Persbyns Missionshus
|
Persbyns Missionshus
| ||
|---|---|---|
 | ||
|
Persbyns missionshus. Foto från Ingrid Frykberg. |
||
| Landskap | Dalsland | |
| Socken | Mo | |
| Namn | Persbyns Missionshus | |
| Typ | Missionshus | |
| Hemman | Persbyn | |
| Koordinater | 59.120277,12.644652 | |
|
| ||
| Visa på | ||
| ekonomiska kartan | ||
| häradsekonomiska kartan | ||
| topografiska kartan | ||
| Google Maps | ||
|
Sockipedia.se - Lokalhistoria på nätet. | ||
Fastighetsbeteckning 1:21 Persbyn
Här berättar en före detta medlem Ingrid Frykberg om tillblivelsen av missionshuset i Persbyn. Ingrid är född på Hagen i Byn och har allt sedan sin barndom kunnat följa Persbyns missionshus historia. Här nedan följer Ingrids berättelse.
Mo Evangeliska Lutherska Missionsförening, som ägde Persbyns missionshus, hörde till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Stiftelsen är en lågkyrklig och nyevangelisk rörelse inom Svenska kyrkan, som betonar vikten av lekmannaengagemang och har rötter i 1800-talets folkväckelse. Stiftelsen grundades 1856 och hade sin expedition i Stockholm. Den är alltså en inomkyrklig rörelse som är en del av Svenska kyrkan. Så också i Mo.
Missionsföreningen där grundades 1886 och församlingens präst Vitalis Reinhold Svensson var föreningens förste ordförande. Dess andre ordförande Johan August Rudin var också präst i församlingen.
Mo Ev. Luth. Missionsförenings första missionshus låg mellan Byn och Mo kyrka - på höjden på höger hand sedan man passerat Sörbacken på gamla vägen.
Det såldes 5 okt. 1899 till åkaren J.W. Skyman i Åmål för 1.400:-. Summan sattes in på Åmåls Sparbank för att utgöra grundfond till en byggnadskassa ”ifall det framdeles blev nödvändigt att bygga någon lokal för föreningen. 15 sept. 1907 beslöt man att bygga nytt missionshus. Man hade nu 1.852,19:- i byggnadskassan.
Hösten 1907 bröts stenen till bygget. Det var Mossberg från V.a Byn och stenhuggare Olsson i Hennebyn som stod för stensprängningen. Olika uppgifter finns om var stenblocken hämtades. På Åsen (Högåsen i Byn) eller på Hennebyns skogsmark?
På våren 1908 grävdes grunden. Innan ploganna följde Mossberg och Olsson med den 20-årige Karl Gustavsson från Baggerud, när han erbjöd sig att forsla ner de stora långa stenarna till bygget. En särskild stensläde hade gjorts i ordning. Och enligt Karl var hästen lugn och säker. Så lades sockel och grund.
Karls äldre bror Johan Gustavsson Baggerud (han var också med och byggde Berga Missionshus) och en snickare från Hennebyn utsågs till ledare för bygget. Nils Andersson i Kroken beställde förädlat virke, panel och bräder av John Bryntesson från Svaneholm. Före slåttanna gav sig en kolonn av hästekipage iväg upp till Svaneholm för att hämta virket. Men då Nils Andersson från Kroken och Gustav Jansson från Barkerud går in på kontoret i Svaneholm för att fråga efter virket, får de höra, att de måste fortsätta till Sillingsfors för att hämta det. Så det var bara att fortsätta.
Men virket kom på plats och bygget tog fart. Många missionsvänner ställde upp. Unge Karl från Baggerud körde dit två stora granna raka stockar. (Sveller?) Gustav Jansson var med och satte upp och strävade takstolar, så att de skulle hålla ett ordentligt tak. Det ”geck körs å tvars”. När stecktaket skulle läggas var många vänner med, så det tog inte lång tid. På Gustav Janssons anmodan sattes ett järnrör upp tvärs över stora salen, så att inte väggarna skulle sprängas ut på mitten. Alla bänkar snickrades av Johannes Andersson från Kvisterud Lerbyn.
Altartavlan skänktes av häradsdomare Nils Peter Larsson Domaregården Byn. Den är målad av målare Anton Högberg från Åmål. Nu hänger den i församlingsrummet i Mo-Berga Bygdegård. 1912 målades missionshuset utvändigt. Rött med vita knutar. Ett Gudshus mitt i socknen väl synligt, där evangeliet skulle predikas och praktiseras.
Då var det redan verksamhet där. Det innefattade genom åren gudstjänster (som kallades möten) på söndagseftermiddagen, syföreningsmöten för kvinnorna, juniormöten för tonåringar, söndagsskola och söndagsskolefest, missionsauktioner, luciafest, och en och annan samling av annat slag. Redan tidigt bestämdes att vi kunde få hjälp med gudstjänster av Åmålspredikanten. Men också andra predikanter längre bort kunde komma på besök. Reseombud kallades några av dem. Missionärer besökte oss ibland och berättade om sitt arbete i ”hednaland.” Dessutom fanns ju de vanliga medlemmarna som bidrog med både pengar och arbete i söndagsskolan, juniorföreningen och var det än behövdes. Så småningom blev det ju renovering och förbättring av fastigheten, t.ex. trapphus och övervåning för boende för en vaktmästare. Pengar till renovering, lönekostnader m.m. samlades in genom gåvor och missionsauktioner. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mission i Indien, Etiopien, Eritrea, Tanzania och Somalia fick inte glömmas. Så pågick arbetet. Men med tiden blev det allt färre medlemmar. Många avled, andra flyttade. Ansvaret för den lilla föreningen blev alltför betungande, så missionshuset sattes ut till försäljning. Året var 2007. Sedan dess ett ödehus dolt av växtlighet men fyllt av rika minnen av gemenskap och Guds välsignelse.
