Västergötland/Norra Björke/Gamla Byvägen
”Den gamla byvägen höll oss samman”
- En promenad i tankarna
Om livet och människorna vid en gammal väg, i detta fall från Norra Björke kyrka vid gamla skolan (nu församlingshem) in till Stammemossen och gränsen till Trökörna socken.
Vi tanker oss börja med Prästtorp. Flera ställen har intill var från början utmarker till Prästtorp. Här fanns förr många småställen och backstugusittare. År 1914 påbörjades järnvägen, som ju går nästan parallellt med vägen och 1932 (?) grenades denna av från Bocksiken tvärs över nuvarande Björkgårds och anslöt till landsvägen och "mjölnars" istället för vid kyrkan.
Vi tänker oss hälsa på i gårdar och stugor utmed vägen. Vi tittar in hos Bocksiketösera" Soffi och Mari. Ett verkligt "servicehus". De sydde, stickade täcken, ordnade med kalas, begravningar och vad man på gårdarna ville ha hjälp med. Ännu två hus har byggts vid Bocksiken. Ett gammalt ar rivet.
Så kommer vi till Svedjan, Prästtorp. Där bodde förr korpral Vennberg, numera Perssons plus ett par nybyggen. Flera av barnen reste till Amerika.
Så tittar vi in i Herrängen (häst och 4-5 kor). Stället har bytt ägare flera gånger. Nästa gård är Hönsebomad, som under åren beboddes av skilda släkten. Vi har gått förbi Kalle Björkes, Anders- Magnus i Hallevadet m. fl. husplatser, men så ar vi framme vid verkliga Hallevadet, nu renoverat och tillbyggt. Från mitten av 1800-talet bodde här en skomakare Edvard Andersson gift med Sofi. De fick fyra barn som började läsa och utbilda sig till yrken. De tog namnet Hallerback, blev lärare, präst m.m. Barnbarns barn till dem hor vi dagligen i Skaraborgsradion eller träffar vid läkarbesök på NÄL.
Förbi Hallevadet fortsätter vi mot Änghagen och Stubbhagen. Gårdar med tillnamnet Brandstorp. Här har generationer följt varann till sen tid. Glöm ej att titta in på Enebacken. Här bodde Munter-Manne med sin Lotta. Manne vida bekant som korgmakare (omnämnd i Gunnar Arnborgs bok). Deras son Sven blev skomakare.
Det fanns två gårdar i Hönsebo, vardera på ca 12-15 hektar (8-10 kor, 2 hästar). Bernhard Eriksson i Hönsebo avstyckade och sålde utmarken Ravelsmad, som sen dess blev bebyggt och kunde föda ca 4 kor. En lång epok bodde stenarbetaren Anders Johan Wetterberg där. Han anlitades mycket till grund- och vägarbeten. I Hönsebo 2 bodde Anders Magnus och Johanna, dottern, väverskan Selma, värd att namna samt hennes son Klas.
Östergården (ursprungligen tillhörande Brandstorp), en "stor" gård med vacker mangårdsbyggnad. Flera olika ägare på senare tid. På sin tid svårsåld p.g.a. avtal på "evärderlig tid". Gården måste varje år lämna vissa tunnor spannmål till staten.
Så passerar vi Ängebacken. Litet ställe där bara lagården står kvar. Här bodde på sin tid Sara m.fl. Nu är vi framme vid Fågelmossen, numera gården Nolhagen, också med tillnamnet Brandstorp. Flera generationer har följt varandra har i odlarmöda och fördubbling av arealen med intilliggande gårdar.
Vi besöker två ställen till, innan vår väg är slut. Höglunda ett litet ställe (2 kor) inköptes av Erik Jonsson f.d. lanthandlare från Velanda. Familjen hade 8 barn.
