Runstenen
|
Runstenen
| ||
|---|---|---|
 | ||
| Landskap | Västergötland | |
| Socken | Väne-Åsaka | |
| Namn | Runstenen | |
| Typ | Runsten | |
| Hemman | Velanda | |
|
Sockipedia.se - Lokalhistoria på nätet. | ||
Runstenen vid Velanda Skattegård
i Åsaka socken står vid sidan av färdstråket genom bygden sedan landsvägen rätades ut. Kvar är en bit av den gamla vägen som letar sig upp på den bergrygg där den ståtliga stenen är uppställd, synlig på långt håll. Dess ursprungliga placering, vald för ca tusen år sedan, torde ha varit lika monumental här invid då varande gårdsbebyggelsen som uppförts på höjderna ej långt från vattendraget Visslaån. Kanske runstenen kunde läsas av ättlingar på gårdarna under århundraden innan den föll för att så småningom hamna i hägnaden nära gårdsplanen När och hur stenen återfanns berättade Maria Jakobsson på sitt 97:e år för mig på Vänegården där hon var bosatt under en rad av år. Hennes minnesbilder av återupptäckten var då sjuttio år gamla. Marias broder var August Jakobsson som hade inköpt Velanda Skattegården 1896. Maria hade senare anslutit sig till hushållet för att hjälpa brodern med gårdens sysslor. Hon mindes, vid tillfället för pratstunden, den sommardag 1912 då hon gick ut med en korg innehållande eftermiddagskaffe till manskapet som var i arbete bakom ladugården. Att pusta ut kring en kopp kaffe var efterlängtat och Maria, August och de andra satte sig på den långa stenen som låg platt på gärdet, intill diket. — Vi satt där, drack kaffe och hade det bra, berättade hon. Så skulle jag flytta mig för att sätta mig bättre tillrätta på stenen. Då kände jag med fingrarna knepiga fördjupningar i stenhällen. Marias upptäckt intresserade brodern August liksom de övriga på den tillfälliga ” kaffebänken” . Anspråklös som hon var ville Maria på intet sätt framhålla sig själv som upptäckare. Det var ju slumpen som gjorde att vi satte oss på stenen, sade hon.
Sverigeunik i visst avseende
Enligt Gustaf Lundén i sin bok ” Tunhems Gäll” lät August Jakobsson rapportera fyndet till fornintresserade redaktören Oskar Malmrot i Trollhättan. Malmrot varskodde i sin tur intendenten vid Vänersborgs m uséum , Fredrik Nordin, som åkte ut till Skattegården. Han gjorde anteckningar om besöken och den 18 maj 1913 skrev han följande:
Denna dag gkorde jag en utfärd till Velanda Skattegården i Åsaka. Ägaren August Jakobsson hade förra året vid borttagande av en stengärdsgård bakom sin ladugård funnit en lång och svart gråsten som han ömnade använda till grindstolpe. Vid närmare anseende fann han att det var ristningar på den och kom att nämna det för redaktör O. Malmrot i Troillhättan, som reste ut och undersökte stenen samt fann att det var runor. Han-- mig en teckning av runristningen somm vi tillsammans undersökte . JAg kritade runorna och fotograferade stenen samt kalkerade den på kalkerpapper. Därjämte bad jag Jakobsson göre an afklappning på läskpappe. Ristningen skulle lyda --" Enligt anteckningsboken gkorde Nordin ett förnyat besök i oktober på Skattegården för att se på runstenen och ännu ett den 26 augusti 1914. I "Västergötlands Forminnesförenings Tidskrift" år 1914 presenteras fyndet av runstenen i Åsaka av Fredrik Nordin under rubriken ” En nyfunnen västgötarunsten”. Där berättar han att under flyttning av en stengärdesgård fann hem m ansägaren August Jakobsson den runristade stenen som är 190 cm lång och 50 cm bred och har ristningen inhuggen på ena sidan. Slingan längst upp kunde Nordin vid dokum entationstillfället inte utröna. Senare tolkningar har tydligen fått den till ett fågelhuvud, vilket snarare är en gissning än en dokum entation. Fredrik Nordin konstaterade att stenen var rest av en kvinna till m inne av hennes man och att en vädjan till Thor finns som särskild avdelning. Professor O von Friesen påpekade att det nog inte var betydelselöst att Tyrvi åberopade Tor, särskilt som hon bar namnet Tyrvi = Torvi. Dateringen man då kom fram till var slutet av 900-talet eller början av 1000-talet.
