Djupslund
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Platsnamn: Djupslund Typ: Hemman
[ Källa: Ånimskogs Sockenbok del II, sida 163-177 ]
Längst i väster, på gränsen till Tisselskog, ligger
Djupslund. Knappast någonstans i vår socken
har naturen så fullkomligt utplånat all mänsklig odling som kring den förr så mäktiga gården
med betydande åkerarealer, vidsträckta skogar,
sågverk, kvarn och kraftstation och därtill tolv
underlydande torp.
Idag är det svårt att finna resterna av den gamla mangårdsbyggnaden, men om man följer kraftledningen söderut från Lilla Djups södra ände uppför backen och sedan viker av till höger och tränger sig in bland en tät ridå av sly och ytterligare en granskogsplantering hittar man grundstenarna och den raserade spisel- muren. Inte långt därifrån står visthusboden kvar, den enda byggnad som envist trotsat tidens tand. Fortfarande står väggarna raka som soldater i givakt och taket synes vara i gott skick, även om ingenting har förvarats här på över femtio år. Hela byggnaden har antagit en grön ton av en begynnande invasion av mossor och lavar, eller är det kanske trollen som residerar i den gamla boden och vill omge sig med sin favoritfärg? Trolsk är också den väldiga tvåarmade asken som vresigt kämpar mot den om- givande vegetationen för att få luft och ljus. Ett hundratal meter mot väster kan man finna rester av en ladugårdsbyggnad som tillhörde den västra gården i Djupslund.
Beger man sig ner i den djupa bäckravinen österut finner man den ruttnande bron som ledde över bäcken upp mot gården och rester av dammbyggnaden till kraftstationen.
Detta är allt som finns kvar av Djupslund idag, och jag kan inte låta bli att jämföra med den starkt konstrativa bild som dröjer kvar i minnet sedan något mer än femtio år, då vi gjorde skolutflykter till gården, som redan vid den tiden stod mer eller mindre öde, men då ändå byggnaderna och dess omgivningar hade undergått relativt små förändringar sedan århundraden tillbaka.
Vår skolutflykt till Djupslund skedde i början av juni då naturen stod i sin rikaste prakt, och vi upplevde vandringen till den mystiska gården borta i väster som ett spännande äventyr, ty vi var inte bortskämda med några längre skolresor. När vi passerat bron och forcerat den sista stigningen som ledde upp mot gårdsbebyggelsen rastade vi under en väldig ek, där en gammal kvarnsten var upplagd som bord. Smörgåspaketen och saftflaskorna kom fram, ty vi behövde stärka oss innan själva rundvandringen började.
Den gråa mangårdsbyggnaden, som var en stor och rymlig dalslandsstuga i två plan med veranda mot söder, tronade majestätiskt på höjden söder om Djupsjön, och i sluttningen ner mot stranden utbredde sig åkrar och ängar med hasselbuskage insprängda här och var. Strax öster om boningshuset skar den tidigare omtalade ravinen djupt ner, och i dess botten gick en liten älv som ledde från Djup till Bräcketjärnet och vid Djupslund bildade ett brusande vattenfall när vattnet hade fritt lopp, men efter kraftstationens tillkomst magasinerades tillflödet av en stor damm, innan en trätub tämjde vattnet och ledde det till turbinen vid kraftstationen ett par hundra meter längre ned.
I ravinens branta sluttning ledde en hylliknande väg söderifrån upp till gården, och längs vägen och i sluttningen växte väldiga ekar och andra ädelträd. I söder och väster utbredde sig stora skogsområden.
Sådan var den bild som fäste sig på våra näthinnor under andra världskrigets slutskede, då tiden tycktes hålla andan trots att år lades till år precis som vanligt, men efter kriget, då en allmän optimism gjorde insteg hos både företag och enskilda människor, började stora avverkningar glesa ut de väldiga barrskogarna, den jättelika högspänningsledningen banade sig väg rakt över Djupslund och svepte med sig de ärevördiga ekarna, slyet tog överhanden och en het och kvalmig julidag i början av 1970-talet slog blixten ner och antände boningshuset och så var den ”gamla tiden” definitivt lagd till hävderna.
