Omkring Henriksholm
Dessa minnesbilder från Gunnar Unger (1871-1952) är en artikel ur tidskriften "Hembygden" år 1946, utgiven av Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund. Artikeltext och bilder är kompletta ur tidskriften, men länkar i texten och noter på slutet är förklaringar och förtydliganden skrivna i Sockipedia.
En bild på Gunnar Unger med familj finns i slutet av artikeln, även Wikimedia Commons har en del bilder.
Omkring Henriksholm
Spridda anteckningar och minnesbilder av G. Unger
Ön var i äldre tider uppdelad på två frälsehemman, vartdera räknande ett mantal och benämnda Norra resp. Södra Öen; först 1825 finner man dem sammanförda under gemensamt nummer, nu omfattande två mantal Henriksholm.
På mitten av 1500-talet kom ön i sin helhet i riksrådet Knut Andersson Liljes (d. 1546) besittning och gavs i samband härmed säteris karaktär och privilegier. Nästa ägare blev riksrådets son, även han lydande namnet Knut, död som ståthållare på Leckö (1596), samt dottern Agneta gift med riksrådet Ulf Henriksson Snakenborg (av Bååtsläkten), vilken sistnämnde vid seklets mitt inträdde som meddelägare av egendomen, vilket bl. a. framgår av den omständigheten, att Knut Liljes d. y. son, ävenledes kristnad til Knut, år 1624 ur egendomen utlöste sin kusin Göran Ulfsson Snakenborg.
Sedan sistnämnda Knut Lilje omkring 1636 ogift gått hädan övergick Öen helt i händerna på enda systern Märta och dennas make, Henrik Pedersson Månesköld av Norge. Då denne med all sannolikhet var den förste av egendomens frälse innehavare, som fast bosatte sig på Öen och efter vars frånfälle densamma efter honom uppkallades, skola vi något närmare skärskåda denne märkesman i vår ös historia. Sedan fadern med familj från det danska Halland, överflyttat till det då norska Viken eller Bohuslän, ingick Henrik giftermål med Elisabeth Bagge och kom därigenom i besittning av några jordegendomar, Kaperö på Orust och Åkervik på Tjörn, vilket gav honom anledning att därefter skriva sig Månesköld till Åkervik och Kaperö. Sedan Elisabeth barnlös efter ett kortare äktenskap avlidit trädde Henrik i nytt gifte med här ovan omnämnda Märta Lilje, som i egenskap av ägarinna skrev sig till Hängeleön, men som jämväl i fädernearv bekommit två mantal Öhna. Sedan mannen här fattat tyglarna i sin fasta hand ryckte dessa egendomar upp i första ledet inom sin bygd och blev i samband härmed genom köp under åren 1628-46 utökade med åtskilliga såväl inom Ånimskogs socken belägna hemman såsom St. och L. Bräcke, Tittersrud, St. och L. Mossen, Näs, Krusebol, Hult, Myran, Bollsbyn, Resbyn, Stommen, Ö. Korsbyn och Wingenäs som åtskilliga andra inom Tösse och Tydje socknar. År 1634 erhöll Månesköld för sin före fadern bortgångne son introduktion på svenska riddarhuset under n:r 218. Från början av 1640-talet skrev han sig själv herre till Ökna (i Södermanland) Henriksholm och Hängelö.
Det kan numera anses såsom fastslaget att Henrik Månesköld gick ur tiden antingen 1651 eller senast 1652; för det senare antagandet talar den omständigheten att i Ånimskogs kyrka är uppställt hans begravningsvapen med angivande av daton 10 dec. 1652. Enligt vad fackmän i statens historiska museum vilja hävda bör sagda datum tydas såsom dödsdagen. Att Månesköld ligger begraven under kyrkgolvet i Ånimskog framgår av en skrivelse från konsistoriet i Karlstad av april 1756. Först 1672 angives skeppsmajoren friherre Erik Månsson Ulfsparre d. ä. såsom innehavare av godset. Denne Ulfsparre hade omkring 1655 äktat Henrik Måneskölds enda då levande dotter Elisabeth i hennes andra gifte. Hon var 1:a gången gift med översten Måns Ulfsparre d. 1659. Själv avled Elisabeth 1686.
Med sin första make hade hon sonen Erik Ulfsparre, kapten, död på Henriksholm 1719 och i andra giftet sönerna Måns, kapten, och Göran, löjtnant, vilka båda senare synas ha blivit utlösta ur egendomen 1688. Erik var gift med Anna Soop och är begraven i »Hängelögraven» i Ånimskogs kyrka.
