Dalsland/Bolstad/Richard Nilsson

Richard Nilsson föddes som fjärde barn vid Dalbergså i Bolstad socken den 7 februari 1881. Han var son till smeden Nils Andersson (Andreasson) och Johanna Magnusdotter, vilka tidigare bott på Slottsbacken. Richard har skrivit sagan om Kung Kåre, som enligt hans utsago skulle ha varit omtalad i någon forntida isländsk saga, möjligen i ett tillägg till Eddan. Richard skrev dikten om Kung Kåre "KUNG KÅRE: Ett vikingaepos" runt år 1900. Dikterna om Kung Kåre tar upp hela tolv sidor och finns att läsa i boken "Kung Kåre och andra dikter av Richard Nilsson, Dalbergså" utgiven av Sara Johansson (systerdotter till Richard Nilsson), 1978.

Långt om länge beslöt sig Richard Nilsson för att emigrera till Amerika. Den äldste brodern Magnus hade ju rest dit, så varför skulle inte han också försöka? Men eftersom han inte hade gett sig av före 20-års åldern, blev han tvungen att vänta tills han fyllt 26 år och var fri från värnplikten. Att lämna landet med falska papper, var inget han ville befatta sig med. Han försökte istället med skrivelser till myndigheterna för att få till ett utresetillstånd, men det blev nej. Det fanns ingen anledning att låta honom resa. Tre gånger sökte han tillstånd för att emigrera och vid tredje försöket hade han fyllt 26 år och ansökan beviljades.

I mitten av juli 1907 påbörjade Richard sin långa resa till Amerika. Resan gick först med båt till Göteborg från Dalbergså, som på den tiden hade en ganska livlig hamn. Han lämnade Göteborg med Wilsonlinjens ångare "Ariosto" den 19 juli 1907, då färden gick vidare med båt till Hull i England. Från Liverpool gick resan sedan över Atlanten, till New York, med Cunard-linjens ångare "Saxonia". En resa som tog ca två veckor i anspråk. En resa som för många blev så svår, att de aldrig mer vågade korsa detta stora vatten.

Eftersom Richard hade anhöriga i Michigan, reste han först dit för att acklimatisera sig och fatta närmare beslut om vad han skulle ägna sig åt. Efter fem år kom han till staten Washington vid Stilla Havet. Där fanns bekanta hemifrån Bolstad och där blommade hans poetiska själ upp och gav utryck åt några nostalgiska tankar. 1924 sökte han amerikanskt medborgarskap och blev Richard Nelson. Då hade han sedan åtskilliga år varit bosatt i Michigan, där han också stannade för gott, tills han efter 40 år i Amerika, fann det lämpligast att återvända till Sverige, Dalsland och hembygden. Men först efter att ha skickat ett brev hem till syskonen i Dalbergså, där Richard frågade om de ville ta emot honom där, vilket de naturligtvis ville.

Richard Nilsson, diktaren från Dalbergså!

Denna berättelse är tagen från boken ”Richard Nilsson från Dalbergså den okände Dalslands-skalden" Sara Johansson, 1981.

"Dalaborgs fäste. Anlagt av hertigarna Valdemar och Erik år 1304, belägrades och brändes ned vid allmogeupproret år 1434. Om man undrar varför detta fäste anlades just där, kanske man gissar att där tidigare funnits någon försvarsanläggning. Utgrävningarna vid Dalaborg har faktiskt visat olika skikt av aska och förkolnat trä, alltså tyder det på att någon föregående brand härjat där. Kanske en sjökonung på Vänern haft sitt huvudkvarter där? Kanske själve kung Kåre? Att ett fäste byggts nära en så god hamn som inloppet till Dalbergså är, förvånar väl ingen. Och Erik, som hade Dal som hertigdöme, kände naturligtvis till den nyttiga och livliga hamnen. Det tycks som om svenska kronan betraktades som rätt ägare till bygden runt Dalaborg. Bondgårdarna ansågs som avelsgårdar under slottet. De skulle hålla slottsfogde och alla hans underlydande med mat och dryck, lämna bete och vinterfoder till de hästar, som fanns för fogden och knektarna, och mycket annat som kunde komma ifråga. Fogdenästet var inte älskat av folket i socknen.