Nu har vi redan hunnit så långt i vår historia att det är dags att börja från början, men först några ord om hur platsen fått sitt namn. Djupslund är omnämnt i jordeboken första gången 1582. Namnet är en sammansättning av Djup och lund där förleden anknyter till sjön Djup, medan ordet ”lund” betecknar ett mindre lövskogsområde, och lite förenklat kan man alltså kalla området för ”lövskogen vid Djup”, och den benämningen beskriver väl de geografiska förhållandena innan skogsavverkningen och kraftledningen i dess spår skövlade den artrika växtligheten av ädelträd.
1582 stavades namnet Diupzlunden. På 1700-talet skrevs det som Dypslunden, och i början av 1800-talet fick gårdsnamnet sin nuvarande stavning.
Historik
Ett av de äldsta dokument där Djupslund nämns är Kvarnkommissionens protokoll från 1698, där man också får en inblick i vilken betydelse vat- tenfallen hade för människors bosättning och utkomst i allmänhet. Ur protokollet kan man utläsa när det gäller Dalbo härad och Ånimskogs
socken attHemmanet Diupslund nyttiar å des
enskylte ägor en fotqwarn, som alenast drifwes höst och wår, när floden infaller till allmogens commoditet, och således efter åboernes egit begifwande, som hon och intet mer giör skiäl före
belades med 1/2 skieppa spannemåhls afgift.
”Salebol skattehemman nyttiar en fotqwarn af samma beskaffenhet som den nästföregående. Och således
beswärades med samma skatt nemligen 1/2
skieppa spannemåhl.
Således fanns det två kvarnar i Djupslund som betjänade gårdarna ända till Ånimmens stränder. Senare uppfördes också en enbladig ramsåg som också utnyttjades flitigt av Västsidans bönder.
Hemmanet Djupslund var fram till slutet av 1600-talet uppdelat i mindre enheter, och det fanns både ägare och brukare. Från 1680 och till 1700-talets första decennier är dock endast två ägare nämnda. Det var Olof Persson och hans hustru Börta Andersson samt Börje Svensson som var född i Anolfsbyn 1660. Svensson var tydligen en redbar och respektingivande person, ty han utsågs till skattefogde i Ånimskog. Hans hustru var född i Salebol och hette Anna Olofsdotter och tillsammans hade makarna fyra barn, Bryngel, Sven, Marit och Kerstin. Hustrun hade barnen Anders och Brita innan hon gifte sig.
Omkring 1730 gick Börje Svensson och hans maka ur tiden, och under de följande hundra åren är det endast möjligt att ge en fragmentarisk bild av ägandeförhållandena. I slutet av 1700-talet står Bryngel Eriksson och hans hustru Anna Eliasdotter upptagna som brukare, medan Anders Eriksson och Anders Hansson betecknas som ägare.
Omkring 1825 blev Sven Eriksson, född 1802 i Steneby, ägare till hela Djupslund. Hans hustru hette Maria Svensdotter och i familjen fanns fyra barn: Anna Kajsa (styvdotter), Erik född 1830, Anders 1835 och Lars Gustaf 1837 I september 1839 köpte Erik Andersson, hans son Johannes Eriksson och en man vid namn Bryngel Olsson gemensamt skattehemmanet Djupslund för 3000 riksdaler.
Erik Andersson föddes i Västra Berg 1784 och och gifte sig i början av det nya seklet med Maria Andersdotter. Sonen Johannes föddes 1810, Magnus 1812, Anders 1819, Erik 1821 och Isak 1826. Erik bosatte sig med sin familj i den västra stugan i Djupslund, som då var den enda manbyggnaden på huvudgården. Johannes, hans hustru Stina Svensdotter och deras treårige son Simon flyttade in på Bråtekullen, en mindre gård, som låg en knapp kilometer öster om Djupslund.