Efter Erik Ulfsparres frånfälle övergick genom köp Henriksholm och Hängelö i händerna på brukspatronen och titulärassessorn Elias Linroth, (adl. ätten 1222) förut innehavare av bland annat Forsbacka bruk någon mil nordväst om Åmål, varest Elis förblev bosatt intill sin död 1722. De båda säteriegendomarna togos då i arv av änkan, Anna Maria Dreffensköld, samt sonen Johan Linroth titulär hovjunkare, som i sin ordning äktat sitt kusinbarn Juliana Simzon född på Hängelö 1715. Sedan sistnämnde Johan Linroth år 1752 på Hängelö barnlös gått ur tiden kom modern, Anna Maria Dreffensköld, under några år att stå skriven som ägarinna till, förutom Forsbacka, såväl Henriksholm som Hängelö. Redan 1753 avflyttade hon emellertid till det av maken tidigare förvärvade Nydala i Småland, där hon, omgift med en överste von Mentzer, 90-årig avled år 1761. Dessförinnan hade hon år 1756 lagligen överlåtit de båda säterierna på Juliana Simzon-Linroths make sedan 1753, riksrådet och greven Carl Gustaf Löwenhielm. Denne, som av sin statstjänst var bunden vid huvudstaden, såg sig emellertid ej i stånd att själv lägga handen vid skötseln av dessa sina domäner utan utarrenderade desamma först till sin morfader, jägerifiskalen i Tössebo Anders Wennersten samt, efter dennes frånfälle, till bruksinspektoren Staf, av vilka den förre uppslagit sina bopålar på Henriksholm och den senare på Hängelö. Före sin 1768 inträffade död försålde Löwenhielm de båda säterierna till brukspatronen Samuel Thorson, vilken boende på Hängelö med Staf som förvaltare på Henriksholm i sin ordning år 1778 överlät desamma på Dals Bergsocietet, vars drivande kraft var den kände driftige företagaren friherre Gustaf Samuel Hermelin.
Sistnämnda sammanslutning, som tillkommit i avsikt att tillgodogöra sig malmen i föregivna gruvfyndigheter på orten, funno snart dessa försök vara så förlustbringande att man med största tillfredsställelse använde sig av den möjlighet som år 1792 yppade sig att försälja de båda säterierna, vilka under tiden alltjämt stått under Stafs direkta ledning. Det var den på Vitlanda i Tössö socken bosatte brukspatronen Christopher Sahlin, tillika ägare av Stenarsbyn (Kristinedal) i Fröskog, som nu inköpte desamma utan att dock uppslå sina bopålar på någon av sina nyförvärvade egendomar vilka t. v. sköttes av befallningsmän. Henriksholm överlät han först omkring 1810 på den nygifta dottern Augusta Sahlin och dennas make brukspatron Gustaf Wohlfart, under det att Hängelö i sinom tid tilldelades dottern Sophie gift 2:o med överstelöjtnanten Elias Norlin, varigenom socknens båda säterier äntligen kommit på skilda händer må vara inom samma släkt efter att hava varit med varandra intimt förenade under omkring tre århundraden. År 1844 brusto de sista banden i det att Hängelö då såldes till en brukspatron Jonte Grönqvist, varefter resan utför för detta gamla säteri tog sin början.
Den 15 dec. 1815, som skall hava varit en söndag, bröt elden ut i mangårdsbyggnaden på Henriksholm och som gårdens folk mangrant befann sig i kyrkan mitt emot på fastlandet kunde något effektivt motstånd mot eldens härjningar ej resas utan nedbrann byggnaden i grund. Varest denna varit belägen har ej kunnat utrönas, men troligt är väl att densamma upptagit samma plats, som togs i anspråk för det under de närmast följande åren av Wohlfart uppförda corps de logiet. Detta bestod av en i vanlig herrgårdsstil uppförd tvåvånings rektangulär byggnad; tornet och den vid husets motsatta ända utskjutande paviljonen tillkommo först under nästa ägare, den förmögne göteborgske bankdirektören och grosshandlaren Anders Fröding, vilken efter Wohlfarts död 1851 köpte egendomen och här nedlade stora summor på dess försättande i ståndsmässigt skick. Särskilt vinnlade den nye ägaren sig om att förvandla den södra delen av ön till en den mest idylliska park med pittoreska inslag av grottor och murverk av skilda slag. Allt sedan Henrik Måneskölds dagar hade säkerligen ingen av de följande ägarna i sådan grad ägnat sig åt öns förkovran som Fröding och skall hans namn därför alltid med särskild tacksamhet ihågkommas och äras i Henriksholms annaler.
År 1863 överlät Fröding egendomen på sin måg, majoren vid Västgöta-Dals regemente Ferdinand Palm, tillika innehavare av Forsane i Frändefors socken. Palm var en synnerligen driftig man, som hade många järn i elden och som särskilt intresserade sig för sjösänkningar. För att bliva satt i tillfälle att utföra sin älsklingsplan att urtappa sjön Hästefjorden på södra Dal sökte han i början av 1870-talet att frigöra sig från Henriksholm för att från Forsane få en gynnsammare belägen utgångspunkt för sitt vittomfattande projekt. Egendomen blev alltså utbjuden till salu och bland spekulanterna anmälde sig på sommaren 1874 min fader, då ägare av Häggvikens ångsåg i norra Hälsingland.
Nu några ord om ytterkonturerna till den Ungerska eran. Att Adolf Unger, som vid denna tid (liksom under de närmast följande fyra decennierna) var djupt engagerad i den norrländska trävaruindustrien, såg sig om efter en egendom i södra Sverige kan ju synas egendomligt men får detta sin förklaring i det förhållande att han, född värmlänning och med större delen av sin släkt koncentrerad till födelsebygden, hyste en stark längtan efter att få återknyta en närmare förbindelse med därvarande anförvanter och vänner. Efter att hava besett åtskilliga då salubjudna egendomar stod han så på sommaren 1874 i valet mellan det i sydvästra Wärmland belägna bruket Adolfsfors och Henriksholm; att han stannade för det gamla Öhna berodde på dennas utomordentliga naturskönhet och dess avskildhet från de stora stråkvägarna på fastlandet, vilket ju lovade honom en fredlig tillflyktsort mellan de långa och krävande uppehållen uppe i norr för skogsaffärernas vederbörliga tillsyn.
