet med att bönderna hade stått för vägarnas underhåll måste upphöra. Då sålunda, det inköptes grustäkter här och var, så passade Fridolf på att få anställning vid vägunderhållet, som också lyckades ganska snart och alldeles i närheten av hemmet, som bas för grusgropen norr därom. Senare blev att ambulera över hela distriktet, i alla de olika arbetsgrenar som förekommer vid vägunderhåll. En fastare arbetsanställning hade kommit till för Fridolf, och han kom således att vara engagerad i vägunderhållet i tjugofem år framåt.

Familjen växer

Nittonhundratrettioett den 16 mars en ny glädjande tilldragelse, då föddes lille John Herbert åt Elin och Fridolf.

På förvintern, förresten det var strax före jul, så kom Gustaf hem från Amerika. Det blev en glädje för allesammans. Han bosatte sig i sin gamla boning, där han hade bott med sin Lotta och pojkarna före avresan och nu återförenades han med sina gossar och sin bostad igen. Arbete lyckades han också erhålla vid ett brobygge norr om Åmål. Annars var det en depressionstid. Myndigheterna nödgades igångsätta så kallade nödhjälpsarbeten, där minsann folk fick utstå alla nödtidens för sakelser. Man erhöll inte mer betalning än så att dagsförtjänsten uppgick till tjugoåtta öre i timmen. De som inte erhöll något arbete, fick så kallade matlappar mot vilka man på kom munens räkning kunde inhandla det mest trängande behovet för dagens uppehälle. I sanning en bedrövlig tillvaro för många.

Priserna på allting sjönk katastrofalt. Bönderna erhöll för sina produkter en ringa betalning. Ett svin såldes med ett pris av sextiofem öre kilot. Kött från slaktdjur med fyrtionio öre kilot. Mjölken sju öre litern från mejeriet. Men vad hjälpte det att priserna var låga, folk hade ingenting att köpa för. De penningarna vore låsta och inga arbeten igångsattes.

De kor som Fridolf nödgades avyttra, som förut betalats med åttahundra kronor, hade under sådana här förhållanden måst avyttras för tvåhundra kronor stycket. Men om man sålunda nödgats ändra sin kreatursbesättning, så kunde man också erhålla en föryngring av stammen för samma rimliga pris.

Mor dör

Året nittonhundratrettiotvå ingick alltså. Gamla mor blev under vinterns lopp klen och svag. Hon tynade bort och så fram på för sommaren tillstötte på slutet kallbrand i benen, och den sjätte juni somnade gamla trötta mor in. Som Gustaf då yttrade sig. “Mor på Titterud är borta”. Hon fick återförenas med sin Karl Gustaf i det hon fick sitt vilorum i den samma grav på Ånimskogs kyrkogård, där arton år tidigare maken KG hade jordats. Mor var vid sitt frånfälle nära 80 år.

Fridolf flyttar

Livet går dock vidare. Tiden står aldrig stilla. Gustaf som alltid drömt om en egen jordtorv inköpte en liten egendom, Ressbytorpet, och flyttade in där. Som han då ansåg att Elin och Fridolf behövde en rymligare bostad, så sålde han sin stuga i Titterud till Elin och Fridolf och bosatte sig själv i Resbytorpet. Följaktligen så arrenderades jordskarven Titterud ut till en man Jonas J. på fem år.

Barnaskaran växer

Nu var Elin och Fridolf ganska fria under denna tid. Så kom året trettiotre och med det tredje gossen Åke till världen. Han blev född den fjortonde augusti detta år. Så rann tiden iväg och man var framme vid trettionio, då såldes den lilla stugan där Elin och Fridolf bott förut. Stugan jämte tomt såldes till Axel Törnkvist, Elins kusin.

På världshorisonten började mörka moln att samla sig och på hösten samma år bröt det andra världskriget ut. En orons och ofridens tid var åter igång.

Så kom året fyrtio och lilla Ann Marie föddes till världen den sjunde januari nittonhundrafyrtio. Hon blev den sista arvingen i Elins och Fridolfs familj, och glädjen över att man nu hade en flicka till de andra tre gossarna var stor. Samtidigt, som denna glädjande händelse inträffade, hade man erhållit telefon i huset och strax därefter inkopplades det elektriska ljuset samma år. Därigenom, att på grund av kriget hade återinförts ransonering och knapphet på varor, så föll för försämrad import nu återigen i fråga om lysemedel, att man måste tillgripa karbid igen. Som väl var hade elnätet utbyggts i bygden, och man hade nu tillgång att erhålla indragning av elljus i gårdarna.

Ny arbetsplats

Framåt går i alla händelser tiden, och vid vägunderhållet företogs förändringar. År fyrtiofyra övertogs allt vägunderhåll av staten och nu blev en det omplaceringar i fråga om personal. Fridolf fick placering som förråds och kontorsman vid garaget i Tösse, bodde dock kvar i Titterud, men det var nu att cykla vägen till och från Tösse dagligen. Senare insattes dock en passande buss på vägen och då blev det bekvämare med bort och hemresorna.

Nittonhundrafyrtiosju och åtta renoverades bostaden därhemma. Rummen försågos med plattor på väggar och i tak. Centralvärme installerades och blev sålunda bostaden i ett mycket bättre skick än tillförne. Man kan säga det gick framåt för Fridolf och Elin. Barnen växte till, gingo i skolan och allt artade sig väl. Fyrtiosju exercerade Sigurd, och senare efter hemförlovning, fortsatte han med sitt förutvarande jobb som handelsbiträde. John Herbert hade också nu slagit inpå sam ma bana och gjorde sin debut i yrket hemma i Konsum i Ånimskog.