Emellertid hann Erik Andersson knappast ta sitt nya hemman i besittning innan han avled, och i maj 1842 köpte änkan Maria Andersdotter av sina omyndiga barn samt Johannes Eriksson och Bryngel Olsson 3/104 mantal av kronoskattehemmanet Djupslund för 633 riksdaler. Under de närmaste åren tycks således Maria Andersdotter varit huvudägare till gården med tillhörande torp, såg och kvarn.
1850 sålde hon sin del till sonen Erik Eriksson, som då bodde i Högelund, enligt ett köpebrev daterat den 11 maj. 1854 sålde Erik i sin tur sitt markinnehav till brodern Anders, och det ursprungliga hemmanet blir nu definitivt delat i två hemmansdelar med en del i öster och en del i väster. Vid laga skiftet 1864 kom den västra delen att benämnas 1:2 och ägdes av Anders Eriksson, medan den östra delen fick registersiffran 1:3 och innehades av Johannes Eriksson.
Johannes Eriksson flyttade med sin familj upp till de ljusare trakterna på höjden ovanför Djup och uppförde ett nytt boningshus och ekonomibyggnader strax intill den äldre manbyggnaden 1854. Familjen hade växt betydligt sedan makarna bosatte sig med sonen Simon på Bråtekullen 1839 Lars Gustaf föddes redan inflyttningsåret, Lena Maja 1842, Fredrika 1844, Paulus 1846, Carl Magnus 1849 och Otto 1851.
Johannes var en driftig man. Förutom att han uppförde nya byggnader rustade han upp kvarnen och sågen och jordbruket blomstrade under hans ledning. Dessutom var han del- ägare i slupen ”Josefin” och galeasen ”Gustaf Adolf” som båda gick i Vänersjöfart. På den senare fraktskutan var sonen Simon skeppare under några år, så man kan i viss mån betrakta Djupslund med dess olika binäringar som ett familjeföretag.
Det kan vara av intresse att mera detaljerat följa Djupslunds utveckling under de år då Johannes Erikssons verksamhet var som mest intensiv. I ett brandförsäkringsavtal från 1885 kan vi avläsa hur byggnationen framskred på gården under en tioårsperiod.
N:o 1. Boningshus av trä, täckt med chiffer. Byggt år 1854. 35,5 fot långt, 25 fot brett, 16 fot högt, bestående av två våningar innehållande 6 rum med 16 fönster, 9 dörrar och fyra eldstäder. Värderat till 1.300 kronor.
N:o 2. På 60 fots avstånd från N.o 1, en byggnad av trä, täckt med chiffer, uppförd år 1864, 34,5 fot lång, 14 fot bred, 11 fot hög, innehållande magasin i två våningar. Redskapshus och vedskjul vid södra gaveln. Värderat till 250 kronor.
N:o 3, På 136 fots avstånd från N:o 2, en bygg- nad av trä, uppförd 1864, brädfodrad, täckt med spån och halm, 99 fot lång, 21 fot bred, 10 fot hög, innehållande loge, 2 lador och fähus med foderskulle. Stall med lada och foderskulle. Värderat till 450 kronor.
N:o 4. På 23 fots avstånd från N:o 3 en byggnad av trä, uppförd 1864, 16 fot lång, 11 fot bred, 6 fot hög, täckt med halm. Innehållande svinhus och hemlighus.
N:o 5 Ladugård på Stackängen. En byggnad av trä, uppförd 1868. Brädfodrad, täckt med halm. 41 fot lång, c:a 9 fot hög. Innehållande loge och 2 lador. Värderat till 100 kronor.
Man kan föreställa sig den livliga verksamhet som pågick i Djupslund under den senare delen av 1800-talet. Jordbruket, som utgjorde huvudnäringen, var välskött och förutom vallväxter odlades vete, havre, råg, korn, lin och potatis och sammanlagt kunde de båda gårdarna föda fyra hästar, tio kor, ungdjur och ett antal får och svin. Nere vid forsen arbetade sågare och mjöl- nare, i de stora skogarna höggs timmer och på
de omgivande torpen odlade man för sitt vinterbehov, när inte man gjorde dagsverken på de båda stora gårdarna, där också pigor och drängar hade sina dagliga sysslor.
granngården strax intill var livet inte lika ljust. Johannes bror Anders dog 1867 och efterlämnade hustrun Johanna Nilsdotter och fyra barn, Maja Stina född 1849, Lars Gustav 1851, Sofia Emilia 1857 och Kristina Vilhelmina 1861. Ytterligare en son, Erik Magnus, var född i familjen, men han avled redan 1863. Vid mannens frånfälle flyttade Johanna Nilsdotter till Ulerud med sin familj, och troligen arrenderade Johannes Eriksson sin svägerskas gård fram till 1880, då hans hustru Stina Svensdotter avled 70 år gammal.