Berörda gåvoakt representerade slutpunkten på den 50-åriga regim, som erhållit sin prägel av min faders vidsynta och pietetsfulla behandling av den traditionsrika gården, i vilket hänseende han med fullaste fog kan placeras vid sidan av en Månesköld och en Fröding.
Betecknande för den uppfattning han i egenskap av ägare till en så rar turistattraktion hyste i förhållande till allmänhetens tillträde härtill är den redobogenhet, med vilken han på allt sätt underlättade »besearnas» strandhugg på ön. I stället för att betrakta denna aldrig sinande invasion som en plåga fann han tvärtom en glädje i att kunna dela med sig av den tillfredsställelse, som en vistelse i en naturskön trakt alltid skänker människan och någon olägenhet av detta tillmötesgående kunde aldrig förspörjas. Vad skulle han väl hava sagt om han fått skåda våra dagars tätt placerade plakat »Privat område» och »Förbjudet att landa» - för att nu icke tala om det nät av taggtrådsstängsel; som korsar ön i alla riktningar och härigenom gör en lustvandring därstädes i hög grad försvårad för att icke säga avskräckande.
Henriksholm hör gu`nås ej till de egendomar, på vilka man kan räkna någon säkerställd avkastning, i varje fall ej för den händelse corps de logi, ekonomibyggnader, samfärdsmedel till lands och sjöss, samt trädgårds- och parkanläggningar m. m. skola hållas i fullt ståndsmässigt skick. Då min far aldrig släppte så mycket som en tum på sistnämnda fordran fick han också ikläda sig ej oväsentliga ekonomiska uppoffringar för gårdens besittande i önskat skick, det blev med andra ord honom ett ganska dyrbart sommarnöje. Givetvis hade det därvid uppkomna underskottet väsentligen kunnat reduceras genom en försiktig avverkning av den vackra och på sina håll mycket grova skog som utgjorde öns odisputabelt största materiella tillgång, men härtill kunde ägaren ej förmå sig, utan täckte i stället den uppkomna bristen genom anlitande av längre norrut inom räckhåll varande tillflöden.
De 1924 tillträdande nya ägarna, vilka, efter mina tvenne bröders utlösning och vidtagen avsöndring av öns nordligaste del för yngsta systerns räkning, kommo att utgöras av mig och de två äldre systrarna, ledo å andra sidan ej av dylika hämningar utan läto under de fem nu följande åren skogen genom en måttlig beskattning täcka kostnaderna för ställets hållande i det skick detsamma hade vid övertagandet. Utan överavverkning kunde skogsbeståndet emellertid ej i längden anlitas för att betala fiolerna och då återstod för ägarna - för så vitt de ville behålla egendomen - ej annat än att antingen ur egna kassor tillskjuta erforderliga underhållsmedel eller ock giva efter på kravet på prydlighet och ans. Då vi med hänsyn till kortvarigheten av den tid vi sommartid förunnades tillbringa på Holmen med därav föranledda proportionsvis mycket dryga kostnader, ej ansågo oss försvarade med att tillskjuta de summor som erfordrades för att hålla driften i gång och å andra sidan ej ville se stället förfalla under våra egna ögon beslöto vi oss så, ehuru med svidande hjärta, att försälja egendomen, vilket ock skedde på hösten 1929. Henriksholm hade då varit i familjens ägo i 55 år, ehuru ej helt bebott mer än under en femtedel av denna långa tid.
För min egen del kan jag efter frekvensen av mina uppehåll på ön indela dessa 55 år i tre perioder: 1875-84, 1885-1924 och 1925-29. Mest koncentrerad var självfallet den först nämnda perioden och därnäst den tredje under det att kontinuerliga kommenderingar å våra örlogsfartyg under den andra voro i hög grad hinderliga för några besök sommartid - vintertid kommo ju några sådana ej i fråga. Det var egentligen endast större högtidligheter såsom systrarnas bröllop och därmed jämförliga festligheter som föranledde några kortare besök. På den grund giver en mönstring av uppdykande Henriksholmsminnen från detta avsnitt endast ett mycket magert resultat.
Det är verkligen förvånande huru skarpt vissa episoder resp. personligheter och förhållanden ännu efter sextiofem år och därutöver alltjämt kunna göra sig gällande i minnets skattkammare. Sålunda kan jag alldeles tydligt i detta nu framför mig se såväl gårdens folk som vissa favoritexemplar bland de större husdjuren och hundgårdens innevånare - allt vid 1870-talets slut. Aldrig kan jag sålunda glömma rättaren Edholm, kusken Janne (vid vars begravning i Åmål jag kunde assistera förlidet år), trädgårdsmästaren N. F. Nilsson, statarna Fredrik Johansson (död i Bengtsfors för endast några år sedan) och Karl i »laggåln» jämte dessas talrika avkomma. Lika tydligt ser jag för mig torparna Jon i Nytorp och Gösta i Brandserud (far till lekkamraten Beda på Härskobräckan), som med sina matsäcksväskor på ryggen med solen inställde sig till arbete på gården där de under tungt arbete knogade dagen lång för att först i kvällningen se sig i tillfälle att återvända till hemmet - ett hårt liv i sanning, men aldrig hördes någon klagan från dessa redliga män. Framme på gården arbetade jämväl i tur med torparna gamle August på Önäbben, som jämväl skötte om förekommande slakt, och som extra byggnadsarbetare syntes ofta lille Johannes från Wingenäs och hans något längre kumpan Fredrik. I färjestugan på fastlandet vid Gyltungebyn satt slutligen skomakaren Werner, som mellan halvsulningarna biträdde vid den tämligen tungrodda färjningen.
