Olle Bergqvist
Olle Bergqvist orginal och bygdepoet
Källa: Conny Källviks berättelse, utklipp och socken boken del 1.
Bland äldre generationer i Ånimskog och Tösse-Tydje finns det fortfarande personer som minns Olle Brergqvist. Han föddes år 1872 på N. Rönningen, kingebol, Ånimskog.
Under perioden 1891-1900 var han fältjägare och står antecknad som nr: 18 vid 4:e kompaniet. Han står samtisigt noterad som skräddare, ett yrke som även brodern Julius innehade. Olle ansågs vara en skicklig skräddare. Han hade gått i lära hos skräddaren Fredrik Högfeldt, Vingnäs. En kortare period var Olle bosatt i Gerdsbyn,Tydje, men återvände senare till Ånimskog. Han beskrivs som magerlagd och en person med något avvikande beteende. Men dikta kunde han, trots att han inte hade annan utbildning än folkskola.
Olle var omåttligt förtjust i kaffe och inmundigade så mycket han kunde få. Broder Julius föredrog däremot starkare vara. Olle hade ytterligare en broder som hette Hjalmar. Denne blev så småningom präst eller pastor i Finland. Hjalmar kom på besök i hemlandet och skulle predika i Ånimskogs missionshus. Olle gick runt i bygden och bjöd in folk att lysna till broderns predikan. Julius hade fått en skriftlig inbjudan från Olle, men kom aldrig på missionsmötet.
"Nej, det var inte lönt, men hade jag skrivit att Hjalmar hade en låda konjak med sig, då hade han kommit".
Då Olle var 28 år blev han djupt förälskad i en kvinna från Ånimskog. I en bok dedicerade han följande dikt till henne, undertecknad år 1900:
"Till Karin
Skönhet är makt som tvingar.
Från frusna hjärtan sucken fram.
Till Alpens höjder han sig svingar.
Likt svanen vit i älfvens famn.
Böj knä, var tyst du avundsjuka.
Drag klorna in de sticka ej.
Hopp ner från branten huvudstupa.
Till grundlös botten trotsa ej.
Ja, jublen Freijas döttrar alla.
Klappen silverhänder samman.
Lagerkransen tag och tralla.
Din den är, ja , allesamman.
Som sin mor fick Freija kalla.
Skalder skallra uti benen
När de mötte dig på renen.
Trollen fly med klagolåt
När du blickar till dem åt.
Olle Bergqvist poet, diktare och krigsreporter har skrivit många dikter, men tyvärr finns endast ett 10-tal bevarade. På bilden syns han sittande bredvid 3, som man sa "Tornsvalor" alltså flyglottor som var posterade i grottebergs tornet. Detta var under tiden 1939-1943. Kortet är taget utanför Johan och Soffi Skoogs hus på Krusebol.Olle hade varit hos "Ingenjörn" i Krusebol för att samla in pengar till missionen, men inga fått. Han var krigsreporter och diktade även i sina reportage.Han var känd som en mycket god skräddare och hade även varit i Tyskland för att lära sig yrket. Han vistades periodvis på Bräcke ålderdoms hem. Hade ibland svåra psykiska problem. Han var ofta skojfrisk och skojade ofta med töserna som jobbade på hemmet. En gång kom han i dispyt med några. Då han hävdade att det hette muntasch och inte mustasch. Flickorna protesterade och sa. "Det heter mustasch". Olle protesterade och sa." dä beror jaggu på var den sitter dä". Då tog diskussionen slut.
Olle och en bror till honom bodde i Bergqviströnningen i Kingebol. Han gick ofta till Kongere och friade till en flicka. Men hans tilltänkta svärmor ville inte ha han som måg. Vid ett tillfälle värmde hon en eldgaffel i spisen och jagade Olle med den. Nu skaldade han ""Du drottning i det höga, jag räds dig för så föga, trots eld och gafflars hot". År 1943 togs han in till Åmåls sjukstuga från Bräcke ålderdomshem. Där avled han i lunginflammation 71 år gammal. hans pressjärn har skänkts till Ånimskogs hembygdsgård, där det nu finns förvarat.
Reportage av Olle.
"Torn och drethus börjar rasa
Bom fadderi faderallan la
Så det var en förfärlig fasa.