En ny fas inleddes nu i familjens liv. Johannes som var årsbarn med sin hustru, beslöt mätt av år att överlåta egendomen på sina barn och upprättade följande kontrakt:
Jag undertecknad upplåter härmed till mina samtliga barn, all min eganderätt såväl i löst som fast egendom, som finnes i sterbhuset, efter min aflidna hustru Stina Svensdotter från Djupslund emot följande undantag: Af hemmanet Djupslund åtages den så kallade Bråtlyckan som det nu befinnes inom hägnad med därtill hörande hus.
Hus och hägnad underhålles, all brukning utföres, ved framskaffas och sönderhugges.
En mindre kammare i stora mansbyggningen över köket. Häst till nödiga extraresor. 1000 kronor med utgiven revers af samtliga sterbhusdelegare vilket skall intecknas i var hemmansdel i Djupslund.
Slupen Josefin. Samt årligen 3 af Djupslund 3 lass hö och 2 dito hafrehalm. 2 tunnor råg, 1/ 4 tunna vete, 1/2 tunna korn, 4 tunnor hafre samt 1 tunna potatis. 1 kappe linfrö sås årligen.
Med ovanstående undantag förklarar jag mig till alla delar nöjd och afsäger mig härmed all eganderätt till ovanstående Djupslund.
Djupslund den 9 december 1880
Johannes Eriksson Med hand om pennan
Med ovanstående förklarar vi oss till alla delar nöjda
Dag som tillförne, Simon Johansson, Lena Maja, Fredrika, Johan Paulus, Karl Magnus och Otto Johanssöner och döttrar
Sålunda överenskommit som antecknat står betygas dag som tillförne
JM Nilsson, V:a Berg A Göransson, Salebol
Johannes Eriksson var av gott virke och fick njuta sitt undantag i sjutton år tills han avled 1897 i en ålder av 87 år.
1885 skedde en hemmansklyvning av Djupslund 1:3 i 1:4 - 1:7 vilket innebar att Johannes Erikssons barn nu delade upp sitt gemensamma arv efter föräldrarna. Simon hade flyttat till Ulerud 1882, och det är obekant vilken gottgörelse han fick av syskonen. Fredrika, som redan 1865 gift sig med Karl Olof Olsson i Västra Berg, sålde sin andel till syskonen 1881, och de återstående arvingarna kom nu att erhålla 5/104 mantal var. Fördelningen blev följande: 1:4 tillföll Paulus Johannesson, 1:5 Lena Maja Johannesson, 1:6 Karl Magnus Johannesson och 1:7 Otto Johannesson. I de handlingar som berör syskonen från den här tiden och framåt är deras efternamn ändrat till Johansson, och därför kommer de i fortsättningen att namnges i enlighet med sina namnteckningar.
Vid tiden för för hemmansklyvningen var Paulus sedan ett par år gift med sin kusin Sofia Emilia Andersdotter som efter faderns död 1867 hade flyttat med sin familj till Ulerud (se ovan). Hon var således delägare i Djupslund 1:2, och i samband med giftermålet köpte de båda makarna gården vilken uppgick till 3/52 mantal. Paulus och hans hustru blev efter hemmansklyvningen således de största enskilda ägarna i Djupslund.
De nygifta flyttade in den ursprungliga, västra manbyggnaden, och där kom nio barn att födas med täta mellanrum. Äldst var Heliodorus, född 1884, Valfrid 1885, Linus 1887, Fridolf 1889, Filip 1891, Elin 1893, Hilda 1895, Karl 1897 och David 1899.
