Socker-Kalle en mördare?

Socker-Kalle har blivit en omtalad person både i Tösse, Tydje och Ånimskog. Han var bosatt i Björbyn, Tydje, på 1860-talet. Sitt öknamn lär han ha fått efter att ha lagt beslag på en låda socker, som en handlande tappat under en vägtransport. Hans egentliga namn var Carl Olof Andersson, född i Fröskog ar 1823.  Mångas fantasi kom att sysselsättas av denne man och mycket skulle han komma att bli anklagad för.  Conny Källvik ger oss, i två avsnitt, berättelsen om Socker-Kalle. Här börjar Del 1 följt av Del 2.  

Del 1

  År 1952 hade denna tidning en större rubrik på första sidan: ”Rasmus skalle eller Socker-Kalles offer?” Orsaken till rubriken var, att man under ett vägbygge vid Skäggebols marker funnit en dödskalle i grusmassorna. Ett utdrag ur artikeln låter: "En annan folktradition vet berätta, att under 1800-talets förra hälft bodde en gubbe Socker- Kalle, på ett ställe, Haget, på skogen vid Härsko och han misstänktes för att ha stuckit ner folk och rånat dem. En knalle, som en gång övernattade hos honom syntes sedan ej av och det berättades, att man skulle ha sett Socker-Kalle dragande en släde med ett bylte på vägen bortåt Skäggebol. Byltet var täckt med granris och skulle ha varit knallen, som Socker-Kalle skulle ha jordat på avrättningsplatsen.”

Författaren Martin Perne har i ett brev 1985 meddelat: ”Rasmusson hörde jag talas om, men mest om Socker-Kalle och Socker-Brita. De sades ha sänkt sina offer i den vattenfyllda Rollsbygruvan.”

Artikel i Hembygden

Gunnar Unger har i Hembygden 1946 berört ämnet i en artikel om Henriksholm: ”*Bland mera tillfälliga arbetare på gården befann sig en viss Lille-Manne från Mossen. Denne plägade berätta hurusom han en vinterdag på en skogsväg uppåt Tydjehållet mött en där i trakten bosatt småbonde (?) gemenligen kallad Socker-Kalle, vilken framför sig sköt en med granris övertäckt kälke. Vid passerandet tyckte sig Manne observera hur en mansarm stack fram ur riset på kälkens ena sida samt att tillhörande hand släpade efter kalken i snön.

När han kort därefter erfor att en kringvandrande judisk gårdfarihandlare i de dagarna blivit spårlöst borta efter att senast hava observerats i lag med Socker-Kalle uppstod hos honom starka misstankar om att denne senare bringat sin kumpan om livet och han underlät ej att kläda dessa sina misstankar i ord. Några andra vittnesmål voro ej för handen, men Mannes var dock av så allvarlig beskaffenhet att det tvivelsutan borde ha varit bindande, så vida det icke råkat förhålla sig så att han såsom mindre utvecklad på förståndets vägnar förklarats ej vara vittnesgill.

Socker-Kalle gick på sitt enständiga nekande alltså fri, men sa länge han levde vila- de omgivningens misstanke på honom och det var alltid med en känsla av rysning vi barn på våra ofta återkommande resor till Amal passerade det Socker-Kalle tillhöriga hus, där gårdfarihandlaren antogs hava blivit offer for ett bakhåll. Och efter oss hava våra efterkommande i två led lika förhäxat stirrat på den tack vare sina dystra minnen så fascinerande byggnaden.”

Från Ånimskog berättas: Mordet skedde troligen 1870-1885. Kalle skulle ha varit instämd till tinget. Socker- Kalles barn skulle ha sett när mordet utfördes, personen blev ihjälslagen med ett besman.

Använde besman

Från Tösse kommer nästa variant: Kalle skulle ha slagit ett besman i huvudet på en man, hemkommen från Amerika, med gott om pengar. Kalle placerade mannen på en kärra eller kälke och drog iväg till gruvan i Rolfsbyn, dar han placerade liket under en gran.  Senare kom en person hem till Kalle, där Kalles fru lag på golvet och torkade blod. Hon sade att maken slaktat en kalv därinne. Då hela familjen var inkallad till tinget, hade domaren frågat en dotter i familjen, vad hon visste om detta. Flickan svarade att ”mamma slog först”.