Bom fadderi faderallan la
Verduns murar börjar knaka,
Bom fadderi faderallan la.
Så F och en får nu tillbaka.
Ytterligare en dikt av Olle.
Året nittonhundraarton jag denna visa skrev.
poetens sköna lyra då ned från berget steg.
Där mötte mig en skara av friska unga män,
som hade mod i bröstet och kraft i armen än.
Hurra för Kingebols gruvor för munterhet där bor,
i våra röda stugor man än på freden tror.
Dikt av Olle om sig själv
Ej någon stor poet jag är,
men ingen liten heller.
Jag skjuter med det krut jag har,
och glad om blott det smäller.
Grubblare
Sigrid Hult i Tösse har ett klart minne av Olle, då han vid ett tillfälle besökte familjen. Han hade anfäktats av religiösa grubblerier och ansåg sig som omvänd. Året var 1929 och samma år hade man renoverat Ånimskogs Kyrkas innre. Under samtalets gång sköt han in gång efter annan in orden. "Vi lever på nåden" i samtalet. Men rätt som det var for han upp från stolen och utbrast. "Nu har de gjort fan så fint i Ånimskogs kyrka!"
Olle hade ständigt rinnande näsa och torkade mot byxbenet, vilket med tiden blev tämligen blankt.
Spelade teater
Melker Andersson på Lilleskog har berättat att Olle också spelade teater. Tillsammans med brodern Julius uppträdde de i gamla säteristugan i Hängele, vilket bör ha varit någon gång vid sekelskiftet.
Olle hade ett horn i sidan till bönderna i Ånimskog. En del av allmogen var församlad i Fremlings affät. Man beklagade sig allmänt över den rådande torken och inga böner hjälpte. Då utbrast Olle. "Här hjälper inga böner, det är dynga som behövs."
Vid ett annat tillfälle sammanstrålade han med kyrkoherde Nihlman i affären. På Olles fråga on Nihlman trodde på Gud svarade prästen naturligtvis jakande, varvid Olle replikerade. "Ja det gör jag med, men jag har inte 4000 om året för det."
Torpet Kongerud ligger inte långt från Olles födelsehem. Man kan misstänka att stugan fått sitt namn efter sin litenhet. Och naturligvis måste ett slott få sin kung och drottning. Olle visste att kungen alltid var rädd när åskan gick, blev lös i magen och måste gå på "huset" . Dasset på Kongerud bestod i en mot uthuset lutad stege som man fick klättra ett par steg upp på för att uträtta behoven.
Olle och brodern Julius avvaktade och slog till vid ett ruskigt åskväder. Man sågade av stegen till hälften eller mer. De båda bröderna avvaktade situationen. Helvetet brakade löst och kungen rusade ut för att sätta sig på tronen, pinnarna gick av och kungen ramlade ner i träcket.
Det finns bara en strof bevarad från visan som Olle efteråt diktade. "Det blixtra i mörka natt, när kungen från stegen datt" visan skulle sjiungas till melodin "Den blomsterprydda gondolen"
Olle Bergqvist tyckte mycket om att sjunga, vilket han gjorde högt och ljudligt.
Han var vid ett tillfälle hos Johan Wall i Östersbyn och hade mycket att sy. Vid sådana tillfällen stannade skräddaren i huset till dess arbetet blev klart och det kunde gå flera dagar innan arbetet avslutades. Olle var uppe på andra våningen och sjöng i högan sky. Besökande till Östersbyns missionshus kände sig besvärade av sången och man fick be Olle hålla tyst. Han fortsatte sin skräddarverksamhet även då han bodde på Bräcke ålderdomshem. Ingvar Skoog hade lämnat en rock för att sys om. Men då tiden gick och ingenting hördes gick Ingvar till Bräcke och förhörde sig om hur arbetet fortskred. Han fick då svaret: "Rom byggdes inte på en dag."
Fiske
Vid ett tillfälle fick Olle följa med Johan Skoog på fiske i vänern. Efter ett kraftigt napp var kroken borta på Olles spö. Han fick ett raseriutbrott och började kasta saker i sjön: "Här har du spöt, må veta, här har du maskburken må veta, här har du snusdosan må veta" Kanske var det sjörån som tagit Olles krok.
