Dalsland/Tydje/Kyrkorum i Tydje socken
KYRKORUM I TYDJE SOCKEN
[1]Tydje kyrka: Enligt Lignells Beskrivning över grevskapet Dal vistades den norske generalmajoren Dunkan år 1679 i Tösse. Då förvandlades Tydje kyrka till aska. Därefter uppfördes en kyrka, som enligt flera källor lär ha varit av ‘undermålig karaktär’. Till slut blev det nödvändigt att uppföra ett nytt kyrkorum i församlingen. Det blev åter en träkyrka, som invigdes den 19 december (4:e advent) 1756. Drivande krafter till att det kom till stånd ett nytt kyrkobygge var löjtnanten Johan Ernst Kosboth i Tydje stom. Han hade gästgivaren Olof Silfvertelning i Torpane som medhjälpare. Den sista gudstjänsten hölls här den 29 oktober 1848. På sockenstämman den 25 feb året därpå fattades beslutet, att på auktion försälja den f.d. kyrkobyggnaden. Försäljningssumman skulle vara minst 350 Riksdaler Riksgälds. Om inte denna summa kunde fås, skulle man försöka att bevara byggnaden och snarast använda den som skolhus. Senare samma år såldes och revs byggnaden. Köpare var Abraham Svanbom i Rolfskärr och köpeskillingen löd på 300 Rdr Rgs. (anm. Tanken på att få ett permanent skolhus kanske inte var så viktig i alla fall). Alltsedan 1812, då Tösse gamla kyrka såldes på auktion, har Tydje haft gemensam gudstjänstlokal med Tösse. Fram till 1848 i Tydje kyrka och därefter i Tösse nya kyrka. Kyrkoherdar i dessa gemensamma kyrkor har varit: 1811-1813 Jonas Gabriel Frykman f. 1755 d. 1813 i Tösse. 1816-1824 Nils Selldén f. 1758 d. 1831 i Gillberga. 1825-1844 Anders Kjellberg f. 1781 d. 1844 i Tösse. Gravkors på Tydje kykogård. 1847-1885 Jacob Matthias Freudenthal f. 1799 d. 1885 i Tösse. 1888-1892 Nils Hinnersson f. 1826 d. 1892 i Tösse. 1894-1914 Pontus Persson f. 1841 d. 1914 i Tösse. 1915-1926 Johan Hallenberg f. 1867 d. 1926 på Vänersborgs lasarett. 1928-1953 Carl Erik Alfred Sundblad f. 1886 d. 1953 på Åmåls sjukstuga. 1954-1960 Gudmar Fredrik Lundgren f. 1910 (tillförordnad kyrkoherde). Han fortsatte därefter sin gärning i Södertälje. 1960-1962 Carl Sixten Norström f. 1902 d. 1997 (tillförordnad kyrkoherde). 1962 Frithiof Teodor Hellborg f. 1896. Han tillträdde 1 jan och gick i pension 1 april samma år. 1962-1968 Carl Sixten Norström f. 1902 d. 1997. Pensionerades 1968. 1968-1985 Stig Olof Henry Heder f. 1924. 1985-1993 Lennart Widing f. 1943. 1994- Inger Ekström f. 1940. Kyrkvärdar från Tydje har under samma period varit: 1811-1826 Jonas Jansson i Tydjebyn. 1826-1838 Gustaf Olsson i Tomasbol. 1838-1849 Lars Gustaf Andersson i Torpane. 1843-1847 Johannes Nilsson i Topperud. 1849-1850 Jacob Olsson i Torpane. 1850-1867 Nils Andersson i Hensbyn. 1867-1872 Anders Larsson i Rolfsbyn. 1872-1876 Carl Jansson i Östra Sjögar. 1872-1876 Anders Svensson i Hult. 1877-1884 Carl Magnus Vennersten i Slädekärr. 1885-1890 Gustaf Olsson i Kroken. 1891-1911 Anders F. Gustafsson i Torpane. 1923-1958 Johan P. Westlund i Västanå. 1958-1960 Axel Carlsson i Torpane. 1960-1982 Nanna Nordström i Västanå 1964-1977 Sigfrid Bäckström i Västanå. 1974-1980 Gustaf Roth i Rolfsbyn. 1983-1995 Donald Karlsson i Torpane. 1988-1990 Birgitta Solhemmer i Gärdsbyn. 