Skogvaktare Johan Karlsson
Om denna man, anställd av Karl-Gösta de Verdier på Ånimskogs gård när denne köpt både indusrrierna och marken på Gyltungebyn 1945, berättas många historier. En del säkert sanna en del lite tillskruvade när de gått från mun till mun. Karlsson bodde i veckorna på Björkebäcks pensionat och på helgerna på ett ställe som heter Hea, mellan Laxarby och Edsleskog.
Här kommer en jakthistiria som Valter Skogman berättat flera gånger när vi jagade älg med honom som jaktledare.
Det jagades älg på Gyltungebyns och Ånimskogs gårds marker. Den gode Valter Skogman var naturligvis med eftersom han hade ett brinnande jakintresse. Han arbetade på sågverket till en början och sedan även på Gyltungebyns Mekaniska Verkstad. Han körde en lastbil en Scania på 90 hk. Valter var reko och stor som han var kallades han ofta av gubbarna för "Stor Mufftin"
Skogvaktare Karlsson var känd för att ha svårt med spriten. En gång när han var bakfull, berättar Fredrik Törqvist hur Valter tryckte Asperin i munnen på honom på morgonen för att bota bakruset och få upp honom till arbetet. På den tiden trodde man att sådant botade bakrus även om någon fortfarande var full. Viklet vi i dag vet är livsfarligt. Men man menade väl.
Nu var det älgjakt och skogvaktaren skulle med. på Ånskos skog fanns en gammal grusgrop som börjat växa igen med meterhögt sly.
Där placerades han, för där kunde han skjuta bäst han ville utan att skada någon. Han förstod att han var satt på ett sådant pass och brydde sig inte. I ett hörn av gropen fanns en samling större stenar som man tidigare gjort en eldstad vid och rullat fram några rund stenar som stolar. Han började genast att duka. Ställde brännvinsbuteljen på en sten och tog fram smörgåsar och skulle ha lite trevligt. Då plötsligt står en älg där och tittar på honom. han blir stel, men sansar sig genast och börjar lungt röra sig fram till ryggsäck och gevär son naturligtvis inte var laddat. Han dyker i ryggsäcken och får fram amunition och laddar. Älgen stod kvar. Han rörde sig lungt om och stöter ikull buteljen. Och som han själv sa när han återberättade, sa han till sig själv. "Kluck , kluck, kluck. Jag hör din ömkliga klagan" och han stannar upp och reser buteljen. Älgen stod kvar.
Pang. Älgen stöp. Nu hade man sagt till honom att en älgtjur måste kastreras omedelbart för att köttet inte skulle bli beskt. Han drar genast kniven och flyger på älgen och börjar kastrera honom. Älgen var inte riktigt död, utan sparkar till Karlsson med full kraft. Sparken träffade så illa att älgen fick in ena bakbenet innanför Karlsson läder rock och klöv den i ryggen. Det fordras en rejäl kraft för att dela en rock. Skogvaktare Karlsson flög iväg, medvetslös av behandlingen. Älgen reser sig men ramlar död ner en bit bort.
Jaktkamraterna som hört skottet. Däribland Valter gick dit. Där låg skogvaktaren en bit bort älgen och på en sten stod buteljen med brännvin. Man hämtade häst och vagn för att köra ut älgen. Men de fick även lasta upp skogvataren på vagnen eftersom han var så blåslagen och lite yr av behandlingen. Så de körde hem båda ur skogen.
Karlsson var även känd för att han hatade katter. De tar harungar och skogsfåglar sa han. Han hade ett sätt att ta kål på katter som även lapparna använde i lappland till smådjur. Man bröt altså nacken av dem på ett speciellt sätt. snabbt efektivt och humant sa några, andra sa jävla djurplågare. Nåväl, nu var han och hälsade på hos en god vän i arrendatorsbostaden på Ånsko gård. De skulle spela lite kort, ta sig en sup och ha lite trevligt. Nu satt där en katt på räcket till huset. Han tar den och gör processen kort med den. Tar katten och slänger den bak knuten. Frugan till gubben blev rasande över sin katt. Hon skrek och gapade medan gubben inte brydde sig speciellt. De spelade kort inne på kammarm, söp och hade gemyligt värre. När Karlsson åker hem tar han bilen och kör mot Gyltungebyn. När han kommit upp på landsvägen och ska svänga av mot Gyltungebyn står polisen där. Han åkte dit för rattfylleri. Gubbens fru hade ringt polisen och tipsat. Det var betalningen för hennes katt.