Ytterligare minnen finns från Tösse-Tydje: "En man från Rolfskärr, som var lite underlig, hade i sin ungdom friat till Brita. Han var mycket rik, men hon avvisade honom, eftersom han var knepig. Denne man uppgav senare att han mött Socker-Kalle dragandes på en ristäkt kälke, där en hand eller fot hängde ut. Efter denna händelse skulle mannen ha blivit alldeles tokig. Det dödande slaget skulle Brita ha utdelat med ett besman. Barnen skulle ha sagt i skolan att pappan höll på att bli bet, men att mamman ryckte in.

Kalle blev p.g.a. ryktesfloran häktad och transporterad på rackarkärran till Vänersborg. Nar Kalle fanns på häktet kom länsman och sa falskeligen: ”Ja, nu har Kalle bekänt, så nu är det lika bra att du erkänner också.” Brita svarade att hon inte kunde bekänna något hon aldrig gjort.

  En son till Sockerkalle blev senare indragen i ett bråk vid ett slåttergille och fick en lie i bröster. Folk menade att nu fick Kalle och Brita skörda vad de sått. Barnen hade ständigt ryktet hängande  över sig, och några emigrerade till Amerika.

Verkligheten

Torparen Johannes Andersson Kraft från Gröterud, Säbyn, hade den 15 mars avslutat sitt arbete i sandgropen vid Bräcke.

Eftersom skaren bar, genade han hemåt över markerna. Vid ”delet” mellan Björkby och Säbyns skog påträffade han liket efter en man. Liket hade legat en längre tid, troligen innan den första snön fallit innevarande vinter. Ögon, skinn och kött i ansiktet var försvunnet. Rock, byxor och skodon saknades.

Eftersom ingen saknades i bygden kungjordes fyndet i allmänna tidningar, april 1867:  

”Kronolänsmannen i Tössbo härad har inrapporterat att liket efter en okänd antagligen mördad mansperson den 15 sistl. Mars påträffats i skogen till hemmanet Björbyn i Tydje socken, 1/8 mil från landsvägen emellan gästgifwaregårdarne Lund och Torpane.

  Å den döda kroppen som nära 6 fot lång med mörkt hår på hufvudet, något knollrigt i nacken, funnos endast en swart korderoywäst, en blårandig skjorta, 2:ne bomullslärftskjortor och en s.k. bröst- lapp af rutigt tyg med röda ränder och brun botten, en bunden långhalsduk, en hwit sidenhalsduk med bruna ränder jämte hängslen, hwarfor- utan wid liket låg en mössa af kläde och en s.k. svältrem eller ett smalt läderbälte med messingsölja; och som någon upplysning angående nämnde person, whilken förmodas hafwa warit från Norge, icke kunnat erhållas, uppmanas den eller de som kunna om honom ega någon kaännedom att sådant här anmäla.”

Under tiden utfördes for- unders ökning och förhör vid Björbyns soldatstom. Redan nu gick rykten i bygden att Socker-Kalle var den skyldige. Vid detta förhör blev han utsatt för beskyllningar och insinuationer. Otto Johansson från Säbyn berättade: Då han samtalat med drängen Anders Fredrik Movitz om mordet, hade denna berättat for Otto att manskläder hade ändrats hos Kalle och Brita.

Utan värde

  Detta vittnesmål skulle visa sig utan värde. Kalle kunde berätta att han köpt en rock av Jacob Brattström, Skäggebol. Rocken hade sytts om till en av sönerna och försetts med påsytt skinn. Pa förhörsledarens uppmaning gick Kalle hem och kunde då han återvände uppvisa både rock, skinnbitar och tygrester. Både sadelmakare Sörqvist och hustrun Maja Stål intygade nu att detta var efter den inhandlade rocken.

Vidare uppgav Maja Stål, att Olof Bäck, Kalles granne, berättat att Kalle hade en okänd rock på begravningen efter Bäcks hustru i januari, varför han trodde att Kalle begått mordet. Det skulle visa sig att Kalle lånat en rock av Brattström inför begravningen.

Blodspår i snön

  Stål kunde upplysa att han sett blodspår i snön, inte långt från Kalles bostad men dessa härledde från ett sto, som trampat sig med de kraftiga broddarna på bakfötterna.

  Den 4 april förrättade provinsialläkare Fr. Ryding från Åmal besiktning och lik öppning. Ryding kunde konstatera att mannen bragts om livet, dels blivit nedslagen bakifrån med ett trubbigt föremål, samt tillfogats hugg och skärsår, med hugg eller skarvapen, ”så sant mig Gud hjälpe, till liv och själ”.