1992- Tage Eriksson i Ängkullen, Tydjebyn. – 260 – Tydjebok 1 02-04-25 08.04 Sida 260 En kyrkvärd hade förr, jämte prästen, till uppgift att hålla ordning på församlingens förvaltning. Däri ingick bl.a. vård av församlingens byggnader och inventarier. Han, för det var alltid en man på den tiden, hade även redovisningsskyldighet gentemot både sockenstämman och biskopen. Eftersom detta ansvar fanns valdes kyrkvärdarna uteslutande från den mer besuttna delen av befolkningen. När sedan kyrkoråden i början på 1800-talet inrättades, kom de att ta över en hel del av kyrkvärdens tidigare ansvarsområden. Idag är kyrkvärden en förtroendeman el. kvinna, som väljs av kyrkorådet, som fortfarande kan vårda kyrklig egendom och dessutom assistera vid gudstjänsten.
Hur har då Tydjes kyrkor sett ut? Ur en inventarieförteckning från 1583 kan man inhämta den första beskrivningen. “Kyrkian aff Trä och mäst förfalllen”. Det torde varit denna byggnad som Dunkan, jämte mycket annat i våra trakter som han lade i aska, lät bränna ner år 1679. Nästa kyrka som uppfördes synes varit mycket torftig. Det var inte få beslut och anmaningar om reparationer och underhåll som följde under denna kyrkas tid. Redan nio år innan den sista kyrkan i Tydje byggdes efterfrågades om “församlingen wille åsämjas at bygga sig en ny och rumlig Kiyrko i stället för den gamla mycket trånga, mörka och oansenliga.” Härom tvistades det, ända fram till att två av dåtidens framträdande personligheter i Tydje, löjtnanten Johan Ernst Kosbodt på Tydje stom och den dåvarande gästgivaren, tidigare fältväbeln och karolinen, Olof Silfwertelning i Torpane, kom att leda och genomföra att kyrkobygget äntligen kom till stånd. Ett inventeringsinstrument från 1829 ger oss en bild av hur denna kyrka såg ut. “Tydje kyrka är byggd 1756 av grovt furutimmer, brädfodrad och med spåntak, 42 alnar lång och 16 alnar bred, omgiven av en liten kyrkogård, stängd med kall stenmur och träportar. Kyrkans innanrede är platt trätak, träfodring å vägggarna, en liten läktare i västra ändan, allt omålat. Altartavlan av trä, mitt utit blåmålad och på ett upphöjt svart kors frälsarens bild, fordom försilvrad, med törnekrona, därovan de vanliga initialerna INRI. Överst på en svart tavla med vitmålade bokstäver: Knäfallom för Herranom Then oss hafver gjort. Han är vår Gud och vill icke tappa oss bort. Omgivningarna äro grova träsirater (anm. = utsirade prydnader) med utplånad målning. Årtal 1709.” Vidare kan läsas att: “Predikstolen vid norra väggen, i vanlig form och knappt utrymme, av ålder något lutande, är försedd med krusiga utskärningar och utplånad målning utan några slags bilder. Därvid är fästat ett bristfälligt timglas på rostad järnarm. Bredvid på väggen hänger en större tavla med grov oljemålning på väv, föreställande Frälsarens korsfästelse mellan rövarna. Korset omgivet av de heliga kvinnorna och krigsöversten på vit häst. Målningen är mycket obetydlig.” Det går också, ur diverse handlingar, få fram att det fanns en sakristia och en fristående klockstapel. Hur kyrkan de sista åren uppfattades i barnaögon fås genom Gustaf Hallberg. Han bodde då på soldattorpet i Hallebol i Tösse, men kom senare att bo i Nygård. Han berättar: “Ja, den va som en gammel lagård mä trånga båsar, å över predikestoln hängde prästen som en sulten fargalt å grymta. Men va han sa, dä hôgar ja inte”. Han kunde också berätta att han i vapenhuset sett ‘stocken’. “Annars lokta dä brännvin å tjära där. När folk geck te körka, så skulle skora vära nytjärade, å brännvin hade gôbbane mä