Västergötland/Norra Björke/Guldfyndet Vittene
Guldfyndet i Vittene
Att klippa gräs är normalt en trivial och tämligen tråkig syssla - men någon enstaka gång inträffar det att en värdefull och hyperintressant guldskatt kommer i dagen. Det var i vart fall vad som hände när det klipptes gräs på Tapio och Asta Lunds tomt i Vittene i Norra Bjorke sent på sommaren 1990. Motorgräsklipparen fastnade i taggtråd som låg nerbäddad i jord. När taggtråden drogs upp följde en grej med - en grej som fem år senare konstaterades vara en halsring av 23 karats guld, ungefär 2000 år gammal.
En tidigare villaägare Familjen Lund hade bott i Vittene en tid men de är inte de första ägarna till huset och tomten. Villan uppfördes på nyavstyckad mark men makarna Lund är ägare nummer två. Före avstyckningen hörde marken till en bondgård. Världen är väl helt enkelt konstruerad så att bara somliga hittar en skatt när de klipper gräs. Andra hade inte samma tur-och får leva vidare med vetskapen att ha varit "skattbesittare" utan att ha en aning om det. Några som inte heller anade att det fanns guld på tomten var ju tjänstemännen som fastställde taxeringsvärdet. Och bara innehav av jordlagt guld intresserar kanske inte taxeringsmyndigheten - om nu inte tomtägaren har grävt ner det själv. Förresten, vem vet: kanske gömdes guldet just för att en dåtida överhet inte skulle få korn på det och kräva förmögenhetsskatt? (Skrivaren har av någon anledning fått för sig att "offer" har blivit forskarnas standardsvar när de inte så noga vet. Kanske kommer andra tider att hålla sig med andra favorit- förklaringsmodeller.)
Kunde ha blivit bortslängd Det är möjligt att tvåtusenåriga halsringar inte tänker så mycket - men antag i alla fall att Vittenekragen tänkte medan den hängde obeaktad i en skrubb i fem år. Hur funderade den då? Grubblade den inte så här: Är det inte för jäkligt att jag som skulle kunna vara en världskändis blivit hängande i en skrubb när jag äntligen kommit upp ur jorden! Och ingenting kan jag göra åt det fast jag ser att hon Asta ibland funderar på att slänga bort mig! När allt kom omkring kastade Asta Lund aldrig bort den där grejen de hade hittat i jorden. Och en dag tog Tapio lite metall som lossnat och ordnade med analys hos en guldsmed. Beskedet var nästan chockartat - "det är högkaratigt guld". Ett halvt kilo guld!
Nyhetsbomben exploderar Det var den 7 juli 1995 som Trollhättans Tidnings förstasida toppades av rubriken "Guldfeber". Ett sensationellt fynd av en guldhalsring hade gjorts inom Trollhättans kommun. Länsmuseets folk ville dock tills vidare hemlighålla platsen - man visste ju vad en metalldetektor duger till. Att det verkligen var fråga om ett femstjärnigt fynd underströks av att iksantikvarien själv fanns på plats vid presentationen för massmedia. Försöket att hemlighålla fyndorten gjordes väl mest för att det skulle så vara. Och så spetsade det ju till dramatiken. Man kan knappast ha hyst några illusioner om att hemligheten skulle kunna bevaras någon längre tid. Skrivaren minns att han för egen del snart fick vetskap via djungeltelegrafen - "det är i Vittene i Björke, hos några som heter Lund, det har N N sagt och hon visste säkert, sa hon". Det var bara några dagar efter det att fyndet hade bekantgjorts.
Stöldgods? Fackmannen som Tapio Lund kontaktade var Ulf Viking vid Lödöse Museum. Denne lyssnade till en början med åtskillig skepsis och ett visst intresse. Efter hand lyssnade han med stort intresse och en viss skepsis. När han någon timme senare stod på herrskapet Lunds trappa och höll fyndet i handen blev han övertygad om att det faktiskt var fråga om en äkta gammal guldhalsring. Men kunde det verkligen vara en helt "ny" ring? Eller var det den som hade hittats på Gotland och sedan stulits? Om det var ett nytt, sensationellt fynd eller Gotlandsringen kunde avgöras först efter en noggrann besiktning. Och den undersökningen visade att man faktiskt bade att göra med ett nyfynd - lilla Vittene i Norra Börke skulle hamna i arkeologins fokus. Och för familjen Lund hade nog en "ny tid" inträtt. Det dröjde dock till fram på hösten innan man blev massmediastoff. Var orsaken att man på redaktionerna faktiskt respekterade en önskan att tills vidare få vara anonyma? I så fall ännu en märklighet i den här historien, frestas man tycka.
Belöningar utgår Med fornfynd är det så att en stenyxa får upphittaren behålla men föremål av ädla metaller tillhör staten. Markägaren får ingenting alls men upphittaren kan vänta sig en belöning. Man vill att en upphittare ska finna det lönande att vända sig till museifolket i stället för att smälta ner föremålet. Å andra sidan vill man inte ge så höga belöningar att man skapar skattletarfeber. Måndagen den 30 oktober berättade Trollhättans Tidning att belöningen för det första Vittenefyndet kunde bli så hög som en kvarts miljon. Och det skulle ju komma mera ...