Lika litet har jag glömt namnen och utseendet på vagnshästarna, den brune Max och den vite Ajax samt mina favoritkossor, den svarta Petronella och den brun-vitrosiga Göthilda. Bland jakthundarna må särskilt erinras om stövaren Treu, som fått medfölja från Helsingland men icke trivdes i de nya förhållandena utan på egen hand sam över sjön och anträdde återfärden till sin hemtrakt; först uppe i norra Värmland blev han med pressens tillhjälp stoppad och returnerad till ägaren.
Lokaliteterna hava visserligen ej fullt så skarpt inristat sig i minnet, men så hava också en hel del av dem undergått avsevärda förändringar. Corps de logiet har sålunda senare fått sitt torn ej så litet höjt varjämte en altan tillkommit över huvudentrén.
Ladugård och arbetsstall hava förflyttats norröver till öns mitt i anslutning till ursprungliga statarebyggnaden Grästuva (av min far omdöpt till Gröntuva), numera arrendatorboställe.
Till den del av ön, som här avsetts nämligen den som befann sig syd om linjen mellan corps de logiet och ångbåtsbryggan, släpptes aldrig något kreatur av vad slag det vara månde. Några som helst stängsel förkommo ej heller här lika litet som på andra partier av ön - sådana kunde min far ej fördraga - utan vaktades de betande kreaturen här så gott sig göra lät av vallhjon. Korna voro emellertid ej mer än nätt och jämt fördragna och en vacker dag förbluffade min far omgivningen genom att sätta hela ladugården om ett 20-tal djur på tåget och expediera dem till mellersta Helsingland, en åtgärd, som ej minst med hänsyn till den så ömtåliga gödselfrågan, givetvis efter hand blev i huvudsak återtagen. I samband med nämnda kraftåtgärd lade han även igen den nordligast belägna åkerjorden omfattande c:a trettio tunnland eller praktiskt taget en tredjedel av egendomens öppna jord. På en stor del av detta område växer nu en vacker björk- och granskog, snart mogen för avverkning, under det att återstoden blivit en utmärkt betesplats.
Öns kommunikationer med fastlandet var ett ömtåligt kapitel så till vida som de så länge sjön gick isfri måste ske färj- eller båtledes. Och gamla Ånimmen var ej alltid så nådig i synnerhet på senhösten och förvintern. Jag erinrar mig exempelvis hurusom vi på hemresa från en julfest hos en av grannarna sent på kvällen en trettondagsafton med två vagnar och fyra hästar på färjan under sydvästlig storm råkade ut för den malören att kättingen sprang och färjan började barka i väg mot Strömmenhållet. Men dess bättre stannade den västra kättingtampen ombord så att vi under någon villervalla kunde draga oss i land på rätta sidan. Båtförbindelsen med kyrklandet var ej heller alldeles ograverad och då isen varken bar eller brast måste den ju helt inställas. En nära kontakt upprätthölls med det 2 1/2 mil avlägsna Åmål dit otaliga skjutsar expedierades omväxlande i hushållsangelägenheter eller för att gästa där bosatta släktingar, i första rummet min farfars bror, den gamle överstelöjtnanten Bernt Unger och hans väna maka Regina, f. Löwenhielm, samt Bernts syster Ulla, änka efter prosten E. Tegnér, samtliga bosatta i det hus (det s. k. Piltzka) som min fader övertagit av en annan farbror, prosten Anders på Stavnäs. Denne hade i sin ordning ämnat huset till änkesäte för sin maka, men som hon före honom gick ur tiden, kom ju denna plan att av sig självt förfalla. Ibland utsträcktes resorna i norr till släktingarna Gillgren på Tollebol och Martin på Odenstad jämte vännerna Renström på Kolsäter samt i söder till brukspatron A. R. Jansson på Upperud, som så länge han levde kom att stå i ett mycket nära och högt skattat vänskapsförbund med både gammal och ung på Henriksholm.
Den närmaste traktens grannar och umgängesvänner mot slutet av 1870 talet utgjordes av en familj Hedlund samt fru och fröken Palmerantz på Gyltungebyn, änkefru Wohlfart, f. Kobb, med trenne ogifta döttrar på Ånskog, f.d. bruksförvaltaren T. Wohlfart och tvenne damer Dalman på Snäcke samt kompanichefen för Tössbo kompani kaptenen Bergman på militiebostället Myran. Denne senare, som anlagt sin moders släktnamn, var son till den kyrkoherde Lindbäck i Silbodal, vilken under förebärande av altruistiska skäl med gift i nattvardsvinet avdagatagit minst ett halvt dussin av sina församlingsbor varför han ock 1865 hade dömts till döden men gått rättvisan i förväg genom att hänga sig i Karlstads cellfängelse. Ehuru i det närmaste tjugo år förflutit efter denna uppskakande tragedi frodades alltjämt pratet om densamma och erhöll ytterligare stimulans då Bergmans broder, som under bibehållet fädernenamn som officer tjänade vid flottan, gästade sina anförvanter på Myran. Den skugga som sålunda fallit på familjen hindrade i varje fall icke mig att 9-årig fattas av en livlig böjelse för en jämnårig dotter i huset, den första flamman uti en ganska aktningsvärd rad. När klockorna i Ånskogskyrkans gamla ärevördiga stapel en stilla vårafton ringde över min hjärtans kär framkallade detta också de bittraste saknadens känslor i ett gossehjärta, som kändes som om det ville brista. Och senast innevarande år har den Bergmanska familjegraven invid södra kyrkomuren fått emottaga besök av en minnesgod åldring, som aldrig kunnat förgäta sin första förälskelse, - lilla Anna.