sej. Å så hade di förstås toge körkesupen inna de geck”. Hallberg torde ha varit 8-9 år då, för han var född 1838. Förr hade varje gård sin förutbestämda bänkplats där gårdsfolket skulle sitta. Omkring 1755 såg det t.ex. ut som följer: Bänk 1 vid koret Tydje stom, bänk 2 Västra Sjögar, Skäggebol och Forsnäs, bänk 3 Rolfskärr och Västra Sjögar, bänk 4 Torpane, Signerud och Tomasbol, bänk 5 Tydjebyn, bänk 6 Östansjö och Nygård, bänk 7 Rolfsbyn, bänk 8 Slädekärr, bänk 9 Björbyn, bänk 10 Prästgården (= Kyrkerud), bänk 11 Topperud – 261 – Omslaget till den provpredikan, som hölls av kyrkoherden i Elfdahln Sven Setterlund i Tydje kyrka 1846. Tydjebok 1 02-04-25 08.04
och Kroken, bänk 12 Hensbyn, Persmyran, Gärdsbyn och Hult, bänk 13 Gatan och Ålerud, bänk 14 Västanå samt bänk 15 soldaterna. Var man satt i kyrkan hade stor betydelse förr, jämfört med våra dagar. Så berättas det t.ex. i Tössbo dombok från 1691 att fänriken Jonas Ehlegren besvärade sig vid rätten över att prosten Laurentius Elfvedalius lagt beslag på det främsta stolrummet i kyrkan för sin hustru. Fänriken gjorde anspråk på denna plats för sitt fänriksätes del. Elfvedalius försvarade sig med att på platsen för hans hustrus stol hade förut inte funnits någon sittplats. Där hade istället stått ett offeraltare. Detta hade han tagit bort för att han ansåg det onödigt. Han hade också haft sockenmännens medgivande till detta. Dessutom hade han av egna medel låtit bygga stolen åt sin hustru. Rätten beslöt att häradshövdinen och tre nämndemän skulle besiktiga “stolrummens beskaffenhet i kyrkan”. Från den tid då vår bygd kristnades till 1658 tillhörde Tydje socken Skara stift. Därefter har socknen fram till dags dato varit underställt Karlstads stift. Att kyrkan och prästerskapet hade stor makt över befolkningen förr är väl allom bekant. Ett litet exempel på detta härrör sig från 1790, då det anmäldes att mete förekommit i Rolfskärrsälven under gudstjänsten på söndag förmiddag. Detta måste strängt beivras, noterades det. Följden blev att ungdomen måste sitta i koret. Där skulle man lättare kunna räkna in dem. Undantag kunde dock få ske, om de satt under faderns direkta uppsikt. Det var dock inte något ovanligt det som hände. Vid denna tid predikades det mycket i kyrkorna runt om i landet om de ungas själavård. Någonstans i vår närhet hördes det en gång från predikstolen: “Vad göra edra uppväxta söner och drängar på söndagen efter de icke komma i kyrkan? Är kanhända kortleken den Bibel och Psalmbok, uti vilka de läsa? De samla sig kanske omkring ett bord med hatten på huvudet, eder på tungan, trumf i hand, knytnäven i bordet och brännvinsflaskan mitt emellan sig .....”. Sådan var tidsandan. På den alltjämt använda kyrkogårdsplatsen i Tydje uppfördes småningom en klockstapel, som invigdes på kapellet i Tydje, som invigdes 1955. Kista som stått i Tydje kyrka. Den står nu i Åmåls hembygdsmuseum. Tydjebok 1 02-04-25 08.04 Sida 262
