Västergötland/Väne-Åsaka/Kobergsbranden
Den stora Kobergsbranden
Den 21 juli 1994 gick larmet i Trollhättan. Det brinner på Isterklevs mosse vid Koberg.
Sommaren hade varit mycket torr och het. Marken var torr. Branden blev den största i Trollhättans historia. Brandrök kändes tydligt i Uddevalla och lär ha känts ända till Tanum-Strömstad. Brandförsvar, hemvärn och kringboende arbetade intensivt i sommarvärmen med att försöka hejda brandens förlopp. Deras insatser samt vindkantring i kombination med intensiv vattenbombning via helikoptrar gjorde att branden till slut kunde begränsas. Starkt hotade boningshus räddades i sista stund. Mellan 400 och 500 hektar skogsmark övergicks av eld. 80 - 90 ha produktiv skog förstördes. Stora insatser krävdes under branden och stora insatser krävs av markägarna efter branden.
Återkommande bränder Skogsbrand var förr ett naturligt inslag i naturens kretslopp. Fram till mitten av 1700-talet brann årligen 1 % av Sveriges skogsmark. Då var blixtnedslag den vanligaste orsaken till att brand uppstod. Markskiktet dominerades på dessa ställen av renlav och skogsmossor. Intervallen mellan bränderna var ofta 50 - 100 år d v s den tid det tar för naturen att återskapa liknande förhållanden. Just denna typ av mark fanns vid Svalehult, och det tillsammans med den heta sommaren gjorde att branden fick ett mycket häftigt förlopp. Denna gång orsakades inte branden av blixtnedslag utan var en sjuk människas gärning.
Markägarna skyldiga avverka Ett år efter branden har Kobergs Godsförvaltning som är den största drabbade ägaren röjt undan det mesta av virket. Större delen av detta skall flisas för att användas till uppvärmning. De andra markägarna har i de flesta fall tagit ut en del sågtimmer och resten har blivit ved. Enligt gällande skogsvårdslag skall nämligen brandskadad skog avverkas. En skogsbrand brinner alltid på marken. Granen med stora grenvarv nära marken brinner upp. Tallen har tjock bark som klarar branden. Däremot skadas trädens rotsystem, speciellt vid en så intensiv brand som Kobergsbranden. Träden blir instabila och vid kraftig vind kommer så småningom många av de tallar som överlevt ändå
att falla. Tallen dör även av rökskador på kronan. Ett område på ca II ha tillhörande en allmänning har avsatts till naturreservat. Detta förvaltas av Skogsvårdsstyrelsen genom ett arrendekontrakt på 49 år. I detta område skall skogen vara orörd för att man skall kunna följa dess utveckling. Det utgors i dag av ett virrvarr av nedfallna träd men här och där syns ett och annat träd som fortfarande står upp. Så småningom kommer den brända skogen att brytas ned av svampar, insekter m m men det är en mycket långsam process.
Lunds universitet på plats Insekternas förhållande till brand är mycket intressant. Några är helt beroende av brand och brandskadat virke. Idag har vi stora resurser att kontrollera och slacka uppkomna skogsbränder. Svedjebruket har upphört. Det gör att de mest pecialiserade insektsarterna lever på gränsen till utrotning. Intressant är då att Lunds universitet har placerat ut en insektsfälla på brandplatsen vid Svalehult för att följa vad som händer i insektsvärlden.
Miljoner svampar-tyvärr av oätlig art Svampfloran dominerades våren 95 av stybbskålsvampen. I miljontals exemplar täckte den stora delar av det svarta brandfältet och utgjorde en mycket imponerande syn. Man kunde även iaktta rotmurklans intåg. Denna syntes dock betydligt bättre senare på sommaren då den vuxit till sig ordentligt. Rotmurklan är en stor skadegörare eftersom den angriper tallplantor. Den är därför illa sedd av skogsbrukets folk. Stora mängder stenmurkla och toppmurkla kunde också iakttas. Ytterligare skålsvampar och andra svampar från brandplatsen har examinerats av Karin och Anders Bohlin som med stort intresse följt utvecklingen på brännet.