Som synes var makarna Johansson rikt välsignade när det gällde barnen, men den ekonomiska situationen tycks omkring sekelskiftet varit prekär, ty när Paulus dog 1903 lämnade han ett urarva konkursbo efter sig.
Under 1800-talets sista decennium tycks Djupslunds blomstringstid ha lidit mot sitt slut. Utvecklingen hade medfört att hemmanet med sina resurser av skog, jord och vattenkraft på grund av sitt läge långt från allfartsvägarna inte längre hade samma attraktionskraft. Kvarnarna och sågarna utnyttjades allt mindre, och den begynnande avflyttningen från skogsgårdar och torp medförde att avsättningen för jordbruksprodukterna minskade.
För Paulus efterlämnade familj betydde konkursen att de var fullständigt utblottade och utan arvsrättigheter. I februari 1904 hölls auktion, och i kungörelsen till denna framgår att de efterlevande tvingades avhända sig ”11/104 mtl af hemmanet Djupslund, hvarå kunna sommar- och vinterfödas 1 häst, 5 st nötkreatur och några får. Egendomen har goda åbyggnader, vidsträckta skogsmarker, beväxta med med ungskog, samt andel i vattenfall.”
Vidare upptar kungörelsen att djurbesättningen, en häst och tre kor, samt att både inre och yttre inventarier skall säljas, bl.a. möbler, glas och porslin, vilket i princip måste ha inneburit att Sofia Emilia och hennes barn ställdes på bar backe. Gården ropades in av handlanden Aron Nilsson i Bräcke, och det är troligt att han lät familjen bo kvar, och att de fick hjälp och stöd av sina släktingar i granngården. Så småningom flyttade de till Ulerud, men det är inte klarlagt när detta skedde.
De som närmast kunde ge en hjälpande hand var farbrodern Karl Magnus och fastern Maja Lena som residerade i den östra stugan och som båda var ogifta.
Den yngste brodern, Otto Johansson, gifte sig med Wilhelmina Jansdotter från Hult i Ånimskog 1887, och under några år brukade de Bråtekullen, men det är svårt att belägga under vilken period de bodde där. Som vi minns fick Johannes Eriksson den lilla gården eller torpet som undantag 1880 och framlevde sina dagar där till 1897, men eftersom han var hunnen högt upp i åldern, var det naturligt att han behövde någon som var behjälplig, och kanske blev det den unga familjen som tog hand om bestyren på gården.
Fem barn blev familjen förunnad: Klara 1889, Hanna 1891, Elfrida 1893, Carl 1898 och Arthur 1902. Möjligheten finns också att Otto med hustru och barn flyttade in på Bråtekullen först efter faderns död 1897, men hur som helst torde familjen under sin sista tid i Djupslund ha bott i den stora stugan uppe på höjden.
Under 1910-talet skedde stora förändringar. Redan 1907 sålde syskonen en större skogstrakt för avverkning till ett pris av 2.800 kro- nor. 1913 arrenderade de ut ett område vid älven till Adolf Carlsson och Martin Svensson i Köpmannebro för anläggning av en flottränna för timmer.
Otto Johansson gick ur tiden 1914, och tre år senare avled också Karl Magnus. Maja Lena levde i ett omtöcknat tillstånd de sista åren och sällade sig till sina syskon 1921.
Det blev Wilhelmina Johansson som tillsammans med barnen nu kom att styra och ställa i Djupslund, men troligen hade ingen av dem några större ambitioner på att driva gården vidare, så när Ivar Setterberg under åren 1918 och 1919 köpte bit för bit av det forna hemmanet och slutligen blev ägare fullt ut, var det förmodligen till allas belåtenhet, även om det måste ha känts vemodigt att överge den gamla släktgården.
Setterberg köpte också den delen som Aron Nilsson förvärvat 1904 och sedan sålt till sin bror Adolf Nilsson i Bräcke.
Setterbergs främsta intresse låg i vattenfallet, och omkring 1920 lät han bygga en kraftstation som kunde generera ström till fabriken på Annenäset och utöka den elkraftskapacitet som redan fanns vid Säljedalen sedan 1904.
