Signe Löfving

Signe Löfving född år 1900, var dotter till Anders Löfving som köpte Hult av Petter Eliassons dödsbo 1929. När Hult sedan skulle utarrenderas, eftersom Anders började bli sjuk flyttade de in i grannhuset "Änga" som även det liksom "Kingrensstugan" tillhörde Hult. Men flyttade snart vidare till Kingrensstugan uppe på berget. När hennes far Anders dog 1936 bodde Signe ensam där.Hon köpte sedan "Änga" av Ernst Andersson.

När vi renoverade i västra delen av huset på Hult. Johan Skoog var snickaren som bl.a. tog ut en vägg och gjorde ett stort rum där han lade in parkett i golvet. När det var klart tapetserat och i ordning. Kom Signe på besök. "Åh körs ett så fint rum, hade jag ett sådant skulle ja tacke Gud i hand" sa hon och klev runt. Min mor hade hängt upp en talrik på väggen. Signe fortsatte. "Åh se en sådden fin talrik, med krusiduller omkring. Den ä värdefull, ä nog sen resonans tia" Alla skrattade, även Signe.

Signe var en ensam kvinna vad gäller manfolk. Men Henning på Järdet var där och friade. Då hade han kommit överens med min far att ställa traktorn hos oss på gården. Ser inte så illa ut sa han, på en gård finns alltid redskap å traktorer.

Klart, hade det stått en traktor uppe hos Signe hade kanske någon reagerat. Även om inte så troligt.

Vi grabbar tyckte ofta det var roligt att skoja lite med Signe. En dag hade Håkan i grannstugan varit på en soptipp vid Fengersfors bruk och hittat en bit harts som kommit från tillverkningen där. Naturligtvis var vi tvungna att spela harts fiol för Signe. Vi spännde upp en bit björntråd och provade. Resultatet sådär. Vi provade igen och tror det var han som kallades "klöbba" som kom på att häftstiftet som man spännde tråden med måste sitta mot glaset i fönstret. Nu blev reultatet bra. Han vi kallade "Körven" gjorde hemma gjorda smällare som small bra. Nu var vi rustade för att spöka hos Signe.

När mörkret lagt sig, skred vi till verket. Vi smög upp bakom Signes hus. Vi var nog en sex sju grabbar i nedre tonåren. Körven smög fram och fäste häftstiftet så det tangerade fönster rutan. Vi spelade och det gick riktigt bra. Men Signe kom inte ut och skällde. Klöbba skaka i brandstegen. Då sprang Signe ut. Förbenade skitungar, skrek hon. Då smällde Körven en smällare och hon sprang in. Vi smällde ett par smällare till och såg genom fönstret att Signe ringe i telefon. Nät jag och Körven kom till Hult, satt far min med telefon en bit ifrån örat och lyssnade med en ilsken Signe i andra änden.

Far min tittade på oss. Ni får låta Signe va ifred. I morgon kommer hon och då ska ni be om ursäkt allihop. Morgonen därpå var det uppställning på lagårdsbacken. Det var bara jag och Körven där, de andra vågade inte. Så fick vi säga förlåt och höra hennes klagosång. Vilka odågor vi var.