Efter en tid uppdagades vem mannen var. Släktingar kunde konstatera att mannen var identisk med järnvägsarbetaren Olof Petter Persson, mantalsskriven i Hestra, Habo Socken i Vartofta härad. Han hade begivit sig från hemorten till Dalsland, for att hjälpa en broder, som blivit svårt skadad under arbetet vid Dalslands kanal.

Efter avfärden hade ingen sett till honom. Att man trott mannen vara norrman berodde på den typ och snitt av bröstlapp, som mannen varit klädd i.  

Del 2

Så småningom kallades till rättegång, den 27 november 1867. Vittnet Jan Emanuel Jansson frän Stora Mossen var den som i huvudsak gjorde att Socker-Kalle blev åtalad for mordet. Denne Emanuel bör vara identisk med Lille-Manne, enligt Gunnar Unger betraktad som mindre vetande. Några sådana omdömen fanns inte om Emanuel i rätten, utan dennes vittnesmål räknades som tungt vägande. Jansson hade vid lussetiden 1866 levererat ett parti havre till handlare Maijer i Åmål. Samma afton hade han anträtt färden hem. Marken var då snötäckt. Under hemfärden hade han sällskap av ett par kamrater, som dock ”i särskilda åkdon färdades på omväxlande större och mindre avstånd före Jansson”. Då han hunnit 1 1/4 mil på andra sidan Thorsbyn, observerade han en släde som drogs av en person, samtidigt som en annan sköt på bakifrån.

Nattlig färd

Detta var vid den s.k. "Klöfvegatan”, och kälken forslades mot björbyskogen, pa 20 famnars avstånd från landsvägen. Utan att ana något annat, saktade Jansson in, eftersom han trodde att det var sina kamrater han såg; klockan var ända ett på natten. Då han tilltalade dem: ”Far ni till skogen högst om natten?”, svarade ingen av männen. Men i samma ögonblick vände den person sig om som sköt på släden bakifrån.  

Trots den rådande dimman tycke sig Jansson i mannen igenkänna backstugusittaren Carl Olof Andersson. Personen var ljuslagd, på huvudet bärande en mössa med två tums pälsbräm, samt i övrigt iklädd en mörk rock. Samtidigt såg han ett blankt föremål sticka ut ur slädens svarta last, liknande en hand eller en naken fot. I samma ögonblick som mannen vände sig om förde han föremålet som stack ut in under lasten.

Jansson kunde inte i mörkret avgöra utseendet på den person som drog kälken där fram, om det var en man eller en kvinna (underförstått; om det kunde varit Kalles hustru). Situationen ”uppväckte hemska känslor hos honom”, och han fortsatte snabbt vidare. Jansson tillade att han sett eld brinna i spiseln i stugan, belägen vid allmänna landsvägen, ca 100 famnar från det ställe i”Klöfvegatan” där han observerat släden. En famn är 1,7814 meter. Jansson skulle Aledes sett ekipaget på ca 35 meters avstånd, klockan ett på natten i dimma! Det är lätt att tro att detaljerna i iakttagelsen var en efterhandskonstruktion. Men detta ifrågasattes märkligt nog aldrig av rätten.

Mötte Kalle

  Vidare kunde Jansson berätta, att han några dagar senare åter farit in till Åmål och då mött Kalle vid Björbyn. Den senare var då iförd pälsbrämad mössa samt rock, som till färg och form fullkomligt liknade de tidigare nämnda. Jansson var således fullt övertygad om att det var Socker-Kalle som han hade sett.

Carl Olof Andersson nekade blankt till uppgifterna. Beträffande elden i stugan kunde han inte påminna sig någon särskild natt han eldat så sent. Om så ändå var fallet måste det berott på att han väntade diligensen till närmsta skjutshåll, där han ibland brukade ta över. Vidare hävdade Kalle att han aldrig sett den mördade i livet, men att han som så många andra var till skogen efter nyheten om upptäckten och sett det fastfrusna liket i marken.

Åklagaren menade att Kalles uppgift att ta vid diligensskjutsen vara lögn; Kalle hade aldrig kört diligensen under december månad 1866.

Nästa vittne som framkallades var Magnus Johansson i Gerdsbyn: Han hade en decemberdag före jul färdats från hemmet mot Myran. Vid den punkt där Klöfvegatan viker av mot Björbyn hade han på ömse sidor av vägen, dock innanför dikena, sett större och mindre blodfläckar. En del var stora som tekoppar, andra av droppstorlek. Något blod på Klöfvegatan hade han däremot inte observerat.  