Drygt hundra år efter det Dalaborg blivit raserat, hade Karl IX funderingar på att anlägga en stad vid Dalboån. När det inte blev något av den tanken, ville han att en kungsgård skulle byggas nära åns utlopp i Vänern. Det blev ju inte heller något av de planerna. Annat kom emellan. Hans sondotter Christina skänkte eller sålde billigt den mark, som hon och Kronan ägde, till en officer av det rätt nyadlade ätten Pappegoja. Om han hade arvingar som kunde överta jordegendomen, är tydligen ganska tveksamt. Marken tycks ha återgått till Kronan. En brorson till den nyss nämnde Pappegoja var även han officer. Han medföljde svenskarna, som anlade fästet vid Delaware, gifte sig så småningom med en dotter till guvernören och fungerade själv som guvernör en tid. Han hade två söner, men det verkar som om ätten dog ut snart nog.

I Richard Nilssons hem fanns en avskrift av det köpebrev, som utfärdades för Bengt Börgesson Pappegoja av drottning Kristinas förmyndare. Det är inte få gårdar, som tydligen var i Kronans ägo. Det har undrats mycket om en del av dem möjligen kunde ha tillhört Kyrkan, men indragits till Kronan av Gustav Vasa. Det är ju också möjligt att en del av marken tillhörde kungafamiljen. Gustav Vasa skulle ju ha varit en baddare att skaffa sej jordegendomar.

I jorden vid den gamla marknadsplatsen fann Richard Nilsson i ungdomen ett mynt från drottning Kristinas tid. Båda mynten är nu försvunna. När smeden Nils Andersson byggde sin stuga på den mark, som enligt vad som berättats var avsedd att utgöra tomt åt en vida förnämligare byggnad, väckte det både harm och förundran. En del harmades över att en fattig smed fick lov att slå sej ner på denna historiska, ”kungliga”, mark, andra förvånades över att någon ville bygga och bo där. Där spökade det, enligt folktron. Och det berättas att man ibland utanför smedhemmet hörde upprörda röster tala franska! Det skulle väl ha varit hovfolks eller andra bildade människors gengångare, som protesterade över ”simpelt folks” intrång på deras mark. Kanske några av Leijonsköldarna?

Men det är ju så, att det förflutnas skuggor bleknar och försvinner, när ingen längre tänker på dem eller tror på deras existens.

Intresset för gamla fästet Dalaborg hade Richard Nilsson nära nog insupit med modersmjölken. Därför var det inte alls märkvärdigt, att två av hans större diktverk rörde händelser därifrån. I sagan om Kung Kåre berättar han om den hårdföre, hedniske sjökaptenen Kåre, som låter dränka sin kristna drottning då hon inte vill dyrka asaguden Oden. Den mer historiskt belagda berättelsen om Dalaborgs förstöring har han romantiserat genom att dikta in en kärlekssaga mellan borgfogdens vackra dotter och en ung man smed i grannskapet. Dikten, som fått namnet ”Fogdedottern”, är tyvärr inte helt komplett, några blad fattas.

I mitten av 1940-talet gästade målaren Carl Oskar Borg sin födelsebygd och passade då på att måla Dalaborg belägring och brand., så som han tänkte sej den. Han hade aldrig läst Richard Nilssons dikt om samma händelse, men hade tydligen ungefär samma uppfattning om hur belägringen gått till. Ett par år efter Borgs besök på Dalaborg kom Richard Nilsson hem från Amerika. Han hörde talas om Borgs tavla, men fick inte tillfälle att se den, vilket han gärna hade velat göra. Han skulle också bra gärna velat tala med sin gamle barndomsvän, som han inte träffat sedan någon gång vid sekelskiftet. De hade ju båda två vistats många år i Amerika, men i helt skilda miljöer och följaktligen aldrig råkats där. Carl Oskar borg gjorde sig känd som indianmålare, och indianer hade även Richard Nilsson stort intresse av. Han skar ut i trä många olika indianfigurer."