Runstenen vid Skattegården är officiellt dokumenterad i ”Sveriges Runinskrifter” utgivna av Kungl. Vitterhets
Historie och Antikvitets Akademien, femte bandet som berör Västergötlands runinskrifter, närmare bestämt fjärde häftet vari bl a Älvsborgs läns runstenar beskrivs av Elisabeth Swärdström. Där om talas att stenen blivit funnen fyrtio meter åt sydväst från den plats där den står upprest. Tolkningen av runorna är följande:
”TYRVI RESTE STENEN EFTER OGMUND, SIN MAKE, EN MYCKET GOD TÄGN, TOR VIGE.”
Det noteras att skiljetecknen är kraftigt huggna, runorna tydliga och säkra och att Nordin som först läste dem har tolkat på samma sätt. Namnet Tyrvi är sparsamt belagt på svenska runstenar men icke ovanligt i danska inskrifter och finns på bl a den berömda jellingestenen som namn på kung Gorms gemål. ” Tyrvi” finns på ännu en västgötsk runsten. ’ ’A gm undr’ ’ på några västgötska stenar samt ytterligare några svenska. Inskriften med åkallan av Tor anses märklig och enastående bland svenska runstenar men har motsvarigheter på danska stenar där det klart framgår att det inte är den döde utan runorna eller stenen som ” vige” syftar på, skriver Elisabeth Swärdström.
Kantiga därför att man ursprungligen ”ristade” i trä Runskriften anses ha skapats under andra århundradet efter tideräkningens början. Förebilden var det latinska alfabetet som germanerna kom i kontakt med. Skrifttecknen skars i trä, därav det kantiga utseendet. Vanligen har det som skars i trä försvunnit. Närmast här finns flera fynd av runinskrifter i trä gjorda i Lödöse där de hittades vid arkeologiska undersökningar av tjocka kulturlager. De är då från tidig medeltid. Tack vare att runor inhuggits i sten har inskriptioner med ofta svårtolkade budskap bevarats till oss. De flesta runstenar finns i U ppsalaområdet men Västergötland har många fina exempel. Runstenen i Åsaka är västligaste utpost i vårt landskaps runområde med närmast två runstenar i Flo socken: en delvis bevarad i Bragnum vid Hunneberg och en på kyrkogården vid Flo kyrka. Sedan foinns en runsten vid kyrkan i Sal och en inmurad i väggen på Ås kyrka. Till detta kan fogas de med runor inristade orden på dopfunten i Norra Björke kyrka. De urnordiska runorna hade tjugofyra typer som fanns spridda överallt bland de germanska folken. Runorna ansågs ha gudomliga makter och var ett skydd för innehavaren--vilket förklarar att runor finns med på guldbrakteatrar, alltså hängsmycken, under 400-och 500-talen. Arr de förknippas med dessa makter visar runstenen i Åsaka där guden Tor åberopas. Runorna hade sina namn, så stod t ex A för gudsmaktens AS eller ÅS som i bebyggelsenamnet, sedemera ortsnamnet ÅSaka. Omkring år 800 ersattes den tjugofyratypiga runraden av en sextorntypig vilket tyder på att språkliga förändringar skett. Den för vårt land helt enastående Sparlösastenen med sitt bild och skriftinnehåll förmedlar budskap till oss från just tiden kring 800. Flertalet svenska runstenar är resta under och närmast efter missionens ankomst. Det vittnar de stora centralt placerade korsen om.
I boken ” Runinskrifter i Sverige” utgiven av Sven B F Jansson, som var vårt lands stora auktoritet på området, finns även runstenen i Åsaka med. Jansson pekar på att runstenarnas skrivna innehåll ofta handlar om arv. Runstenarna är i likhet med Åsakastenen uppresta
över vanligen närmaste anhörig som gått bort, ibland under färd i främmande land. Birgit Sawyer har som m edeltidshistoriker ägnat runstenarnas skriftliga innehåll särskild uppmärksamhet och ser dem som juridiska arvsdokument. Stenresaren eller stenresarna står
alltid först och är nära släkt med den bortgångne. På en del stenar är dessutom släktskapen noga angiven. 30 procent av runstenarna är resta av kvinnor.
Kvinnor var mera positiva till kristendomen och under 1100-talet var kvinnor givm ilda klostergrundare, berättar Birgit Sawyer. Men innan missionen blev helt spridd i bygden inhöggs runor på uppdrag av Tyrvi, uppenbarligen som arvtagare efter bortgångne maken, hedersmannen, Ogmund då ännu mytologins Tor fanns kvar inte endast här i Åsaka.
Runstenen är registrerad som fornlämning nr 8 i Väne Åsaka socken.
Erling Svensson
