Mordet i Djupslund
När man färdas kring det lugna och stilla sundet som förbinder Stora och Lilla Djup är det svårt att föreställa sig att här utspelats ett drama som rymmer så mycket grymhet och brutalitet att det går ilningar av fasa genom ryggraden när man hör händelsen relateras. Ytterst få har hört talas om denna hemska tilldragelse, trots att det är mindre än 150 år sedan det hände. En väv av glömska tycks ha lagts över detta brott, där offret utsattes för ett oerhört lidande och gärningsmannen gick fri, trots att det framstod klart för alla att han var den skyldige.
Låt oss följa historien från början om det öde som drabbade den ovan nämnda Sofia Karlsdotter. Hon föddes i Tisselskog 1829 och kom till Djupslund som piga någon gång omkring 1850. Där gjorde hon bekantskap med drängen Isak Eriksson, och kring midsommartiden 1854 lät de sig förföras av erotikens lockelser, vilket bar frukt i mars påföljande år, då Sofia födde en son som fick namnet Simon. I kyrkboken infördes den nyfödde som ”oäkta”, vilket kanske kan tydas som att Isak Eriksson hade en viss motvilja att klä sig som brudgum.
Emellertid vigdes de båda påföljande år då ett nytt barn var på väg, men innan den andre sonen hann födas dog Isak i rödsot. Sofia hade nu två barn att försörja och 1863 blev hon åter gravid och födde en flicka, Gustava, som också registrerades som ”oäkta” Två år senare var det dags igen. Då föddes föddes sonen Kristoffer, närmare bestämt den 2 oktober. Man kan kanske tycka att Sofia var en smula aningslös när det gällde det motsatta könet, och kanske ansågs hon i bygden för en lösaktig kvinna, men att vara ensamstående mor var vid den här tiden var ett socialt stigma, och det låg naturligtvis nära till hands att en sådan kvinna blev utnyttjad.
Sofia Karlsdotter befann sig nu i en ytterst brydsam situation. Vintern var i annalkande och hon förstod att det skulle bli oerhört svårt att mätta de fyra barnen. Hon vädjade till barnets far, en soldatson vid namn Anders Pettersson, att dela ansvaret med henne för lille Kristoffer, men han nekade blankt till faderskapet.
Sofia beslutar då att stämma barnafadern inför tinget. Klockan ett på natten den 22 november lämnar hon sina barn under uppsikt av en barnflicka, och i det kompakta höstmörkret gör hon loss ekan vid stranden, för att ro över sundet till andra sidan där en stig leder upp till soldattorpet Strömmerud och vidare till Åmål, där tinget skulle hållas påföljande dag. Hon tänker således vandra de drygt tre milen till tinget, men hon hinner bara en bit upp på stigen när någon överfaller henne och misshandlar henne illa.
I stugan på andra sidan sundet satt den tioårige sonen Simon och försökte vagga sin lillebror till sömns. Plötsligt tyckte han sig höra rop och han gick ut och hojtade: ”Vem är det?” ”Det är Sofia; försök att skaffa en båt”, blev svaret. Simon gick in till barnflickan och fick henne med sig ut och båda ropade ut över vattnet, men fick då inget svar.
Senare, när det började dagas, gick de två ut igen och tyckte sig se en gestalt på andra sidan vattnet som reste sig och sjönk ihop igen. Simon larmade då sina grannar och tillsammans med en kvinna såg han uppe från en höjd åter den mystiska varelsen resa sig och falla över ända gång på gång.
Anders Pettersson inställde sig punktligt på tinget i Åmål den 23 november, men Sofia Karlsdotter var inte närvarande. Istället hittades hon samma dag död på den plats, där man sett den mystiska gestalten röra sig upp och ner.
Det märkliga i hela historien är att Sofia hela dagen den 22 november låg på stranden utan att någon kom till undsättning, trots att flera såg att någon rörde sig där. Var sonen Simon så chockad och förvirrad att han inte lyckades få någon med sig, eller var sikten så dålig den dagen att både Simon och de vuxna tog gestalten för ett spöke, eller fanns det andra omständigheter som hindrade människor att komma till hennes hjälp?
Frågorna är många, men det rådde inget tvivel om att Sofia hade tilltygats på det mest brutala sätt när man fann henne. Hennes klänning var sliten i trasor och tygbitar hängde här och var på buskarna och hennes schal var nertrampad i dyn ett tiotal meter från den plats där hon hittades.
Misstankarna riktades snart mot Anders Pettersson och efter en tid häktades han och ställdes inför rätta vid Tössbo tingsrätt den 8 januari 1866. Anders Pettersson var i 30-årsåldern och son till en före detta soldat, Peter Högberg från Högsbyn i Tisselskog. Denne bodde nu som gratialist på torpet Djupsängen, en knapp kilometer från Sundskasen där Sofia och hennes barn hade sitt hem. Sonen Anders, som var anställd vid bygget av Dalslands kanal, vistades natten mellan den 21 och 22 november i föräldrahemmet tillsammans med fadern, modern och systern.