Richard Nilsson tillbringade sin sista tid i livet i Rhenströmska stiftelsens ålderdomshem vid Bolstad kyrka. Richard syster Elin Fredrika dog på nyårsafton 1961 och Richard gick bort tre veckor senare, precis efter sin syster begravning. Han var ogift och Richard/Rickard Nilsson (Nelson) ligger begravd, tillsammans med sina syskon Elin och Emil, i en gemensam gravvård på Bolstad kyrkogård.

Richard Nilssons hemkomst till Sverige.

Ett utdrag från boken "Richard Nilsson från Dalbergså den okände Dalslands-skalden" (Sara Johansson, 1981).

”För Richard Nilsson kändes det nästan lite overkligt att åter igen stå på svensk jord. Det var så länge sedan sist. Mycket hade förändrat, sedan han emigrerade (…). Det kändes en smula egendomligt att stå på centralstationen i Brålanda. Det hade han nog aldrig gjort förr, vad han kunde minnas. Han brukade åka med någon Vänerskuta. Tänk, att bara om några timmar vara hemma igen efter alla dessa år! Det var rätt sorgmodigt at veta att föräldrarna inte längre var i livet. Han hade så gärna velat berätta för dem om hur han haft det och hur han många gånger tänkt på dem under sina år i främlingslandet. Han hade ju skrivit, förstås, så de hade väl vetat om hur han känt det (…).

Brodern Emil skulle möta vid Brålanda. Därifrån skulle de åka buss till Dalbergså. Så modernt hade det blivit på Dal! Bussen gick på många småvägar kors och tvärs genom bygden. De flesta gårdar var sej lika sedan Richard färdades förbi dem i unga dar, men här och där upptäckte han något nytt. Ibland var det något han saknade. Tiden hade inte stått still här heller.

Det var med djup rörelse Richard Nilsson återsåg sitt gamla hem. Lite förändrat var det kanske, den stora ladan fanns inte i hans ungdom och eken och lärkträdet hade ju vuxit till imponerande storlek. Dessa träd hade de båda äldsta bröderna fått som vårdträd, ja, de var bara plantor då. Älvelandet var sej alldeles likt, men silon på andra sidan älven var ett nytt blickfång. Han var så ivrig att se sej omkring, så han gav sej knappt tid att sitta ner och äta av det systern dukat fram. Trött var han men också en smula yr av glädje över att vara hemma igen och få tillfälle att se alla kära, kända platser. Han ville bli rodd ut på älven, bort till Slotteviken, till udden med torrfuran, ja, till snart sagt alla de ställen, där han hade varit i unga år. Eftersom han hade ett visst besvär att gå till fots, fick skogsmarkerna anstå till senare. Men det dröjde inte länge förrän han gjorde sina utfärder ditåt också.

Ibland blev han bjuden på bilskjuts och under färden kunde han då peka ut och berätta om åtskilligt av intresse. Han kände till mycket från gammal tid, både sådant som han läst och sådant som han hört äldre personer tala om. Han hade ju också skrivit ner en del av sina egna funderingar. Något av detta hade han skickat till dagspressen, men allt hade inte blivit infört. Det fanns naturligtvis mycket annat, som var aktuellare för en tidning (…). För hans bror och syster var det säkert roligt att höra om Amerikatiden, men det var troligen lika roligt att återuppliva mycket av det de mindes från tidiga år (…).

Nog kom det ibland en och annan av de gamla barndomsvännerna och hälsade på hos Richard Nilsson under det första året efter hans återkomst till hemsocknen. Men han hade ju blivit gammal och skröplig och hade inte den ekonomiska ryggrad, som man förväntade sej av en hemvändande svensk-amerikan. Han köpte ingen gård eller annan fastighet, någon bil hade han inte, och de ädelstenar han förde med sej från olika håll i Staterna hade inget större värde, oslipade som de var. De många äventyr han berättade om slog inte alltid an på åhörarna. Han blev vid något tillfälle bedömd som rätt och slätt luffare, vilket var en grov felbedömning. Visst hade han gått åtskilliga mil där borta i det stora landet i väster, men han hade alltid haft mål och mening med sin färd.