Bedyrade oskuld

  Efter att Kalle fortsatt att bedriva sin okunnighet om mordet, uppmanades han att berätta sina levnadsomständigheter: Han föddes den 12 december 1823 i hemmanet Långserud, Fröskog, av föräldrarna, frälsebonden Anders Jansson och hans hustru Sara Maja Svensdotter, vilka båda nu var döda. Att han vistats hemma till dess han sammanvigts med Brita Maja Svensdotter år 1849, med vilken han flyttade till svärfaderns egendom, som han arrenderade i tre eller fyra års tid.

Därefter “nedsatte” han sig på en annan av svärfadern tillhörig egendom, kallad "Hult”. Efter svärfaderns död blev han ägare till egendomen, som han brukade ca 5 år, varefter den såldes. Så småningom hamnade han på det nuvarande stället som backstugusittare. Han hade 7 barn, den äldsta dottern 18 år, det yngsta barnet 2 år. Familjen försörjde han genom byggnadsarbete och annan tillfällig arbetsförtjänst.

Han befanns vara en högväxt och starkt byggd person vid gott hull”. Ansiktet var ovalt och bredast vid käkbenen samt ljusgrått hår. Ögonen gråblå, läpparna tunna och tätt sammanslutna samt näsan tunn och rak. Ytterligare en detalj har tillagts i beskrivningen från häradshäktet: Pekfingret på högra handen är krokigt, skadat av skott i mellersta leden. Någon sinnesrörelse kunde inte förmärkar hur Kalle under rannsakningen "än som förråddes av den omväxlande starkare och mattare glansen i ögonen, vilket skall antecknas”.

Magnus Johansson tillfrågades efter sitt tidigare vittnesmål om inte Kalle under december haft större tillgång till pengar an vanligt? Detta kunde han inte styrka, men tillade att Kalle i orten allmänt misstänktes vara mördaren.

Flera vittnen

  Nästa vittne var korpralen Johan (Jonas) Kallvik: Efter att Stal fått reda på upptäckten av liket, begav sig Stal och Kallvik på söndagsmorgonen den 17 mars utåt björbyskogen för att söka rätt på platsen. Liket låg fastfruset i marken, ungefär 1 000 famnar från Kallviks bostad i Björbyn. Dar fanns ytterligare 7–8 personer, bland dem även Socker-Kalle. De kunde se att skallen var spräckt, jämte ett större hål i densamma, varför de förstod att personen blivit mördad.  

Då Källvik och Stål lämnade platsen, täckte de kroppen med granris. Han kunde inte påstå att Kalle var känd for häftigt humör eller våldsamt lynne. Året som gått hade Kalle haft jämförelsevis mindre arbete än tidigare, men bärgat sig lika bra ända.

Det är möjligt att korpralen Källvik visste mer än han ville säga och troligen var jävig, eftersom han var nära vän till Socker-Kalle, som bland annat hade stått dopvittne tillsammans med Brita, då en av Jonas Källviks söner döptes.

Soldaten Stål: Hustru Carlsson i Säbyn var den som berättat för honom om likfyndet, och varnat Stål att återvända hem.

Stål hade emellertid inte lagt denna varning på sinnet, då han visste att han inget ont gjort. I övrigt vittnade han lika med Källvik, med tillägg att han några ar tillbaka tjänat hos Kalle. Han intygade att Kalle under den tiden varken varit benägen på dryckenskap eller ådagalagt ett våldsamt sinnelag, utan fört ett ordentligt liv.  

Olof Bäck: Hade en natt; december, januari eller februari, närmare kunde han inte precisera, hört väsen, röster och buller från Kalles hall, men inte kunnat urskilja något bestämt.  

Hördes igen  

Åklagaren hörde åter Sörqvists hustru. Han fann det märkligt att hon inte hade ytterligare att meddela. Ryktet sade nämligen att en man i december knackat på hennes dörr och begär att fa stanna över natten. Han hade fatt nattkvarter i nästa stuga intill, men där hade förts ett sådant vilt liv, att han av fruktan för våld måste bege sig därifran. Johanna Olsdotter skulle ha nekat mannen övernattning, eftersom hennes make inte var hemma. Den främmande hade då sagt: "Hur det än går, måste jag ha mina kläder tillbaka.” Johanna Olsdotter nekade helt till detta rykte.

Rättegången uppsköts för ytterligare bevisning och Socker-Kalle transporterades till länshäktet i Vänersborg.  