Vi ar alltså framme vid gränsen till Trökörna socken, som avslutas mot Björke med en stor mosse. Ägorna tillhör Allmännegården i Trökörna. En son från gården, Oscar Almegård, började här ta upp torv, torka och avyttra. Detta växte och utökades till en rörelse, som sedan drevs i många decennier. Där byggdes torvströfabrik som drevs maskinellt, pressade balar, som lastades på järnvägsvagnar vilka sedan kopplades till det intilliggande järnvägsspåret f.v.b. Senare haämtades torv med lastbil. Torvindustrin övertogs av Anders Johansson, Josef Ågren, Erik Ek. Fabriken revs enligt kontrakt 1957.
Fastigheten Granhult byggdes till och moderniserades och blev en naturlig anslutning till byvägen. Har hos fam. Almegård vänder vi åter mot Björke centrum, men vi tittar in i stugorna söder om järnvägen.
Vi kommer fram till Hellströms i Hjortevadet, Karls i Slädmedsmaden och Josefs i Slädmedsmaden. Barnrika familjer långt ifrån allfarvägen. Här i skogen bodde också "Konduktorn" i en stuga och Hål-Alida i en annan. Vi kommer fram till Slädmedsmaden och skymtar snart Myggebo, en utgård till Prästtorp.
I de små stugorna bodde ofta kunniga hantverkare. I nästa glänta ser vi tre stugor. Först Thelanders, som var murare men även målare och konstnär och hade många funderingar kring tillvarons gåtor och utveckling. Som granne bodde Sjögrens "töser" och uppe på berget Skepparns. Skepparns Britta levde längst. Dar var auktion 1925.
Nästa ställe är Påls, där sedermera Artur Tengvall byggde en ny stuga. Intill bodde byggmästare Larsson med stor familj.
Nu går vi över järnvägen igen och ut på vår gamla byväg vid Herrängen ned for "Prutelia" och upp for "Svea-lia", vi hor att Gullhöna (en av rälsbussarna) tutar, dåtidens "Fröken Ur".
Vi har ju passerat flera små ställen, där slakten och människoöden utvecklats, och går vidare. I skogskanten här och var fanns Andréns, Olas i Sökroken, Stommen, Loods, Trelle-Fridas, Maja- Stinas, Saras och Smålänningens. Vägen till Trökörna gräns har inte alltid varit så bekväm och farbar. En bit in på 30-talet var det "grindar", led och slanor över vägen här och var sommartid, när djuren gick ute. Så bestämdes att vägen måste upprustas. Den delades in så att varje hemman fick underhålla en bit motsvarande gårdens storleksareal.
Sedan mjölkbil och postbärare blev dagliga borttogs alla stängsel över vägen. Gårdarna hade förut var sin postvecka. Oftast fick skolbarnen hämta posten hos Weléns och dela ut den på ställena under hemvägen från skolan.
Nästan alla nödvändiga yrkesutövare har funnits utefter vår väg - kanske inte samtidigt, men ändå värda att omnämna. Dar fanns korpral Vennberg, och Sigfrid Svensson som också var värvad. Axel Persson var fjärdingsman. Erik Jonsson bokhållare och deklarationer. Byggmästare Larsson med Jonsson på Stommen och Anders- Magnus i Hallevadet som medhjälpare. Murare Thelander bodde granne med Skepparn. Wetterberg var stenarbetare. Svante Niklasson och Bernhard Eriksson odlade upp mer jord. Munter-Manne gjorde potatiskorgar, Edvard i Hallevadet och Munter-Sven var skomakare. Längst in fanns torvströfabriken och närmast landsvägen numera Björkgårds sågverk, I Herrängen fanns slakteri under en period. Efter 1914 anställdes arbetare vid järnvägen som ännu ej var färdig. Dar fanns John och Karl Eriksson, Per Hallerback, Fritjof Svensson, Johan Persson m.fl:
Kvinnorna bidrog verkligen också med sitt. Sömmerskor var Sara på Ängebacken, Edit Larsson och "Bocksike- tösera". Mari även kokerska och tillsammans med Soffi de verkliga "fest- fixarna" som förut nämnts, Har fanns också en mejerska och kvinnor i varje hem var verkliga konstväverskor. Vintrarna igenom tillverkades i vävstolen linne, ylle och mattor.