Mossor tidiga invandrare Liksom svampar sprider sig mossorna genom sporer. Genom vinden kan dessa mikroskopiskt små partiklar föras långa vägar. I tidigt stadium kan den brända marken snabbt bli helt grön av tidigt invandrade mossor anpassade till bränd eller bar mark såsom brännmossa, enbjörnmossa, spåmossa och lungmossa. Spåmossan har förresten fått sitt namn då man trodde att den kunde spå väder. Sporhusens långa skaft böjer och vrider sig nämligen medsols vid torka och går tillbaka vid fukt. Andra arter som snart invaderar brännet är olika arter av kvast- och björnmossor. Dessa kan vara mycket svåra att särskilja men lungmossan är mycket lätt att hitta. Den var otroligt vacker och förekom i mycket stor mängd tillsammans med spåmossa och brännmossa.
Många metoder för överlevnad Kärlväxterna - d v s örter, buskar och träd-har olika strategier för att överleva eller föröka sig efter en skogsbrand. Några har jordstammar som ligger så djupt i marken att branden inte nämnvärt påverkar dem. Sådana växter som vi funnit på brännet är örnbräken, ljung, kruståtel, hallon och asp.
Växter som föredrar fuktig miljö utgör en annan variant som har bättre förutsättningar att klara en skogsbrand, t ex veketåg, knapptåg, mannagräs, kärrkavle, tuvull och pors som alla finns på brännet. Andra arter vi funnit som har kunnat etablera sig från närliggande områden genom fröspridning är bergkorsört, mjölkört, ullört, rölleka och vinmolke. Ytterligare en variant för växter att överleva har med lång lagringsduglighet hos fröna att göra. Allt eftersom skogen växer fylls matjordslagret på. Några frön kommer allt djupare och kan inte hävda sig men de finns kvar i marken. Vid en brand då matjordslagret tunnas ut ligger dessa frön beredda att åter gro. Dit hor sadana arter som blodrot. vårspergel, vårfryle, bergglim m fl. Dessa är också funna i stora mängd på brännet.
Sällsynta nävor intressantaste fynden De växter som varit mest spännande att få upptäcka är brand- och svedjenäva. Förmåga till lång överlevnad samt möjlighet att tåla, ja rent av kräva, hög temperatur-ca 40 - 50 grader-för att gro utgör dess förutsättning för att etablera sig.
En tidigare brand känd Sara Karlsson var tidigare agare till en del av det skogsområde som härjades av Kobergsbranden. Strax före sin 90-årsdag sommaren 95 berättade Sara att det för ca 120-140 år sedan brunnit i detta område. Under Saras ungdom kallades platsen för "Brännebergena". På den del av brandplatsen som utgörs av området på gränsen vid Svalehult mot de höga bergen på Kobergs skogsdel hittades ca 100 plantor av svedjenäva, en brandnäva samt ett exemplar av korsning mellan svedjenäva-brandnäva, en s k hybrid. Det inger en hisnande känsla att hitta dessa växter och en stor ödmjukhet infor naturens otroliga överlevnads- och anpassningsförmåga. Våren 1996 har Skogsvårdsstyrelsen lagt ut en inhängdad provyta på brännet för att kunna mäta betestrycket utanför denna. Redan 95 såg vi mycket spår av älg och rådjur som hittat smaklig och näringsrik föda på brandfältet.
Ska skogsbränder anläggas i naturvårdande syfte? Elden har alltid varit viktig som beståndsstörande faktor i naturens kretslopp. Liksom den format människans liv har den också format ett varierande skogsbestånd och ekosystem. Genom den stora Kobergsbranden har vi fått ett unikt tillfälle att ta del av naturens återhämtning. Dagens effektiva brandbekämpning samt frånvaron av svedjebruk och hyggesbränning minskar emellertid de brandgynnade växt- och djurarternas möjlighet att överleva. När den skog som idag växer upp blir avverkningsmogen kanske det är dags att ordna hyggesbränning på den plats där svedjenävorna växer för att åter skapa rätta förutsättningar för brandgynnade växter och djur att fortleva.
Lennart och Gunilla Andersson