Församlingens herde vid denna tid, en bondson från trakten vid namn Björén, var ofta gäst på Holmen, särskilt vid söndagsmiddagen efter slutad gudstjänst. Vid denna voro vi ofta tillstädes, då alltid sittande i den s. k. herrskapsbänken till höger i koret, vilken nu för tiden i regel av någon för mig okänd anledning står tom - sällan har jag i mitt omväxlande liv blivit så uttittad som då jag för några år sedan traditionsenligt under pågående högmässa där intagit plats! Antagligen begick jag härigenom ett grovt brott mot gällande kyrkoordning. Är bänken månne reserverad för kyrkorådets medlemmar - vad vet jag. Björéns livsföring företedde senare vissa irrationella drag, som ledde till en öppen brytning med en övervägande del av församlingens medlemmar, däribland Henriksholmarna, med den påföljd att allt umgänge på det hållet upphörde.
Med de yngre Hedlundarna på Gyltungebyn umgingos vi ungdomar ganska livligt, särskilt om vintrarna då isen lagt sig och vi lättast kunde nå varandra på stålskodd - eller rättare sagt träskodd - fot. Vid familjen H:s avflyttning försvunno dessa våra lekkamrater alldeles ur sikte, men fick jag långt senare under oväntade förhållanden en påminnelse om den med mig jämnåriga Elvira. Härmed förhöll sig så att jag vid mitt besök som fartygschef på Fylgia i New York julen 1919 en dag erhöll en biljett från Elvira, då liksom nu innehavarinna av en större skandinavisk platsanskaffningsbyrå därstädes, med förfrågan om jag var densamme som 40 år tidigare skrinnat med henne på Ånimmens blanka is. Sedan jag bejakat detta och anknytningen sålunda var gjord hedrade mig min gamla lekkamrat med ett besök ombord, varvid vi vid en animerad lunch på tu man hand språkade om gamla tider - och en hel del annat.
Likaså försvunno damerna Wohlfart från min horisont, men fick jag egendomligt nog i andra hand en hälsning just i år under ett uppehåll på Björkebäck från en av dem, Hilma, vilken i änkestånd efter sin make, ingenjören Undén, numera är bosatt på Kinnekulle. Från stenbrotten därstädes hade nämligen på uppdrag av fru Danielsen f. Wohlfart och kusinbarn till Hilma, till Ånimskog sänts ett par montörer för att renovera den Wohlfartska familjegraven på därvarande kyrkogård och ifrågavarande funktionärer voro under några veckor mina medgäster på nämnda pensionat och dessa var det som förmedlade kontakten oss emellan. I förbigående må här påpekas hurusom Hilmas fader, kaptenen Casper, var född på Henriksholm såsom son till brukspatronen Gustaf W. och dennas maka f. Sahlin, liksom även den på Snäcke bosatte brodern, fru Danielsens farfar.
Det adliga inslaget blanda församlingens s. k. överklass representerade förutom fröknarna Dalman familjen Bäfverfeldt på Lilla Bräcke. Av någon anledning plägade vår familj ej umgänge med detta herrskap lika litet som med Askenstedts på Stora Bräcke; så mycket livligare lära förbindelserna mellan Bräckefolken hava varit. Med den högt ansedde kyrkvärden P. Eliasson i Hult underhöll däremot min far de livligaste förbindelser. Bland bondepamparna i övrigt märktes kyrkvärden i Salebol och häradsdomaren i Bollsbyn båda självmedvetna och inflytelserika män.
Vad som alldeles särskilt har förmåga att fästa sig i ett barns minne är å ena sidan skildringar av grövre brottmål och å andra sidan uppståndna kontakter med döden, särskilt då denna är uppkommen genom olyckshändelse av ett eller annat slag. Jag skall här anföra ett exempel från vardera kategorien - de stå alltjämt lika livligt inristade i mitt medvetande.
Bland mera tillfälliga arbetare på gården befann sig en viss Lille-Manne från Mossen. Denne plägade att berätta hurusom han en vinterdag på en skogsväg uppåt Tydjehållet mött en där i trakten bosatt småbonde(?) gemenligen kallad Socker-Kalle, vilken framför sig sköt en med granris övertäckt kälke. Vid passerandet tyckte sig Manne observera hur en mansarm stack fram ur riset på kälkens ena sida samt att tillhörande hand släpade efter kälken i snön. När han kort därpå erfor att en kringvandrande judisk gårdfarihandlare i de dagarna blivit spårlöst borta efter att senast hava observerats i lag med Socker-Kalle uppstod hos honom starka misstankar om att denne senare bringat sin kumpan om livet och han underlät ej att kläda dessa sina misstankar i ord. Några andra vittnesmål voro ej för handen, men Mannes var dock av så allvarlig beskaffenhet att det tvivelsutan borde ha varit bindande, så vida det icke råkat förhålla sig så att han såsom mindre utvecklad på förståndets vägnar förklarats ej vara vittnesgill. Socker-Kalle gick på sitt enständiga nekande alltså fri, men så länge han levde vilade omgivningens misstanke på honom och det var alltid med en känsla av rysning vi barn på våra ofta återkommande resor till Åmål passerade det Socker-Kalle tillhöriga hus, där gårdfarihandlaren antogs hava blivit offer för ett bakhåll. Och efter oss hava våra efterkommande i två led lika förhäxade stirrat på den tack vare sina dystra minnen så fascinerande byggnaden.