Omedelbart intresse i huvudstaden "STOCKHOLM Guldhalsbandet från Trollhättan har väckt ett så stort intresse att det redan från i söndags ingår i Historiska museets visning i det så kallade guldrummet. Visningen i Trollhättan kan däremot komma att dröja." Det ovan anförda är ingressen till en artikel av Stefan Lindqvist i Trollhättans Tidning den 12 juli 1995. Den funna halsringen blev alltså mycket snart förd till Stockholm för att ingå i Historiska museets samlingar. Där hade man for många miljoner byggt en särskild avdelning - av säkerhetsskäl utformad nästan som en underjordisk bunker - där "ovärderliga" föremål förvaras och visas. På centralt håll hade man därmed också skaffat sig ett tungt argument att slå lokalpatrioter i skallen med: Vi måste få hit alla dyrbarheter som hittas - en säker bevakning kan upprätthållas bara här på Historiska Museet. Och visst var säkerheten ett problem -även i Vittene.
Har stärkt självkänslan? Skulle Norra Björkeborna ha varit sämre lokalpatrioter än annat gott folk? Det var då inget som skrivaren någonsin hade lagt marke till. Att de som Gärdhems- och Åsakeborna hade dragits med ett mindervärdeskomplex gentemot "Tunhemme Herrar" får ju ses som en naturlig sak. Det verkar dock ovedersägligt att Vittenefyndet fick Björkeborna att sträcka på sig lite till.Så när polisen vädjade till dem att hålla utkik efter skumma utbölingar som kunde tänkas gå på skattjakt i Vittene klingade maningen inte ohörd-ingen skulle få gå och snoka efter DERAS GULD! På Länsmuseet var man ju mycket medveten om risken för obehörig inblandning i forskningsarbetet. Professionella skattletare med högklassig utrustning var ett hot som måste tas på allvar. Och ett bra sätt att möta det hotet var ju att helt enkelt bli först. Därför kammade man på hösten 95 igenom ett större område med metalldetektorer. En dag i början på november kämpade man på fast det var kallt och olustigt. Timmarna gick utan att något hände - men strax innan man skulle sluta pep det till i detektorn. Ett pip som skulle få de blånästa närvarande att börja dansa. Det är väl inte omöjligt att dansen karaktäriserades mera av äkta känsla än av sofistikerat utförande.
Prominenta gäster just när det slog till Det som åstadkom den upprymda stämningen ute på Vitteneåkern var fyndet av två guldringar till. Och dagen lokaliserade Monica Rasch från Riksantikvarieämbetet ännu en ring. Därmed hade totalt fem stycken hittats - en hade kommit i dagen vid en provundersökning. Av en händelse hade chefen för Historiska Museet Ulf Erik Hagberg vägarna förbi och svängde fram till Vittene. Han bestämde sig omgående för att korka upp en flaska champagne som egentligen var avsedd att komsumeras vid ett helt annat tillfälle .
Avsiktligt demolerade Av Vitteneringen hade blivit Vitteneskatten. Fem föremål av guld med halter från 16 till 23 karat. Totalvikt 1957 gram. Den först hittade troligen gjord före Kristi födelse, ingen tillverkad senare än på 300-talct. Fyra konstfärdigt arbetade och dekorerade, den femte förmodligen ett halvfabrikat. Några tycks ha blivit tillknycklade innan de hamnade i jorden vilket anses tyda på att de har offrats. (Fast inte skulle skrivaren knyckla ihop så fina saker innan han gav bort dem, visst inte.) Nu var det dags for ny stor presentation. Massmedia kom, såg, lyssnade. antecknade, fotograferade, filmade och rapporterade. Allmänheten fascinerades, politiker fick idéer. En av idéerna var att förvandla Trollhättans stationshus till skattkammare.
Rejäl publiksuccé Fredagen den 9 februari 1996 öppnades i Konsthallen i Trollhättans Folkets Hus den utställning som på en vecka skulle räkna in 16000 besökare. Skrivaren råkade komma dit en eftermiddag när det var massor av folk och fick stå i kö en god stund. tjockväggad glasmonter, väktare lite varstans, "säkerheten främst". Men minsann - på ett rött sammetstyg låg guldet och glänste alldeles som om det var på riktigt. Nyskurat var det, om nu guld behöver skuras (sas det inte att man hade vattenspolat det så illande blankt?) Mellan föremål och betraktare fanns dels glasväggen, dels det tvåsekliga avståndet i fråga om föreställningsvärldar. Tidsavståndet skymde sikten långt mera än glasväggen.