Alla helgons dag den 4 november 1951. Konstnären Axel Zachrisson hade i flera år haft tanken att det skulle byggas en klockstapel. Den blev dock inte förverkligad under hans livstid. Han dog 1944. Tre år senare anordnades det en minnesutställning efter Zachrisson på Stadshotellet i Åmål. Behållningen där, 3125:86, gick oavkortat till klockstapelns uppförande. Dessutom möjliggjordes det hela genom många bidrag av bygdens folk. Agnes Olsson från Frillsäter, Tösse, författtade en dikt till klockstapelns invigning som Gottfrid Dalgård då deklamerade. Den löd: Åter tempelklockan tonar över Tydje gamla bygd där i svunna tider fädren uti låga hyddors skygd lyssnat förr till hennes maning och med fromma sinnen gått upp att helig gudstjänst fira här, där helgedomen stått. Genom många sekler skrider fram i oavbrutet tåg släktled efter släktled, dessa som av kristen tro sin håg styrkt att livets värv fullborda. Och när livets slut de nått i den tysta kyrkogården stoften här sin vila fått. Här vid dessa gröna kullar ännu mången minnesvård tecknar bilden av de gamla. Och i samma griftegård vilar även av de våra mången, som oss nära stått. Saknadstårar fällas ännu över dem, som från oss gått. Än skall denna klockas gamla, kallande och vigda malm mana att i stillhet höra Livets ord och tröstrik psalm. Så må fridens ande råda över griften, dit vi må med av andakt fyllda sinnen uti trogen vallfärd gå. Det passerade 103 år innan man åter kunde höra klangen av en kyrklocka i Tydje. Och det var samma klocka som ljöd nu som då. Senare byggdes också ett gravkapell, som invigdes den 11 december 1955. Initiativtagare till detta var Axels äldre bror Hjalmar Zachrisson i Nygård. Han samlade in ett startkapital.
Församlingen sköt till medel och bygget blev av. Utan bröderna Zachrissons initiativ hade det förmodligen inte funnits varken kapell eller klockstapel i Tydje idag. Flera av kapellets inventarier är skänkta av syskonen Zachrisson. En vanlig sed förr var att till begravningen av sina kära, skicka ett inbjudningskort till de man önskade skulle närvara. Dessa inbjudningar förekom här i Tydje från omkring 1880 och gjorde så fram till omkring 1960. Från början kunde de vara handskrivna men från några år in på 1900-talet var de i regel tryckta. En kyrklig syförening har det funnits. Den startades under kyrkoherde Sundblads tid, kort efter det att han tillträtt 1928. Han hade då sänt ut en inbjudan att bilda en förening här i Tydje. Intresse fanns och damerna runt om i bygden kom att samlas i småskolans lokal i Slädekärr. Verksamheten låg under en tid nere innan den i mitten på 1950-talet återupptogs. En årlig vårauktion och även lotterier anordnades. Föreningen gick sedan samman med Tösse kyrkliga syförening. – 263 – Detta är en lykta, s.k. kjortelvärmare, som en kvinna i Tydje använt för att få lite värme i den dåligt uppvärmda kyrkan. Lyktan placerade hon under kjortlarna. Tydjebok 1 02-04-25 08.04 Sida 263 1935 uppmärksammades att Tydje kyrkogård låg i obehaglig närhet av Tössbo väggrustag. Det uttalades farhågor om att socknens gamla kyrkogård var hotad av Tössbo vägdistikts grustag, som låg alldeles i anslutning till kyrkogården. Vägdistriktets ordf. K.J. Flemming bestred dock att grustaget skulle utgöra något som helst hot mot kyrkogården. Det lär dock ha siktats ett och annat skellettben i öppen dager. För att illustrera ‘tidens anda’ och kyrkans försök att vidmakthålla den ställning i samhället som den haft under lång tid, tas här ett kyrkorådsprotokoll från den 25 mars 1862 med: Då såsom beklagligen känt är, på ett eller annat ställe inom socknarna så kallade mormoner uppträda med anliga föredrag, som icke blott strida emot och i många punkter förneka vår evengeliska lära, utan även åsyfta