Dalsland/Bolstad/Richard Nilsson

Richard Nilsson föddes vid Dalbergså i Bolstad socken den 7 februari 1881. Han var son till smeden Nils Andersson och Johanna Magnusdotter, vilka tidigare bott på Slottsbacken. Richard har skrivit sagan om Kung Kåre, som enligt hans utsago skulle ha varit omtalad i någon forntida isländsk saga, möjligen i ett tillägg till Eddan. Richard skrev dikten om Kung Kåre "KUNG KÅRE: Ett vikingaepos" runt år 1900. Dikterna om Kung Kåre tar upp hela tolv sidor och finns att läsa i boken "Kung Kåre och andra dikter av Richard Nilsson, Dalbergså" utgiven av Sara Johansson (systerdotter till Richard Nilsson), 1978.

Långt om länge beslöt sig Richard Nilsson för att emigrera till Amerika. Andra hade ju gjort sin lycka där, så varför skulle inta han också försöka? Resan gick först med båt till Göteborg från Dalbergså, som på den tiden hade en ganska livlig hamn. Från Göteborg gick färden vidare med båt till Liverpool i England. Från Liverpool gick resan över Atlanten, en resa som för många blev så svår, att de aldrig mer vågade korsa detta stora vatten.

Eftersom Richard hade anhöriga i Michigan, reste han först dit för att acklimatisera sig och fatta närmare beslut om vad han skulle ägna sig åt. Efter fem år kom han till staten Washington vid Stilla Havet. Där fanns bekanta hemifrån Bolstad och där blommade hans poetiska själ upp och gav utryck åt några nostalgiska tankar. 1924 sökte han amerikanskt medborgarskap, då hade han sedan åtskilliga år varit bosatt i Michigan, där han också stannade för gott, tills han efter 40 år i Amerika, fann det lämpligast att återvända till Sverige, Dalsland och hembygden.

Richard Nilsson dog på Qvantenburg i Bolstad, den 21 januari 1962. Han var ogift.

Richard/Rickard Nilsson ligger begravd, tillsammans med sina syskon Elin och Emil, en gemensam gravvård på Bolstad kyrkogård.

Richard Nilsson, diktaren från Dalbergså!

Denna berättelse är tagen från boken ”Richard Nilsson från Dalbergså- Sara Johansson, 1981”.

"Dalaborgs fäste. Anlagt av hertigarna Valdemar och Erik år 1304, belägrades och brändes ned vid allmogeupproret år 1434. Om man undrar varför detta fäste anlades just där, kanske man gissar att där tidigare funnits någon försvarsanläggning. Utgrävningarna vid Dalaborg har faktiskt visat olika skikt av aska och förkolnat trä, alltså tyder det på att någon föregående brand härjat där. Kanske en sjökonung på Vänern haft sitt huvudkvarter där? Kanske själve kung Kåre? Att ett fäste byggts nära en så god hamn som inloppet till Dalbergså är, förvånar väl ingen. Och Erik, som hade Dal som hertigdöme, kände naturligtvis till den nyttiga och livliga hamnen.

Det tycks som om svenska kronan betraktades som rätt ägare till bygden runt Dalaborg. Bondgårdarna ansågs som avelsgårdar under slottet. De skulle hålla slottsfogde och alla hans underlydande med mat och dryck, lämna bete och vinterfoder till de hästar, som fanns för fogden och knektarna, och mycket annat som kunde komma ifråga. Fogdenästet var inte älskat av folket i socknen.

Drygt hundra år efter det Dalaborg blivit raserat, hade Karl IX funderingar på att anlägga en stad vid Dalboån. När det inte blev något av den tanken, ville han att en kungsgård skulle byggas nära åns utlopp i Vänern. Det blev ju inte heller något av de planerna. Annat kom emellan. Hans sondotter Christina skänkte eller sålde billigt den mark, som hon och Kronan ägde, till en officer av det rätt nyadlade ätten Pappegoja. Om han hade arvingar som kunde överta jordegendomen, är tydligen ganska tveksamt. Marken tycks ha återgått till Kronan. En brorson till den nyss nämnde Pappegoja var även han officer. Han medföljde svenskarna, som anlade fästet vid Delaware, gifte sig så småningom med en dotter till guvernören och fungerade själv som guvernör en tid. Han hade två söner, men det verkar som om ätten dog ut snart nog.

I Richard Nilssons hem fanns en avskrift av det köpebrev, som utfärdades för Bengt Börgesson Pappegoja av drottning Kristinas förmyndare. Det är inte få gårdar, som tydligen var i Kronans ägo. Det har undrats mycket om en del av dem möjligen kunde ha tillhört Kyrkan, men indragits till Kronan av Gustav Vasa. Det är ju också möjligt att en del av marken tillhörde kungafamiljen. Gustav Vasa skulle ju ha varit en baddare att skaffa sej jordegendomar.