En vintermorgon kom någon av gårdens folk och meddelade min far att man i sundet mellan ön och Slättudden utanför den s. k. Halla, observerat en person ligga fastfrusen i en isvak, invid vilken stod en övergiven kälke. Tillgängligt manfolk skyndade genast till platsen och i eftertruppen befann sig - givetvis utan tillstånd - jag, fylld av fruktan och nyfikenhet. Då man fått den drunknade, eller kanske rättare sagt ihjälfrusne, i land befanns det vara en av våra grannar, den välsituerade bonden August i Säbyn, som här uppenbarligen gått ner sig men på grund av sin fetma ej gått till botten utan blivit kvarliggande i vaken utan att kunna taga sig upp ur densamma. I djupet hade däremot försvunnit en honom ledsagande son som nu rätt snart »socknades» upp. August hade föregående afton isledes anträtt färden till Henriksholm för att i någon angelägenhet rådgöra med »pattron» och därvid låtit sonen skjuta sig på kälke. Den på grund av strömförhållandena i berörda sund alltid osäkra isen hade vid olycksstället givit vika och den falska Ran beskärts ytterligare tvenne offer. De drunknades nödrop lära ha hörts ända uppe vid Tittersrud, men ej ägnats någon uppmärksamhet. Bilden av arbetet på isen för att få de drunknade i land och därmed sammanhängande omständigheter går aldrig ur mitt minne. Och jag passerar aldrig Halla utan att tycka mig se det uppbåd av stegar, plankor och trossar m. m. som vid detta makabra tillfälle belamrade isen där utanför.
Om jag så avslutar detta avsnitt med ett konstaterande av att vi barn voro mycket enkelt uppfostrade och strängt avskilda från denna världens ondska under extra tillsyn av informator resp. guvernant är tiden väl mogen för att fastslå att vår första tid i huvudstaden visst icke formade sig till den dans på rosor vi i vår lantliga enfald föreställt oss. Mottagandet i de ungdomskretsar, i vilka vi genom bosättning i ett av de s. k. de Champska husen vid Johannis och inträde i vederbörande skolor, par force des choses blevo inlemmade, var ej uteslutande välvilligt mot oss kuriösa lantlollor. En av anledningarna härtill, och måhända den allra känsligaste, var förbunden med vår - och särskilt pojkarnas - iögonenfallande rustika yttre utrustning. Märk väl att vi under den första tiden uppträdde i gråa vadmalskostymer, sydda av skräddare Resberg i Bolet och våra klackjärnsförsedda högskaftade smorlädersstövlar voro av färjkarlen-skomakaren Werners solida men föga eleganta tillverkning. Och ej ringa sensation väckte vi vid omklädsel till gymnastik genom total avsaknad av onämnbara, en brist som först efter många tårfyllda vädjanden blev avhjälpt, visserligen endast medelst hemsydda lärftsditon med knytband nedtill - men ändå! Den gången hemgick alltså veklighetens anda med segern. Då jag kort därpå antogs som extra kadett voro emellertid de pinande klädbekymren sin kos då all personell utrustning reglerades genom tjänstliga föreskrifter. Och den som var glad var jag!
Vi äro nu framme vid året 1885, efter vilken tid jag endast mera sällan blev satt i tillfälle att vistas på Henriksholm. Vid inträdet i det yrke, som nu skulle bliva mitt under de kommande 50 åren, blev jag rekommenderad att iakttaga trenne fundamentala levnadsregler: Håll käft, Vet hut och Spy aldrig till lovart! Av dessa anvisningar har jag emellertid gudnås endast rättat mig efter den senaste, vilket varit mig så mycket lättare som jag aldrig varit sjösjuk.
Från den nu följande tiden och fram till 1924 bevarar jag, av tidigare angiven anledning, endast sporadiskt uppdykande minnen och intryck, av vilka de starkaste voro förbundna med större familjehögtider såsom mina tre systrars bröllop, föräldrarnas silver- och guldbröllop resp. 1892 och 1917 samt min mors sjuttio- och sjuttiofemårsdagar.
Men så kom bilismens tid och med den en öppen Dodge, som tog loven av gamle Sekyr då det blev frågan om att turista. Nu ställdes färden oftast till Linheden eller bygden runt Laxsjön, men under stundom utsträcktes den även till hinsidan Värmlandsgränsen åt ena hållet och »Gôr-Dal» åt andra hållet. Så nog lärde man sig känna norra hälften av grevskapet Dal på sina fem fingrar. Fast man endast var tillfällig gäst.
På gården hade den gamla stamtruppen bland underhavande efter hand försvunnit och delvis ersatts med nya, som jag ej lärde känna med undantag dock för den jättestarke Hilmer, som emellertid endast mera tillfälligt gav en handräckning när så erfordrades. Det är mig ett nöje att vid mina regelbundet återkommande besök i den gamla hemtrakten återuppliva bekantskapen med Hilmer, numera välbeställd rättare på Lilla Bräcke.