Ny rättegång

Den 19 december var det dags for ny rättegång. Nu framkom att ytterligare kläder efter den döde återfunnits efter det att snön smält bort. Vidare hade företagits husrannsakan hos Kalle, utan att någonting anmärkningsvärt kunnat påträffas. En del kallade vittnen uteblev i rätten, bl.a. Kalles fru Brita, som inte fått låna någon häst av grannarna, och inte kunde ta sig till fots till Torpane i oväder och snöyra.  

Vidare vittnades att Kalle efter tiden för mordet, trots att han var i brist på penningar, lånat ut en summa pengar till sin bror, något som inte gick att bevisa.  

Korpral Magnus Borgström i Krusebol kom med ett, som Åklagaren trodde, besvarande och insinuerande vittnesmål mot Kalle: Borgström hade vid sistlidne april, eller vid tiden då plöjningsarbetet påbörjades, begett sig till Persmyran. Han skulle dar söka snickeriarbete, eftersom en ny ladugårdsbyggnad var under uppförande. Här sammanträffade han med Kalle, som ville bli åderlåten. Han hade en längre tid känt sig orolig i kroppen och plågats av uppskakande och hemska drömmar. Borgström åderlät därför Kalle i foten. Borgström förtog emellertid styrkan i vittnesmålet genom att meddela, att han även för några år sedan åderlåtit Kalle, den gången p.g.a. ont i huvudet.

  Kalle nekade inte till åderlåtelsen, men kunde inte erinra sig vad drömmarna bestod i eller orsaken till dessa.  

Rätten ajournerade sig ånyo till den 9 januari. Vid detta tillfälle uteblev Johanna Ols- dotter, eftersom hennes mor var sjuk sängliggande.  

Beklagade sig

  Olof Söder hade inte mycket mer att säga än att han tröskat tillsammans med Kalle i Skäggebol. Jo, Socker-Kalle hade faktiskt under hösten före jul upprepade gånger beklagat sig över sin fattigdom och sina ringa penningtillgångar. Söder kunde också namnge den person som berättat om främlingens besök hos Johanna Olsdotter, hemmadottern Sara Jonasdotter i Skäggebol hade berättat detta for honom.

  Åklagaren lät aldrig kalla in Sara Jonasdotter som vittne. Förmodligen insåg han det lönlösa i detta, uppgift skulle komma att stå mot uppgift. Man hade kunnat konstatera att två fickur saknats hos den döde. Rost vittnade: Han hade förlidne vintern fått besök av Carl Olof Anderssons brorson, medförande två fickur. Det enda var av större modell i silver med dubbla boetter, det andra mindre med enkel boett. Orsaken till besöket var, att en gravör just då vistades hos Rost. Gravören lät på Alfred Anderssons begäran rista in hans namn i båda uren. Alfred hade sagt till Rost att han fått det större uret av sin far, det mindre var det aldrig tal om.  

Märkligt

En märklig omständighet var, att den döde enligt hans släktingar haft just ett större silverur med dubbla boetter, samt ett mindre med enkel boett.  

Kalle återförpassades till Vänersborg, men med ett förbehåll: För att försöka förmå honom till en bekännelse skulle han utstå häkte i mörkt rum under 14 dagar. Den genomlidna behandlingen medförde ingen bekännelse.  

Vid den sista rättegången den 18 mars 1868 framkom inte mycket nytt. Ryktet hade visserligen gått att Fredrik Andersson köpt en rock av Kalle, som till tyget liknade de byxor, som den mördade burit. Dessa byxor måste således varit några av de klädesplagg som i efterhand återfunnits efter snösmältningen. Fredrik Andersson: Att han aldrig tillhandlat sig någon rock av Kalle eller dennes hustru. Den slutliga domen blev: ”Omständigheterna kunde, "trots åtskilliga bindande liknelser och omständigheter”, inte leda målet till full laga bevisning, varför ”pröfvar Häradsrätten skäligt förklara Andersson icke kunna åt saken fällas”. Carl Olof Andersson kunde så småningom lämna häktet som en fri man, men dömd i bygdens ögon. Man kan spekulera i Sock-Kalles skuld. Han kan ha begått brottet, men han kan också ha varit medhjälpare till den verklige mördaren. Om han var oskyldig, måste brottet begåtts av några andra i nära omgivning. Säkerligen fanns skäl för folk i grannskapet att skydda varandra, sanningen får vi aldrig veta.

  Conny Källvik