att förleda nämnda läras bekännare, att övergiva sin tro och sitt fäderneland och därmed leda till söndring i kyrkligt hänseende, förakt för vårt heliga kyrkobruk och till undergrävande av vår religions sanning och helgd, så får kyrkorådet till följd av Kungl. Majts nådiga kungörelse angående särskild sammankomst för andakt av den 26 okt 1858 härmed förbjuda icke allenast nämnda och dylika irrlärare att i ovan uppgivet fall inom församlingarna uppträda, utan ock envar inom socknarna att härtill upplåta sina hus vid bot, av från och med femtio till och med trehundra Rdr Rmt. Vinpenningar eller vinören var en pålaga som kunde åläggas befolkningen att betala. Kyrkoförsamlingen ägde nämligen rätt, att för nattvardsvinets anskaffande, om inte den därtill anslagna vinsäden räckte, ta ut denna avgift. Betalningsskyldig var var och en som blivit konfirmerad. Denna befogenhet upphävdes 1883 då man tyckte att dessa medel istället skulle tas via kommunalskatten. Om denna vinpenning togs ut varje år här – 264 –
Tydje är något oklart, men vinpenningslängder har funnits på 1840-talet, 1860 och även så sent som 1875. Stamboksmedel var ytterligare en pålaga för människorna. Denna var dock frivillig. De fattigaste kunde alltså komma undan denna avgift. En titt i längderna visar att bönderna i allmänhet gav en mindre gåva. Dessa medel skulle användas för uppförande och underhåll av en ny kyrkobyggnad. Elimkapellet: Baptistsamfundets samlingslokal. Byggd 1888 på en avstyckad tomt på Per och Ulrika Kristina Anderssons egendom i Nygård. År 1985 såldes fastigheten till Ingemar Enblom, som låtit inrymma en båtverkstad där (se vidare Nygård reg-nr 1:13). Elimkapellet var under många år en samlingspunkt i bygden dit även icke baptister gick för att närvara vid gudstjänsterna och få information, eller skvaller, om vad som hänt runt om i stugorna. En av predikanterna var Kjell Lönnås far, som under en tid tjänstgjorde i Åmål. Betania: Baptistsamfundets samlingslokal i Gärdsbyn. 1940 friköptes denna tomt och fick reg-nr 1:17 (se Gärdsbyn). Lokalen uppfördes av virke efter det gamla systembolaget i Åmål. I samma byggnad i Åmål hade förut Lancasterskolan varit inrymt. Fastigheten såldes 1980 och ägs nu privat. I denna byggnad fanns en lägenhet, där vaktmästaren bodde. Här bedrevs ifrån början, till in på 1970-talet, söndagsskola. Söndagsskolelärare var Anselm Bergen. Under något år innan denna lokal byggdes hölls söndagsskola tvärs över vägen, i Gustav Hanes hus. Lärare då var Abel Sjögren, som bodde i Nygård. Det fanns tidigare även en Blåbandsförening i Tydje.
En nykterhetsrörelse med frikyrkliga tecken. Rörelsen grundades 1877 i USA och fick ett svenskt förbund 1884. I en annons i tidningen den 22/1 1912 står att läsa: “Tydje blåbandsförening annordnar stor fest i Pärsmyra lördagen 25/1. Kaffeservering, Fiskdamm, Gissningstävling m.m. Intr. 25 öre. Allmänheten inbjudes vördsamt. Föreningen existerade emellertid redan 1909. Då deltog man i processionen med sitt standar, vid begravningen i Tösse kyrka efter den 22-årige Karl Ivar Edström från Hensbyn. Rörelsen hade från början drygt 30 medlemmar, som betalade en avgift av 50 öre. Redan efter några år började medlemsantalet att minska och 1915 var antalet nere i 13 personer. Några år senare hade föreningen upphört.
- ↑ Källa:Tydjeboken , sida 260-265