Rörande grannarna är från föreliggande tidsperiod här ej annat att anföra än att Ånskog, som länge nog sovit en slags Törnrosas sömn en vacker dag i början av 1890-talet väcktes till liv sedan en av Trollhättans industrimagnater vid namn Stridsberg tillhandlat sig egendomen för att användas som ett sorts sommarnöje för en talrik familj med starkt kvinnligt inslag. Det umgänge, som nu uppstod mellan ungdomarna här och på Henriksholm föreställer jag mig hava varit livligt nog, men som det var helt sommarbetonat hade jag beklagligtvis ingen som helst del däri. Den Stridsbergska sejouren blev f. ö. helt kort och torde ej hava omfattat mer än ett par år. Med den vördnadsvärde kyrkvärden Eliasson i Hult, tidvis ägare av såväl Ånskog som Gyltungebyn, uppehöll min far alltjämt de hjärtligaste förbindelser.
De gamla släktingarna i Åmål gingo tyngda av år till en bättre värld. Men in i det sista kom den gamle överstelöjtnant Bernt ut till Holmen för att på den tämligen lättskjutna Slättudden nedlägga en intet ont anande jösse; jag vill minnas att han var en bra bit över de åttio då han sista gången kunde höja sitt allstotrop[not 3] därstädes.
Nya vänner hade å andra sidan förvärvats i familjen Halling på Håverud, vilket visat sig som en oskattbar tillgång under långa tider och till dag som är. Vi återkomma härtill i nästa avsnitt.
Sin månhet om församlingens intresse hade min far ådagalagt på flerahanda sätt. Ett av de mest talande bevisen härför utgör den donation av Lilla Bräcke för användning såsom ålderdomshem, som han på sin tid gjorde, med det uttryckliga förbehåll, märk väl, att det för framtiden skulle vara organiserat som självhushåll. Skulle någon ändring göras härutinnan går donationen ur socknens händer.
Om minnet i någon mera oväsentlig detalj i ovanstående skildring svikit författaren må det vara en sjuttiofemåring ursäktat!
Som till mina uppgifter hörde att övervaka den varje vinter återkommande skogsavverkningen, medförde detta att jag även vid sagda årstid kom att vistas en eller annan vecka på ön, vilket även hade sina behag, särskilt då isen låg spegelblank. Som min förtroendeman och ledare av skogsarbetet hade jag dess bättre tillgång till den redlige tusenkonstnären Anton Blixt, som i samarbete med sina raska söner här såsom alltid gjorde väl skäl för sig. Skogsprodukterna avyttrades till grannen på Gyltungebyn, numera K. Nordström, sedan denne av sin svärfar, kyrkvärden Eliasson, övertagit gården - en uteslutande angenäm bekantskap. Sonen Ivar, i vars gästfria hem jag senare tillbringat så mången god dag, hade då ännu ej kommit i skottlinjen.
När jag nu till sist övergår till att något belysa arten av de sysselsättningar, som höllo oss fångna under våra oförgätliga sommarvistelser på Henriksholm under det tredje eller sista skedet utnyttjar jag för detta ändamål vår flitigt förda »loggbok» och har vid valet av brottstycken härur stannat vid de poetiska utgjutelser av ställets bard, min älsta son. som här nedan återgivas.
Ett ankomstkväde.
Lördagen den åttonde varm och skön sågs på lastbil Ungrar trenne ibland packning och ilänne skaka fram på väg mot Ön. Ljusgrön låg den, solbelyst nyss av vårens ande kysst. Gudskelov vi tänkte alla att vi än den vår kan kalla. Degerman i marken sprängde; Skeva vilt med ögat blängde, kalvens klöv i båsvägg dängde*) och ett ljuvligt matos trängde till oss ut inifrån köket med vår Anna upp i stöket. Efter maten börja livet Pappa först, det var ju givet fiskdon fram och ut på sjön för att tala om för djuren att friden slut är i naturen. Sedan gingo vi runt ön härjande och brännande. Klockan 10 la sig troppen trött utav allt rännande, mellan lakanen och kroppen lades på moders ordination en filt för att hindra lunginflammation. *) Kalven vi döpt till Alexander VI. Hoppas till namne vi valde den rätte.
Invigning av det, nu renoverade lusthuset.
Ärade damer och herrar! I alla församlade gäster! Lämnen er mat en sekund, släppen ert fat för en stund. Visserligen jag vet att skåltal är fasan vid fester, och ju längre de är, desto vildare plär hungriga ögon sig rikta på hopen av kallnande rester. Ögonblick givas likväl, då det kan sägas med skäl att endast tal och bland talen blott verstal kan göra rättvisa full åt de ord, nu riktas till söder från nord. Vågen I vekliga gäster från Sunnandal höra vad sig här tilldragit har ända sedan hednadar. Dryckjom och svalg, ja dobbel och svir har du skådat, o lusthus syner du aldrig förgat av blod och kärlek och hat. Vad här har skett utav brott i det månbleka höstljus skulle nog ge er en chock, så det för örat slog lock. I, som leven i konstlad komfort i fabrikernas närhet vana att varmvatten få, vana vid båtar som gå, föga I Åsar likna de åsar i grymhet och särhet som genom stenkast i sjön till denna ö lagt grund. Hava vi ändock för hårt Er bedömt mina ärade gäster visa oss då vad Ni kan, kämpa mot oss som en man. Ty när på Holmia Henrici en sommarnatt åter det fest är tvekamp skall stånda som förr i dryck inom gästfri dörr. Ej skall fädernas andar oss ömka vid bägare tömda. Dränken sorgerna gömda, fatten glasen de glömda höjom en skål för vårt festföremål, vårt vackra lusthus på kullen må det evigt bestå emot mullen!