Men om Richard Nelson, som han skrev sej som amerikansk medborgare, var en besvikelse för många, så var han nog själv rätt missräknad både på folket och bygden. Allt var mera småskuret, gråare och torftigare än han mindes från unga år (...). Och var fanns de godlynta, skämtsamma vänner han mindes från förr? Många hade redan gått ur tiden, andra var sjukliga innesittare, som inte gärna kunde göra besök eller kanske inte heller kunde ta emot besök. En del av de gamla vännerna hade flyttat till större orter. Det kändes många gånger så tomt och ensamt för denne tidigare så rörlige man.

De funderingar han haft och fortfarande försökte utveckla i fråga om fornminnen i trakten, passade inte alls dem, som nu ägnade sej åt sådan forskning (…). Om Richard Nilsson varit akademiker, kanske man med beundran hade framhållit hans hypoteser och hans tolkningar av fornfynd, men nu var han bara självlärd. Hans åsikter hade föga värde, enligt hans belackare. Han var dock en av de få i bygden som under åren vid sekelskiftet verkligen intresserade sej för hemsocknens tidigaste historia och detta intresse hade han kvar efter de många åren i Amerika. Att hans åsikter inte längre var ”inne” var naturligtvis svårt för honom att smälta (…). Ingen i hans omgivning delade helt hans intresse för fornminnen och fornhistoria. Det var väl svårt många gånger att följa med i hans tankegångar, särskilt som ingen var beläst nog att bedöma värdet av dessa. Men eftersom ingen med bestämdhet vet vad som hänt i landskapet under förhistorisk tid eller under brons- och järnåldern, så kan Richard Nilssons teorier vara lika riktiga som någon annans. Att tillbakavisa dem bara för därför att han var amatörarkeolog och hängavs sig åt fantasier, är nog inte så lyckat (…).”

Nedanstående reducerade utdrag av avskriften är tagen från boken "Richard Nilsson från Dalbergså den okände Dalslands-skalden" (Sara Johansson, 1981).

Avskrift av ett utdrag av ett köpebrev, som i den omyndiga drottning Kristinas namn utfärdades för Bengt Börgesson Pappegoja:

"Wij Christina medh Gudz Sveriges Giötes och Wendes uthkårade Drottning och Arffurstinna, Storfurstina till Finlandh, Hertigina uthi Estlandh och Carelen, Fröken utöver Ingermanland, Gjöre vitterligt att efter såsom för rijksens märklige åliggande och besvärs skull, dem att lysa och understödja ähr gått och nådigt funnet att optänkia och vid handen taga alla de medel som anten bruklige ähre för detta öflige tiäna kunne, till att ärhålla Fäderneslandet och däste kraftigare detta oss åligiande Tydscha Kriget att utföra, så är iblandh andra medel särdeles befunnet och av oss medh vårt älskelige Rijkz Rådz beslutet att till kiöp upplåta några våra och Cronones Godz.

Härför och emedan oss älskelig vår trotiänare och Ryttmästare den ädle och vällborne Bengt Börgesson till Svänstorp och haver sig tillbudet och präsenterat att ärlägga oss een Summa aff Tu Tusende Nijohundrade Femtijo (2950) Riksdaler Specie, Säxton öre. Sju och een Nijondels penning. Och emot af oss bejiärt efterskrifna våre och Cronones Godz och Gårdar, såsom äre belägna oppå Dals Landh, uthi Sundals Härad, Bulsta Gäldh och sockn, Nämligen Kambols Sätegårdh skattehemman. Ett helt, Hallebo Een tompt som brukas under förbemelte Kambol, Slåttsbacken såsom Jöran Lansschriver brukar och oppå boandes ähr, Skattehemman Ett Ottondels, Een Marknadsplatz vidh Daalbergz Åå, och Steenen, Ett Fiädedeels Kyrkohemman (…).

Gabriel Gustafsson Oxenstierna – Svea Rikes Riksdrotts

Jakobus De La Gardie – Svea Rikes Marsk

Carl Gyllenhielm – Riks Amiral

Axel Oxenstierna – Svea Rikes Cantsler

Gabriel Oxenstierna Friherre till Mörby och Lindhålm – Svea Rikes Skattemästare"