Pension

Så försvann åren fram till femtiofyra, då var tiden nödd. Fridolf hade tjänat ut vid vägförvaltningen och avgick således vid fyll da sextio år med pension och medalj för lång och trogen eller som det heter “Nit och redlighet i rikets tjänst”. Nu njuter han sitt otium som pensionär. I början var inte pensionen så mycket att reda sig på, men i kombination med det lilla jordbruket så redda man sig tämligen bra. Nu närmar sig Fridolf de sjuttio åren. Hälsan har för hans del varit god, vilket är en dyrbar sak. De ekonomiska förhållandena har artat sig bra. Pensionen har höjts och folkpensionen har tillkommit. Bekymren för att ekonomin inte skall gå ihop förefinnes numera knappast inte.

Tillbakablick

En återblick över släktens förhållanden är på sin plats. Av syskonen är nu icke flera kvar än syster Elin i Värmland och så Fridolf förstås. Laura dog år trettioåtta. Karl i Göteborg nittonhundrafemtiotre och samma år, bara en månad senare, gick Elisabeth hädan och år femtiosex bror Gustaf endast sextiofyra år, nittonhundrafemtiosju i augusti avled Hilda och året därpå hennes make Viktor. År sextiotvå dog Alsing, så det är snart slut på den skara barn som K-G och Anna en gång strävade för.

Fridolf har under tiden som gått varit åtskilligt engagerad i allmänna värv. Uppdrag sådana som kassör i sjukkassan två perioder, revisor i kommunen, kommunalfullmäktige i en kortare och nu sedan kommunerna sammanslagits en längre period, avgick vid 1962 års utgång. På sin tid kassör i familjebidrags nämnden, brandförman i skogsbrandsorganisationen, roteombud som kvarstår fort farande, ned flera andra suppleantuppdrag.

Av Johans familj är nu endast äldsta dottern Alice kvar. Mamma Berta dog även hon relativt ung i början av tjugotalet. Syskonen Elsa och Harry gingo bort som unga människor tidigt.

Angående Fridolf och Elins barn må nämnas att Sigurd gifte sig 1949 med Dagny Eriksson från Säljebyn och har tre rara gossar Kjell Åke Fridolf född 1950, Jan Olov Hilding född 1954 och Bo Inge född 1956. Sigurd är egen företagare i Slobol.

Herbert är gift med Karin Margareta Eriksson från Östervallskog. De gifte sig 1959 och har lilla söta dottern Ann-Christine född 1960. Herbert är spismontör och anställd hos Håkanssons Industrier i Åmål.

Åke är gift med Anna Lisa Ottosson från Åmål och är egen företagare med affär i Tösse.

Ann Marie är ännu så länge kvar i ungmö klassen, utbildad och verksamt handelsbiträde.

Har med denna enkla berättelse velat giva en återblick över de många gånger otroligt svåra omständigheter folket av arbetarklassen fick leva sitt liv, som har rått före och in på några av detta århundradets decennier, svårt med ekonomin, dåliga löner för arbetsprestationerna, ovisshet för framtida försörjningsmöjligheter, gripa något arbetstillfälle här och där, slit och möda och dock nöjda att det ibland fanns arbetstillfällen, där man kunde få sin torftiga utkomst allt emellanåt.

De senare decennierna av vår tid har med fört radikala förändringar för folkets livs betingelser. Tack vare våra pionjärers många tider till synes hoppölsa strävanden för en drägligare tillvaro har nu uppnåtts väsentliga framsteg på den sociala standarden. Pensioner för gamla och änkor och invalidiserade äro tillkomna, som ger alla dessa en dräglig tillvaro utan allt för stora umbäranden. Arbetstagarna hyggliga löner som tillåter en ganska hög levnadsstandard. Bilar hos både hög och låg, bonde som arbetare. Televisionsapparater, radio, telefon, så att säga, hör till allmän utrustningen. Hyggliga bostäder och så vidare.

Den ungdom som nu tillväxer och skall föra detta arv vidare, arvet att kunna ytterligare förkovra och behålla de mål som äro nu tillfinnandes, knappast skall kunna förstå huru förfäderna hade det på sin tid, är naturligt nog ej att begära. Skillnaden nu år 1963 och förr är så markant att barn av idag förståeligt nog icke kunna tro att sådana förhållanden har existerat. En bidragande orsak att ungdomen numera har alla goda möjligheter att förkovra sitt vetande och utbildning är den att skolorna väsentligt har förbättrats. Numera kan såväl arbetarklassens barn som de bättre situerades barn erhålla utbildning genom både folk- real- och högre skolor. Det finns stipendier och studielån, så den begåvade har möjligheter att utbildas och komma till sådana poster i samhället som förut endast vore de bättre situerades rättighet.


———————————————-

Fridolf född 19/3 1894 död 16/4 1963

Elin född 25/11 1901 död 22/2 1978 De vigdes midsommarafton 1925

Barn: Sigurd född 4/10 1926 död 30/5 2000

Herbert född 16/3 1931 död 25/11 1978

Åke född 14/8 1933 död 20/4 1996

Ann Mari född 7/1 1940 död 11/12 1986

Kommentarer

Fridolf Källviks far, soldaten Karl-Gustaf Källvik, var son till soldaten Jonas Olsson Källvik, som 1839 hade flyttat till N. Klöven från Källviken i Vårvik. Han hade där varit soldat i Källviken och då fått sitt soldatnamn. För att lätta upp en ganska massiv textmassa, har senare lagts in ett antal underrubriker.