Så är vår vandring slut, men vi kan ej undgå funderingar om, hur vardagen och årstiderna förflöt i de små stugorna. Självhushållens tid är ej så fjärran. Husdjur som gris, ko, får, höns var nödvändiga. Man lånade verktyg och redskap av varandra eller hade dem ihop. Man bytte dagsverken och budade tröskdagar m. m. från gård till gård. Alla plockade skogens bär och tog vara på annat från naturen. För våra förfader på 1800-talet blev alla kring vägen ganska beroende av varandra, hörde samman, sökte sig till samma byväg. Ordet socken kommer av söka. Alla som sökte sig till samma kyrka bildade en socken.
Om vi tänker oss tillbaka bara 100 år i tiden. Vi känner igen hemmen och livet kring vår gamla byväg. I de små låga stugorna med de stora barnkullarna hade de mycket att genomkämpa. Fattigdom, hög barndödlighet, spanska sjukan, tbc, i nästan varje stuga och engelska sjukan. Så kom första världskriget med alla umbäranden, kortsystem och näringsbrist.
Efter 30-talet repade sig väl någorlunda både ekonomi och levnadsförhållanden. Under "det glada 20-talet" hände väl också lite roliga saker utefter byvägen. Efter mycket resonemang med V:G:J bestämdes att tågen skulle stanna mellan Frambo och Björke. Var? Jo man gick man ur huse och ställde sig vid den överfart, man själv önskade stiga på och av. Vid Östergården stod det flest personer. Alltså blev där hållplats från 1925. Men det rörde sig mera kring Östergården. En period fram till 1927 bodde dar en stor glad familj, som hanterade dragspel och fiol med bravur. De byggde dansbana i en dunge och inbjöd till samlingar då och då. Även "långväga" besökare som ägde velociped, blev ju ett nytt inslag i tillvaron. Tio år senare när dansbanans tiljor hade ruttnat, kom man på att stora gärdet nedanför var en utmärkt fotbollsplan.
Nya tider och intressen gjorde sitt inträde. Men i våra kristallmottagare fick vi höra om finska vinterkriget och en otäck, kuslig stämning sänkte sig ned över vår vardag. Vi tände våra talgljus och karbidlyktor ute i stugorna utefter vår lilla byväg och satt därhemma och väntade på våra pojkar, som låg ute i beredskap. Ett ljust och vackert ord lyste upp 1945. Det var ordet FRED!
Gubbarna utefter byvägen gick samman och satsade på elektricitet. De flesta satte också in telefon. Bilarna krävde att vägarna måste underhållas ännu bättre,
Numera är det inte längre avsides att bo utmed Hönsebo-vägen. Vi har närmare till varandra med allt det nya seklet har utvecklat och fört med sig. Låt det bli så också mellan hjärtan - trots att vi ej behöver låna jäst och socker eller verktyg av grannen, eller byta dagsverke. De gamla stigarna mellan ställena är igenvuxna, men låt oss hinna stanna och prata en stund, fast mjölkborden är borta och Balder och Grålle och Bläsa för längesedan lagt av sele och grimma. Det känns nästan som att ha fått vara med, som en liten bricka i kanten och se tillbaka genom ett par tre generationers växande och utveckling. Allt detta innefattas i ordet "Hembygd" och vi har märkt, att de yngre generationerna mer och mer söker sina rötter.
Vi har nu fått vandra in i ett nytt sekel. Datatekniken bara väller in i vår vardag. Men intresset for det som varit ser ändå ut att öka. Det har vi märkt på våra hembygdsträffar. Det fanns en tillvaro innan "snabel-a" och allt annat konstigt som jag inte begriper. Allt från förr är inte bara sagor. Det är djup och värdefull verklighet och man känner tacksamhet över, att få vara med om den biten också.
Dagmar Eriksson