Vid rättegången misstänktes också föräldrarna och systern vara delaktiga i brottet eller åtminstone medvetna om därom.
Provinsialläkaren gav i sitt utlåtande besked om att Sofia Karlsdotters knäskålar krossats och att våld också förekommit på flera ställen på kroppen, men att inget av dessa våldsinslag varit direkt livshotande, men sammantaget hade skadorna ändå vållat offrets död.
Vid rättegången framkom också att Pettersson uttalat hotelser om att han skulle ”knäcka henne och ge henne så att hon inte långt skulle komma”, vilket medförde att Pettersson fick kvarstanna i häktet och ny rannsakning utsattes till den 7:e februari.
Till denna rättegång kallades också soldat Högberg samt modern och systern. Två vittnen var också närvarande, och de vittnade samstämmigt om att de hört Pettersson säga att ”han skulle knäcka henne, och att ett liv inte spelade någon roll, det kunde inte bli värre än fästning.”
En graverande omständighet framkom då ett av vittnena redan några dagar efter mordet, innan Pettersson häktats, hade åhört ett samtal mellan fader och son, där sonen sagt att ”det må komma vilka nämndemän som helst, här ska de få en härva som de inte kan reda ut.” Fadern hade då svarat att om han finge svara för sonen skulle ingenting hända, varpå Pettersson sagt: ”Far, du ska få fullmakt av mig.”
På uppmaningen att förklara detta samtal förklarade de att det rört sig om ett parti silke som fadern inköpt, men senare trasslade de in sig i sitt resonemang och fadern förklarade att han varit överlastad vid tillfället, och sonen erkände att han möjligen kunde ha uttalat någon hotelse, men att han i övrigt inte kunde komma ihåg vad som sagts.
Ett vittne hade funnit främmande steg vid sin båt på morddagen, och sonen Simon kunde berätta att modern sagt, att om Anders Pettersson skulle komma och hindra henne från att gå till tinget och hon började skrika, skulle han genast bege sig iväg och skaffa hjälp. Sofia var således medveten om Petterssons brutala läggning innan hon föll offer för hans besinningslösa dåd.
Pettersson hade en lång indiciekedja mot sig och ytterligare två rättegångar hölls för att fälla hans och hans far, men den 20 juni måste båda släppas på grund av bristande bevisning.
I de artiklar ur Åmåls Veckoblad från januari 1866 till juni samma år som här refererats framgår det att såväl soldat Högberg som hans son uppträdde fräckt och utmanande i rätten och framstod som grymma och förhärdade typer som båda hade förtjänat långa fängelsestraff, men på grund av de hårda krav som ställdes på fällande bevis under 1800-talet, faktiskt ännu mera än idag, kunde de båda lämna häktet som fria män. I sanning en diskutabel rättssäkerhet som gynnade förövaren, men var katastrofalt för offret och dennes efterlevande.
Anders Pettersson emigrerade till Amerika 1880, och enligt hörsägen skulle också Simon ha rest över Atlanten för att ta hämnd på sin moders baneman, men dessa uppgifter är osäkra.
Emellertid har den muntliga traditionen mer att berätta om brottet. En man, som bodde på Udden vid tiden för mordet, lär på sin dödsbädd ha bekänt att han varit Pettersson behjälplig vid dådet och att den flicka som Sofia städslat för att se till sina barn var hans syster. Inga av dessa omständigheter kom fram vid rättegångarna, utan tycks ha varit en väl bevarad hemlighet tills den yppades på dödsbädden.
Naturligtvis får man bedöma den muntliga versionen kritiskt. Mycket kan ha förvandlats när händelsen förts vidare från mun till mun, men det kan onekligen vara en förklaring till att ingen kom till Sofias undsättning. Barnflickan lär ha känt till vad som skulle ske på natten och följaktligen kan hon ha hindrat Simon från skaffa hjälp. Det ligger nära till hands att tro att de övriga familjemedlemmarna på Udden också var medvetna om vad som försiggått och valde att blunda för Sofias svåra belägenhet.
Skuldbördan vilar i så fall tung på alla dem som inte kom till hennes undsättning, men ännu en gång måste vi komma ihåg att värdera den muntliga berättelsen med försiktighet.
Återigen vilar friden kring Kaserna efter alla dessa år, men händelsen påminner oss om att ondskan genom alla tider ”gått genom världen som en galen hund”, för att citera den hjärtegode Gustaf Adolf i Fanny och Alexander.