Lika gärna i Stockholm? Det var efter den utställningen som en del Trollhättepolitiker började tala om att skatten borde få stanna kvar i den bygd där den påträffats. Med det menade man inte att Björkeborna skulle få ha den hemma hos sig utan att den borde bli turistlockbete i centralorten.(Flera stycken i kommunhuset ska de senaste åren ha lärt sig att Björke inte stavas med ö på slutet.) Ett museum kunde byggas ... eller varför inte göra om stationshuset till skattkammare? Turisterna skulle ju ändå inte komma med järnvägen, i vart fall inte med Nossebrobanan. Talet om att Vitteneguldet borde få stanna i regionen hörs inte så mycket längre. Det var inga små summor som satsades i Historiska Museets guldrum och cementerade pengastaplar kan vara svåra att rubba. Och när allt kommer omkring-är det inte lika bra att skatten förvaras i Stockholm? Det är ju ändå dit de amerikanska turisterna kommer när de besöker Sverige. Och man kan ju tycka att något av det finaste Sverige har, det ska visas upp på ett ställe där många intresserade kommer och tittar. Fast visst kan väl Björkeborna få rå om sitt guld hemma i Bygdegårn en gång om aret, det ar inte ohemult begart. Den Hemvärnet stå för till en dagskostnad som vore bara bråkdelen av vad bevakningen har gått på vid tidigare visningar. Vad det då har kostat? ÅBHF ser inte som sin uppgift att ge spridning åt otroligheter.
Stort forskningsprojekt på gång Vitteneskatten är det tredje största guldfyndet som har gjorts i Sverige men detta är kanske inte det märkligaste med den. För en arkeolog är det nog intressantare att har finns spar av samtida bebyggelse i anslutning till fyndplatsen. Och även ett gravfält. Något av en önskesituation för arkeologerna - och man har också initierat ett femårigt forskningsprojekt. Om detta har Ulf Viking följande att säga i Länsmuscets folder "Guldet vid Hunneberg":
"Vitteneprojektet På Skandinaviskt område har det stora flertalet guldhalsringar och halskragar påträffats som lösfynd, ofta under 17- 1800-talen i samband med jordbruksarbete. Uppgifter om fyndplatserna är ofta ganska knapphändiga, om det överhuvud taget finns några. Kunskapen om fyndplatserna och fyndomständigheterna är därför ganska begränsad. Genom de arkeologiska provundersökningarna vet vi att Vittene fyndet är det första större guldfynd från forhistorisk tid som kan knytas till bebyggelselamningar som helt eller delvis är samtidiga. Under 1996 skapades Vitteneprojektet. Dess syfte är att genom olika forskningsinsatser, däribland arkeologiska undersökningar av bebyggelselämningarna på platsen, få kunskap om hur och varför guldringarna kom att slutdeponeras på boplatsen vid Hunnebergs fot. Med Vitteneprojektet vill vi försöka sätta in fyndet och platsen i ett bredare tidsmässigt och geografiskt perspektiv. Detta för att på bästa sätt kunna skapa oss en bild av det samtida samhället och vilken betydelse Vitteneboplatsen med sitt stora guldfynd kan tillskrivas i det samtida samhället. Är platsen resterna av en stormansgård från tidig järnålder och är Vittenefyndet i så fall hans nergravda guldreserv anledning aldrig kom tilr anlvändning? Eller är det lämningarna av en kultanläggning vid foten av Hunneberg? Projektet är planerat att drivas under fem år och vara avslutat år 2000. Det vetenskapliga arbetet är upplagt i en serie tidsbestämda delprojekt som alla löper samman i ambitionen att svara på de frågor som rests och sambandet mellan fyndet och den påträffade boplatsen." Slut på historien om fyndet, version
Bertil Olsson
FYNDKRONOLOGI
1990 på sensommaren: En 655 gram tung guldhalsring kommer i dagen när gräset klipps hos Lunds i Vittene.
950630: Ulf Viking och Leif Johansson från Lödöse Museum besöker Vittene och tror knappt sina ögon.
950706: Massmedia informeras.
950709: Ringen ställs ut på Historiska Museet i Stockholm.
951016: Den inte särskilt hemliga fyndplatsen avlöjas - makarna Lund presenteras som upphittarna i Troll- hättans Tidning.
951030: Rubrik i TT: "Belonas stort".
95110 ?: I början av november ger sökandet med metalldetektorer resultat - tre nya guldföremål hittas. Ett hade redan upptäckts vid en provgrävning.
960209: Första dagen för visningen av Vitteneguldet i Konsthallen i Troll- hattans Folkets Hus.
960216: Utställningen avslutas, guldet tas till Göteborg för att i en månad "förgylla" Vikingaexposén på Eriks- berg.
970925: Vitteneskatten visas åter, nu på Lödöse Museum där också arkeo- logernas arbete presenteras.
FYNDFAKTA
Föremålstyp: Olika slag av ringar. En är halv, en annan tycks vara ett halvfabrikat. Tre har blivit demolerade, i två fall verkar det ha gjorts avsiktligt.
Ålder: Ringarna anses ha tillverkats under perioden 100 f Kr - 400 e Kr.
Konststil: Keltisk.
Vikt: Sammanlagd vikt 1957 gram.
Guldhalt: Ett av förmålen har så pass låg guldhalt som 66,5 % men de övriga ligger mellan 85 och 94. Genomsnittliga guldhalten är 87%.
Föreslagna orsaker till att ringarna hamnade i jorden: De offrades, de gömdes som sparkapital.