De sista ättlingarna av den Johannessonska familjen, som regerat Djupslund i åttio år, skingrades således i början av 1920-talet. Wilhelmina köpte efter ett par år Karlsberg i Stora Kilane, dit hon flyttade med döttrarna Klara och Frida. Hanna gifte sig med Georg Reuter 1919 och flyttade till Nedre Kilane, där också Carl och Arthur vistades tidvis.
Carl utbildade sig till skogvaktare, men blev sedan handlande, kanske inspirerad av brodern Arthur som omkring 1925 övertog affärsrörelsen i Stora Kilane (se dito).
En familjeepok var således till ända i Djupslund, men gården, som trots att den började förfalla, kunde fortfarande ge god bärgning åt en lantbrukarfamilj, och därför lockades en del
arrendatorer att bosätta sig där.
Anders Gustaf Saxin, född 1869 i Nora i Örebro län. Hans hustru hette Augusta och var från Undenäs i Skaraborgs län och syster till Oskar Gustavsson, då kraftstationsföreståndare både i Säljedalen och Djupslund. Saxins hade åtta barn men endast de yngre var med i Djupslund: Edla och Valdemar föddes i början av 1890-talet, Linnea 1895, Helga 1901, Erik 1906, Ivan 1908, Margit 1909 och Yngve 1912.
Det var under Saxins tid som en del av de gamla byggnaderna revs på gården, bl.a. den västra stugan, som var i fallfärdigt skick.
Dottern Linnea var gift med Felix Karlsson, också han från Örebro län. De båda makarna kom i början av 1920-talet till Annenäset i Ånimskog efter att ha varit bosatta i Göteborg. En kort tid bodde de också i Djupslund med sina tre barn, Kurt (1917), Maj-Britt (1918) och Stig (1920). Sonen Uno föddes 1925 och kom under 1980-talet att slå sig ner på Norra Kasen i Känsbyn.
Makarna Saxins yngsta dotter, Margit, gifte sig med Tryggve Andersson från Edsleskog 1928 och under en kort period brukade de Djupslund,
men flyttade snart till Vårvik.
sig ner i Edsleskog, föddes flera barn, bl.a. Eivor som är knuten till Ånimskog, närmare bestämt till Övre Känsbyn, som sambo med Karl Erik Larsson.
Tryggve Anderssons bror Vendel övertog arrendet i Djupslund på sensommaren 1929 Han var gift med Signe Maria, född Krokström, och med sig till sitt nya hem hade de barnen Lilly Linnea, född 1922, Agar Vilhelm 1926 och Helge 1929.
Vendel Andersson och hans familj tycks inte ha funnit sig tillrätta i Djupslund, ty efter drygt ett år flyttade de till Fröskog, och lämnade fältet fritt för Rudolf Kling och hans hustru Hulda
Färdig som tog gården i besittning våren 1931.
och var årsbarn med sin hustru, som hade sina rötter i Skållerud. De båda makarna hade två barn, Rolf född 1924 och Edit 1926. Kling hade en tid haft anställning på Annenäset, men flyttade senare med familjen till Bohuslän, där han arbetade inom stenindustrin. Förtjänsterna där var emellertid dåliga och familjefadern reste därför till Kanada för att förbättra ekonomin.
Vid återkomsten ett par år senare flyttade familjen till Djupslund, där de fick arrendekontrakt på gården och anskaffade en djurbesättning på två hästar och fyra kor. Därtill fick Kling deltidsanställning som kraftstationsföreståndare, vilket innebar att han hade arbete hemmavid under de perioder då vattenförsörjningen var god, men att han måste färdas den långa vägen till Annenäset för att där arbeta på fabriken och i stenbrotten under de tider då kraftstationen måste stängas på
grund av vattenbrist.
