Ulerudsängen
Socken: Ånimskog Hemman: Ulerud Platsnamn: Ulerudsängen Typ: Torp Koordinater: [58.864330,12.446428] Visa på Kartbild.com
Alternativa namn: Norra Ulerud, Ulerud II[1]
I motsats till det gamla Ulerud, där varje kvarleva är begravd av grus och sand, finns det ännu tydliga spår av Ulerudsängen. Den lilla gården var belägen i norra delen av Ulerud, just där Pilgrimsleden idag efter att ha slingrat sig över de kala bergen från Djupslund och söderut, leder ner i en sänka och efter en skarp vänstersväng övergår i en gammal körväg. Alldeles vid sänkan, några meter upp i sluttningen, finner man lämningarna av Ulerudsängen. Här står en del av murstocken kvar och i utkanterna vilar de mossiga grundstenarna. Strax intill speglar kallkällans klara vatten de omgivande träden, och en bit norr därom finns rester av ladugården. Söder om gården låg åkrar och ängar, som ännu är skönjbara i den alltmer tätnande vegetationen. Ulerudsängen var ingen stor gård, knappast mer än ett torp, och man kunde på sin höjd föda två å tre kor och några får.
När människor började odla och bo här i kanten av bergskedjan är svårt att bestämma, men ett riktmärke är att gården finns upptagen på 1890 års karta, då under namnet Högen och betecknad just som gård, vilket torde ha inneburit att den då hade en god brukningskapacitet.
För att finna gårdens ursprung får vi förflytta oss ytterligare femtio år tillbaka i tiden och kanske ännu längre. Det kan ha funnits en torpstuga här från början av 1800-talet, men det troliga är att platsen började bebyggas på allvar omkring 1850, då det ursprungliga Ulerud började delas upp i olika skiften.
Vid hemmansklyvningen 1858 fick Nils Anderssons dotter Charlotta och hennes man Erik Magnusson området närmast Djupslund, där Ulerudsängen var beläget. Möjligen kan makarna ha varit de första bebyggarna, men samtidigt vet vi att de brukade den stora gården vid den här tiden, vilket gör det mindre troligt att de skulle ha brytt sig om en nyodling. En notering, dock osäker, anger att en man vid namn Gustaf Almqvist och hans hustru Anna Cajsa flyttade in på Ulerudsängen 1849.
Uppgifterna är som synes osäkra, men med viss sannolikhet kan man fastslå att gården eller torpet stammar från omkring 1850, men vilka som bodde här är svårt att fastställa.
När Anders Eriksson dog på sin gård i Västra Djupslund 1867 flyttade hans hustru Johanna med barnen till Ulerud, och förmodligen kom familjen att bosätta sig på Ulerudsängen, eftersom den större gården då var bebodd av Magnussons familj. 1883 gifte sig Johannas dotter Sofia med sin kusin Paulus Johannesson i Djupslund och blev "storbondemora" på den gård hon tillbringat sin barndom.
Emellertid skulle Sofias liv beskriva samma märkliga bana som hennes mors hade gjort. Först bondmora på en stor gård i Djupslund, och sedan efter makens död åter till Ulerud med en stor barnskara. I Sofias fall inträffade makens död 1903, och därefter fick hon efter några år flytta till Ulerudsängen med sina nio barn alldeles utblottad.
Av Sofias barn var Heliodorus äldst, född 1884, och David yngst, född 1899. Det var således endast de äldre barnen som hade nått en någorlunda vuxen ålder när Sofia ställdes ensam, och undan för undan lämnade barnen hemmet för att försörja sig själva. I slutet av 1920-talet bodde Sofia på Ulerudsängen med barnen Heliodorus (Hildor), Karl, Elin och David.
Sofia dog i början av 1930-talet, och senare avled också Hildor. Karl flyttade till Håverud, och när Elin intogs på ett vårdhem efter några år blev David ensam på Ulerudsängen. Han försörjde sig som skogshuggare och flottare, och var i hela sin framtoning en "skogens son". Han var tystlåten och begrundande, och när han rörde sig i skog och mark var det med en indians smidighet och vighet. Ensamheten tycktes vara en del av hans livsfilosofi, men ibland lämnade han sin stuga och vandrade österut mot mer bebodda trakter. Sina inköp gjorde han i Stora Kilanes lanthandel. När han inhandlat det han behövde för en vecka eller två knegade han med sin tunga och välfyllda ryggsäck över till Bräcke, där han hade en eka vid stranden av Bräcketjärnet som tog honom över till motsatta sidan nedanför Ulerudsängen.[2]
Källor
- ↑ Torpruiner i Åmåls kommun (1985), plats nummer 188.
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 182-183.
Inventeringar
Mars 2025
Platsen inventerad och koordinater uppmätta.
