Västergötland/Väne-Åsaka/Soffi Backs Artikel

Soffi Back, en av de många små

Sofia Backs flicknamn var Cathrina Sofia Nilsdotter och hon var född i Norra Björke den 29 november 1847. Föräldrarna hette Nils Gustavsson och Johanna Eriksdotter fodda 1807 respektive 1810, åtminstone modern i Norra Björke. Sofia var nummer sex i en syskonskara på åtta. Familjen bodde under lång tid på ett torp "Hagen under Brandstorp", i Hökhammar. Nils innehade det på förpantning, han hade fått lägga ut 200 riksdaler banco. Förpantningstiden var ofta 49 år och Nils tycks faktiskt ha brukat Hagen just så länge.
Sofia tog 1866, alltså nittonårig, pigtjänst hos en Andreas Olofsson i Hökhammar och till den gården återvände hon tre år senare efter utflykter till Gunnarsbo och Öst-Björke. 1871 flyttade hon hem till Hagen, kanske för att hennes mor var sjuk. Johanna dog nämligen i februari -72 och Sofia tycks ha efterträtt henne som husmor. Hon var kvar där ända tills fadern 1885 frånträdde torpet då hon trettioåttaårig måste börja en ny "karriär" som piga. Hon fick tjänst i Flo men drog snart vidare till Åsaka.I en backstuga på Bustomten bodde vid den här tiden en Andreas Olofsson Back, "arbetskarl" född i Flo 1833. Sofia tjänade troligen piga på gården, hon lärde i vart fall känna Andreas som var änkeman. De gifte sig i december 1892. Några egna barn fick de inte men Andreas hade en styvson som hans första hustru hade fört med sig i boet.

Kycklingarna kläcktes i soffan. Till Anders Backs stuga hörde tomt och åker, ungefär ett halvt tunnland av vardera. Makarna hade några får och även lite hons. Potatisland fanns och ett par aplar, också några körsbärsträd. Syrener vittnar än i dag om var huset låg. Vattentäkten på tomten, det var en stensatt källa, sinade i regel på sommaren. Då gick Sofi och hämtade vatten i en kallkälla ca 400 meter bort. Den låg mellan två berg strax intill bäcken från Börsle. Även Bustomtens gård fick hämta vatten här torra somrar.
Den äktenskapliga lyckan – eller kanske misären - fick Sofia vara delaktig av i sex år, lite drygt. 4 januari 1899 blev hon änka. Hon var då femtiotvå är men hade nästan halva livet framför sig.
Efter makens död måste Sofia försörja sig helt själv. Hon hjälpte till på gårdarna när det skulle tvättas, vid potatisupptagning m.m. På äldre dar ägnade hon sig åt att klippa mattrasor och "sprita" fjäder åt folk i bygden vilket inbringade dels matvaror, dels lite kontanter. Ved skaffade hon genom att samla pinnar i skogen efter avverkning. Hönsen hade hon kvar så hon fick lite ägg. Ligghönan hade sin plats i utdragssoffan inne i stugan dar kycklingarna föddes fram. Om sommaren när dörren stod öppen gick hönsen ut och in så det förekom att de lämnade sina visitkort på mattorna.
Huset var litet, cirka 5x4 meter. Ett vedskjul var vidbyggt. På tomten fanns också ett mindre uthus i vilket får och höns inhystes - får så länge Anders levde - samt ett dass. I stugan fanns ett rum och en minimal klädkammare, även en liten farstu. En stor spis med två härdar tog mycket av utrymmet. Rökgången gav inget förstklassigt drag, det hände att hela rummet fylldes med rök. Möblerna var utdragssoffa, "draglåda" d v s en sorts byrå, bord, två stolar, säng. Om söndagarna låg ett fint lapptäcke brett över sängen. Trasmattorna var mer eller mindre rena. På en vägg hängde en amerikaklocka.

Omtyckt. Sofi Back hade många vänner och var omtyckt av alla. Inte så sällan fick hon besök i sin stuga, gästen medförde nästan alltid något i matväg. Hon gick ofta i tidig morgon och halsade på sina vänner i Lerum, Härstad eller Fristorp. Undertecknad minns hur hon vandrade iväg med en stav i handen. Vid återkomsten bar hon alltid på någon gåva. På den här tiden utbetalades pension en gång i kvartalet. Under Sofias sista levnadsår hade den stigit till 92 kronor om året.
Minnet var det inget fel på, Sofi kunde berätta små drag ur sitt liv. Hennes första årslön som piga, sa hon, var 6 kronor i pengar samt 12 alnar linväv, 2 skålpund ull, ett par nya kängor och ett par lagade, plus mat och logi förstås. Hon hade varit med om att "tröska otta" med "prägel", alltså slaga. Detta arbete började klockan 4 på morgonen och avslutades vid mörkrets inbrott. Sedan var det att ta itu med innesysslor, bl.a vid spinnrocken och i köket. Oxar användes som dragare i hennes ungdom. Talgljus och även trästickor tändes i hemmen och gav nödtorftigt ljus. Skräddare och skomakare gick på den här tiden i gårdarna och arbetade. Det var roligt när skomakaren kom med sina lästknippen på ryggen och roligt när han gick för då hade alla fått nytt på fötterna.

Tillfreds med livet trots allt. En vävstol hade Sofi och väva kunde hon. Man förundras över att hon klarade att montera upp den stora och tunga stolen ensam. När hon fått mattstumpen färdig "nedrustade" hon och släpade ut till och med den stora valsen som vägde åtskilligt. Och med fart och fläkt gick det.
När hon kommit upp mot de nittio började hennes krafter dock tryta. Vintrarna tillbringade hon på ålderdomshemmet men när det blev sommar och varmt återvände hon till sin kära stuga. Sista året hon vistades där var 1936, hon var då 89 år.
Sofi Back verkade vara tämligen nöjd med sin tillvaro både hemma i stugan och på ålderdomshemmet. 29 november 1937 fyllde hon som Åsakas äldsta innevånare 90 år, det var stor uppvaktning på Vänegården. Jubilaren var trots sin höga ålder på benen varenda dag. Hon fördrev tiden med strumpstickning och ibland tog hon sig en promenad, oftast till Adel och Anna på Dromsered som hon blivit bekant med. Många av hennes gamla grannar och vänner hade sökt sig till ålderdomshemmet för att uppvakta. Bland gratulanterna var pastor Bertil Bruce och Sofia bad honom framföra hennes tack.
År 1941 beslöt fattigvårdsstyrelsen, som ansåg att kommunen blivit ägare till Sofias egendom, att den gamla stugan på Bustomten skulle säljas. En av styrelseledamöterna köpte den och snart var huset nedrivet. Sofia var besviken och ledsen: stôva kônne la ha fått stå kvar så länge ja lever!
Och någon större tidsvinst var det inte fråga om. Cathrina Sofia Nilsdotter Back avled året därpå vid 95 års ålder. En av de små och lätt bortglömda hade gått ur tiden.

Bertil Axelsson