leva det fria vildmarksliv som Djupslund hade att erbjuda, med vidsträckta skogar, berg och sjöar och riklig tillgång på bärställen, jakt och fiske, men det var på samma gång ett slitsamt och isolerat liv, och gårdens ensliga läge blev med åren alltmer uppenbart. Mor Hulda måste gå den långa vägen till Håverud för att handla, Rudolf fick vandra till sitt arbete i ur och skor och barnen Rolf och Edit hade en lång och besvärlig väg till skolan i Salebol, speciellt på senhösten, då mörkret hann att lägra sig över skogsstigen innan de hunnit hem. Lägg därtill allt det arbete som jordbruket fordrade, så förstår man att livet för familjen i Djupslund inte bara var en idyll, och kanske var den mödosamma tillvaron en av orsakerna till att familjebanden brast. 1937 skildes makarna. Rudolf flyttade till Aspelund (se Stora Kilane) och Hulda och barnen fick ett nytt hem i trakterna av Håverud.
Som epilog kan nämnas att Rudolf Kling snart övergav Aspelund och blev en av pionjärerna vid tunnelbanebygget i Stockholm. Intressant är också att notera när det gäller Djupslunds sista innevånare att den sägenomspunna gården och dess omgivningar fortfarande utövar sin dragningskraft på dottern Edit, ty varje sommar slår hon läger vid sjön Flat inte långt från sitt barndomshem och fiskar och plockar bär och lever ett verkligt naturnära liv, där upplevelserna inte sällan sätts på pränt i hennes poesibok.
Efter familjen Klings definitiva avflyttning 1938 kom Djupslund att stå öde, med undantag för kortare perioder då människor kunde få en tillfällig fristad där, bl.a. Iris von Hofsten och hennes systrar som tillbringade ett par somrar på gården med sina hästar.
1947 drog ett gäng skogshuggare in i den gamla byggnaden anförda av Helge Hermansson från Nedre Kilane som åtagit sig en större skogsavverkning på entreprenad. Helge bodde i Djupslund under de tre år som avverkningen varade, vilken också omfattade körning till Lilla Djup och sedan flottning till en lastplats på Tisselskogsidan i Stora Djup. Under dessa år var det återigen liv och rörelse kring den gamla gården, men därefter lägrade sig stillheten över Djupslund och dess omgivningar, och kraftstationens nedläggning satte definitiv punkt för all verksamhet.
Dikter om Djupslund
Kvar fanns dock den mystik som alltid präglat gården vid Djups södra ände och många människor gjorde söndagsutflykter dit sedan den gamla manbyggnaden blivit öde. En av dem som då och och då företog en vandring till Djupslund var Arthur Ottosson, som ju var född och uppväxt på gården och vars förfäder i hög grad skapat dess storhetstid. Arthur skrev en dikt efter ett av sina besök som vemodigt beskriver tidens gång och det förfall som lämnats i dess spår.
I Ottossons dikt spårar man inte bara hur tiden har härjat hans barndomshem, utan också hur de gångna åren haft en nedbrytande inverkan på honom själv. En betydligt ljusare ton fin- ner man i Edit Fredrikssons dikt, där naturupplevelserna i hennes barndom har blivit en källa till glädje som kommer att vara livet ut.
Torp under Djupslund
I skogarna kring Djupslund låg ett dussintal torpställen, varav de flesta var knutna till hemmanet, även om några låg utanför bygränsen. Ett rikt nätverk av stigar band samman de olika boplatserna med Djupslund som den centrala knutpunkten.
Bråtekullen, Skinnmyren och Salebolsmyren var belägna strax öster om bäckfåran mellan Djup och Bräcketjärnet, medan Udden, Kaserna, Sundskasen, Minnet, Svartvik och Djupsluängen låg i skogstrakterna mellan Lilla och Stora Djup. De tre sistnämnda låg strax innanför Tisselskogs gräns. I söder låg Stackängen och Långängen, men det är ovisst om det funnits torp på dessa områden. På Stackängen var dock en lada uppförd för förvaring av vinterfoder.
Mordet i Djupslund
När man färdas kring det lugna och stilla sundet som förbinder Stora och Lilla Djup är det svårt att föreställa sig att här utspelats ett drama som rymmer så mycket grymhet och brutalitet, ett [[Dalsland/Ånimskog/Mordet i Djupslund|mord skedde i Djupslund 1865.
