Ulerud
Socken: Ånimskog Platsnamn: Ulerud Typ: Hemman Koordinater: [58.856560,12.441362] Visa på Kartbild.com
Den i geologiska sammanhang berömda Dalformationen har avsatt rika förekomster av kvartsit kring Livarbo och södra Ulerud, och förmodligen skulle skogarna och bergen kring Ulerudstjärnet ha slumrat i stillhet om inte området utsatts för en våldsam exploatering på grund av den begärliga kvartsiten. En stor del av bergsmassivet är bortforslat och resterna består av grushögar och schaktkanter. För att skapa förbindelse mellan de olika stenbrotten har en väg anlagts över Ulerudstjärnets norra del.
I områdets västra del, där torpet Ekekullen en gång låg, har nya byggnader uppförts och en trädgårdsanläggning anlagts. Denna nya bebyggelse har fått namnet Uleruds Gård. I övrigt utbreder sig Ulerud i norr mot Djupslund, i väster och söder mot Tisselskog och Skållerud, och i öster går når gränsen fram till Bräcketjärnet.
Ulerud upptogs första gången i jordeboken 1597, då som skattetorp och senare som skattehemman. Namnet är av osäkert ursprung. Förleden "ul" kan möjligen vara genitiv av ett dialektord som betyder "klyfta" och stammar från det fornnordiska ordet "urth". Betydligt vanligare är den senare delen "rud" som betyder "röjning" Stavningen har växlat från Olerödh 1590, över Ullerud och Vlerud till det nuvarande Ulerud.
HISTORIK
En viss namnförvirring förekommer när det gäller gårdarna i Ulerud, men det ursprungliga hemmanet hette rätt och slätt Ulerud och var beläget ett hundratal meter från Ulerudstjärnets västra strand. Åkrarna låg främst norr om gården och sträckte sig till tjärnets norra ände, men också en bit söder om bebyggelsen fanns åkermark. Ibland benämnes hemmanet Ulerud södra för att skilja den från gården i norr som på 1890 års karta betecknas Högen, men mestadels kallats Ulerudsängen, åtminstone under 1900-talet.
Vi ska emellertid återvända till den södra gården som idag är totalt utplånad av den omfattande bergshanteringen. Någonstans under grushögarna kanske man skulle kunna finna rester av den men det är ytterst osäkert. Med största sannolikhet var det detta hemman som blev registrerat i jordeboken omkring 1600, och sedan har naturligtvis bebyggelsen ändrat karaktär genom århundradena.
Ulerud var en relativt stor gård. Vid brand-stodsförteckningen 1825, då Nils Andersson står som ansvarig för den, upptas förutom manbyggnaden, ett stall, en ladugårdsbyggnad med loge, lador och fähus med plats för åtta kreatur samt en fristående bod. Djurbesättningen bestod av två hästar, fyra kor, två ungdjur och åtta får.
Den förste ägaren och brukaren som omfattas av vår historieskrivning är den ovan nämnde Nils Andersson, född 1787 i Ånimskog. Hans hustru hette Stina Andersdotter och var född i Tydje 1792. Omkring 1810 bosatte sig makarna i Ulerud, och snart inleddes en familjebildning som skulle komma att omfatta nio döttrar men ingen son. Det började med Anna-Cajsa 1814, sedan Maria Stina 1815, Magdalena 1817, Johanna 1821, Brita 1822, Anna Lisa 1825, Sara Kajsa 1828 och Christina 1833. Den nionde flickan som föddes mellan de två sistnämnda dog ett år gammal. Emellertid födde Maria Stina en dotter 1837, så talet nio behölls trots allt intakt på gården.
En sådan rad av döttrar torde vara unikt och Nils och Stina måste ha funderat mycket över det faktum att ingen son kom till världen som kunde överta egendomen. Problemet aktualiserades kanske tidigare än makarna kunnat ana, ty 1840 dog Nils och gården stod utan manlig arbetskraft ända till 1843, då Nils Hansson från Tydje, som var gift med dottern Magdalena, tog över gårdens skötsel.
Paret fick tre barn: Lars Gustaf 1844, Johan Fredrik 1847 och Sara Maja 1849. Samma år som dottern föddes fick Nils möjlighet att överta en större gård i Tösse, och därmed stod Stina åter ensam med sina hemmavarande döttrar. Hon arrenderade nu ut gården till Johannes Olsson och hans hustru Lena Persdotter, som båda var i medelåldern och hade fem barn, men arrangemanget tycks inte ha fallit väl ut, ty redan efter ett år bröts arrendet.