I jorden vid den gamla marknadsplatsen fann Richard Nilsson i ungdomen ett mynt från drottning Kristinas tid. Båda mynten är nu försvunna. När smeden Nils Andersson byggde sin stuga på den mark, som enligt vad som berättats var avsedd att utgöra tomt åt en vida förnämligare byggnad, väckte det både harm och förundran. En del harmades över att en fattig smed fick lov att slå sej ner på denna historiska, ”kungliga”, mark, andra förvånades över att någon ville bygga och bo där. Där spökade det, enligt folktron. Och det berättas att man ibland utanför smedhemmet hörde upprörda röster tala franska! Det skulle väl ha varit hovfolks eller andra bildade människors gengångare, som protesterade över ”simpelt folks” intrång på deras mark. Kanske några av Leijonsköldarna?

Men det är ju så, att det förflutnas skuggor bleknar och försvinner, när ingen längre tänker på dem eller tror på deras existens.

Intresset för gamla fästet Dalaborg hade Richard Nilsson nära nog insupit med modersmjölken. Därför var det inte alls märkvärdigt, att två av hans större diktverk rörde händelser därifrån. I sagan om Kung Kåre berättar han om den hårdföre, hedniske sjökaptenen Kåre, som låter dränka sin kristna drottning då hon inte vill dyrka asaguden Oden. Den mer historiskt belagda berättelsen om Dalaborgs förstöring har han romantiserat genom att dikta in en kärlekssaga mellan borgfogdens vackra dotter och en ung man smed i grannskapet. Dikten, som fått namnet ”Fogdedottern”, är tyvärr inte helt komplett, några blad fattas.

I mitten av 1940-talet gästade målaren Carl Oskar Borg sin födelsebygd och passade då på att måla Dalaborg belägring och brand., så som han tänkte sej den. Han hade aldrig läst Richard Nilssons dikt om samma händelse, men hade tydligen ungefär samma uppfattning om hur belägringen gått till. Ett par år efter Borgs besök på Dalaborg kom Richard Nilsson hem från Amerika. Han hörde talas om Borgs tavla, men fick inte tillfälle att se den, vilket han gärna hade velat göra. Han skulle också bra gärna velat tala med sin gamle barndomsvän, som han inte träffat sedan någon gång vid sekelskiftet. De hade ju båda två vistats många år i Amerika, men i helt skilda miljöer och följaktligen aldrig råkats där. Carl Oskar borg gjorde sig känd som indianmålare, och indianer hade även Richard Nilsson stort intresse av. Han skar ut i trä många olika indianfigurer."

Avskrift av ett utdrag av ett köpebrev, som i den omyndiga drottning Kristinas namn utfärdades för Bengt Börgesson Pappegoja:

Wij Christina medh Gudz Sveriges Giötes och Wendes uthkårade Drottning och Arffurstinna, Storfurstina till Finlandh, Hertigina uthi Estlandh och Carelen, Fröken utöver Ingermanland, Gjöre vitterligt att efter såsom för rijksens märklige åliggande och besvärs skull, dem att lysa och understödja ähr gått och nådigt funnet att optänkia och vid handen taga alla de medel som anten bruklige ähre för detta öflige tiäna kunne, till att ärhålla Fäderneslandet och däste kraftigare detta oss åligiande Tydscha Kriget att utföra, så är iblandh andra medel särdeles befunnet och av oss medh vårt älskelige Rijkz Rådz beslutet att till kiöp upplåta några våra och Cronones Godz.

Härför och emedan oss älskelig vår trotiänare och Ryttmästare den ädle och vällborne Bengt Börgesson till Svänstorp och haver sig tillbudet och präsenterat att ärlägga oss een Summa aff Tu Tusende Nijohundrade Femtijo (2950) Riksdaler Specie, Säxton öre. Sju och een Nijondels penning. Och emot af oss bejiärt efterskrifna våre och Cronones Godz och Gårdar, såsom äre belägna oppå Dals Landh, uthi Sundals Härad, Bulsta Gäldh och sockn, Nämligen Kambols Sätegårdh skattehemman. Ett helt, Hallebo Een tompt som brukas under förbemelte Kambol, Slåttsbacken såsom Jöran Lansschriver brukar och oppå boandes ähr, Skattehemman Ett Ottondels, Een Marknadsplatz vidh Daalbergz Åå, och Steenen, Ett Fiädedeels Kyrkohemman (…).

Gabriel Gustafsson Oxenstierna – Svea Rikes Riksdrotts

Jakobus De La Gardie – Svea Rikes Marsk

Carl Gyllenhielm – Riks Amiral

Axel Oxenstierna – Svea Rikes Cantsler

Gabriel Oxenstierna Friherre till Mörby och Lindhålm – Svea Rikes Skattemästare