Kantat vid slaskledningens högtidliga invigning.
Vem minns ej forna dagars id då hästens vilda språng vid slasketunnans hädanglid till kuskens öra bragt en gång ett ljud av svanesång.*)
Ett fjärran eko från en tid då människans och djurets strid ej syntes rå och vrång ty nu en kamp vid skvalp av slask tycks hövas blott patrask.
Nu spränger man med dynamit ur klippans hårda barm ett dike med av rör en tarm och leder slasken dit.
En tid, ack, så modern och ny har låtit poesin i kampens gny till minnets drömland fly. Och dock hur värdig var den gest som faster A. bestod då vid vår slasks invigningsfest den första hinken med dess rest hon slog i slaskens flod.
Och Degerman, dess byggeman helt rörd tog mot vårt tack. Han sprängt så mycket som man kan till tack en kask han drack. *) Vid tunnans bortkörande med anlitande av häst hade helt nyligen hänt att hela ekipaget gått ikull och körsvennen därvid ådragit sig en del kontusioner.
Sommaren 1927
Ej så snart skall denna sommar glömmas som nu bleknar bort i höstens töcken och i lyrans tecken skall dess id i helg och söcken skildras att av framtids oväld dömas. För att börja med den yttre glansen har man målat om båd båt- och badhus renoverat ut och in vårt vackra lusthus samt sist, men icke minst det hus man vänder svansen. Nya stolar eller hellre pånyttfödda ha, det länder främst vår kommendör till heder, samlats hop från viloplatser strödda så nu kan minst 18 nya gäster sitta neder. Tvenne täckare av tak ha tätat flera dar från morgonen till natten, ej på länge vi med kärl i näven letat efter läckor där det rinner vatten. Tennisplan till slut har gått sin renässans till mötes och blir nog i engelsk klass med åren blott den även under vintern skötes, så man hittar platsen där den låg på våren. Ej mer de älskande behöva tveka vid foten av Martinas grottas trappa ty den har Gustav Pettersson fått lappa, fritt man nu där kan ljuva lekar leka. Ack, främling, länge var din lott en hård en; från landsvägen man skymtade knappt gården, som doldes bak en rad av alar höga, men nu, sen dessa tagits bort, så står den i all sin vita prakt inför ditt tjusta öga. Den gamla mossbelupna häcken utav hagtorn, som så länge varit skyddad utav traditionen har till slut fått gå, sen den moderna tonen låtit skönheten bliva huvudfaktorn. För att ge mera glättighet åt hushållsstöket man nya mattor utav kork har lagt i köket. En ko att beta gräs och gödsel göra och med sin feta mjölk vår gom förföra har inköpts för trehundrade riksdaler av Svensson som för kalla mynt mer fal är. När du vill lära känna dina fäders vanor sök ej på boklig kunskaps skilda banor, nej samla hellre vad de efterlämnat av verktyg, husgeråd och prydnadssaker du vinner säkert lättare det mål du ämnat. Den tanken kommendören uti våras lät bliva verklighet och alla gamla saker vars bruk och ursprung kunde spåras till forna dar, i tornet blevo sammanförda till ett museum för den hembygd, som vi vörda. Se där de verk, som under sommarn utförts, vårt varma tack till den som gått i täten förutan vilken intet av dom slutförts, pappa Gunnar — som i alla veten. Må nästa sommar, så i arbete som nöje ta lärdomar av dennas sorg och löje och släkt som kommer aldrig glömma vården av Henriksholm, den kära gamla gården.
Avskedshälsning.
Vad kan väl sättas högre än en lycklig barndomstid vad är väl mer förtjänt att leva kvar i minnet? Vad bjuder en familj mer än ett samliv i frid i skötet av en ljuv natur, så frisk för barnasinnet. Vi glömma aldrig Henriksholm, dess allvar och lekar, dess båthus, brygga och allé, dess susande ekar, den klara sjön, som plaskar dovt vid foten av kullen, Martinas grottas solnedgång, Kristallvikens glitter en disig augustinatt med doft av hem ur mullen. Ibland det värker så i hjärtat — man drömmer att man sitter på lusthuskullens ås och blickar bort i natten mot söder ovan skuggorna på månbeglänsta vatten. O hem, o hem, var finns väl ord som giva sinnet fritt och lindra smärtan — dock så ljuv, att vara det så nära, man älskar högst, och ej förstår, men likväl kallar sitt. Men varför giva ord åt tankar, svåra nog att bära alltnog vi syskon visa vill, att vi av Er fått lära att kärleken till hem och land är mänskans största ära. Mottagen denna bok av barnens egen hand och låt den länka samman ej blott våra minnen från Henriksholm vår barndoms sagoland, men låt den knyta mellan oss och er ett band sådana vi voro då, med unga ljusa sinnen.
Dec. 1945.
Källor
- Tidskriften "Hembygden", år 1946, sidan 3-37. Utgiven av Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund.
Noter
- ↑ Difteri.
- ↑ "Det kvinnan vill, det vill Gud!". Franskt talesätt, se Wikipedia.
- ↑ Oklart vad författaren menar med ordet allstotrop.