Dottern Johanna hade i slutet av 1840-talet uppvaktats av Anders Eriksson i Djupslund och 1848 gifte de sig, och det blev nu åter en dotter och måg som fick Stinas förtroende att ta hand om gården. Dock blev även denna lösning relativt kortvarig i och med att Anders Eriksson köpte sin brors del i Djupslund i mitten av 1850- talet, vilket medförde att den unga familjen bosatte sig där.
Nu blev det den yngsta dottern Christina och hennes make Erik Magnusson som fick i uppgift att förvalta familjegården, och deras tid som brukare kom att sträcka sig fram till 1880-talets början. Sex barn kom till världen i den unga lantbrukarfamiljen: Emanuel 1857, Gustaf 1859, Benjamin 1862, Betty 1864, Adolf 1867 och Torsten 1870.
När det gällde gårdens skötsel stabiliserades läget från 1850-talet och framåt, men ägandeförhållandena var betydligt mera obeständiga och komplicerade, och det är svårt att ge en fullständig bild av den splittring av hemmanet som inleddes i mitten av seklet och praktiskt taget bestod ända fram till omkring 1980, men följande översikt kan avspegla en del av den verklighet som tog form när de åtta döttrarna delade upp gården mellan sig.
Den första delningen gjordes vid laga skiftet 1852, då det bestämdes att Nils Anderssons änka, Stina Andersdotter, skulle erhålla 113/ 1152 mantal och därtill få kvarboenderätt. Denna del registrerades som Ulerud 1:2. Nils Anderssons omyndiga barn erhöll 35/ 288 mantal och denna del fick registersiffran 1:3. Anders Eriksson, som ju var gift med dottern Johanna, erhöll 35/1152 mantal med utflyttningsskyldighet och detta markområde registrerades som 1:4. De fyra systrar som vid laga skiftet 1852 blev gemensamma ägare av 1:3 beslöt efter några år att dela upp markområdet mellan sig och därför verkställdes en hemmansklyvning 1858 där 35/1152 mantal tillföll var och en av Christina, Brita, Sara Kajsa och Anna Lisa. Efter Stina Andersdotters död 1861 företogs en ny hemmansklyvning av Ulerud 1:2, varvid sju av döttrarna och deras män fick var sin del bestående av 113/9216 mantal. Hemmansklyvningen fastställdes 1863. Det forna hemmanet låg nu uppskuret som en herrgårdsstek på middagsbordet, och ägarna fann förmodligen snart att det var svårt att praktiskt utnyttja sina ägor och att en försäljning därför var den bästa lösningen.
Det ska framhållas att de dokument som vi haft tillgång till inte ger en fullständig bild av vad som hände efter hemmansklyvningen 1863, men någon gång under de påföljande åren köpte Johannes Eriksson i Djupslund hela det ursprungliga Ulerud. Kanske skedde det i samband med brodern Anders Erikssons död 1867. Denne var ju som vi minns ägare av Ulerud 1:4, och det ligger nära till hands att anta att brodern Johannes också köpte de ursprungliga skiftesdelarna 1:2 och 1:3.
Hela det ursprungliga Ulerud ägdes sannolikt av Johannes Eriksson från omkring 1870, och detta verifieras av att hans son Simon erhöll hemmanet som morsarv 1880, när fadern beslöt att överföra sitt egendomsinnehav på barnen.
1882 flyttade Simon Johannesson med sin familj in på gården Ulerud som hemmansägare och brukare. Simon var sedan 1873 gift med Josefina Mathilda Johannesdotter, född 1849 i Västra Korsbyn, och nära femton år yngre än sin make. Under ett tiotal år bodde de i Djupslund, och under den perioden var Simon mestadels sysselsatt med att föra sin fars fraktbåtar i Väner-och kanalfart.
När makarna Johannesson tog Ulerud i besittning hade de fem äldsta barnen kommit till världen, och ytterligare fem skulle se dagens ljus vid Ulerudstjärnets strand. Viktor var äldst, född 1871, men han var en frukt av Simons tidigare förbindelse med en annan kvinna. Inom äktenskapet föddes Edla Charlotta 1874, Klara 1877, Kristina 1879, Anna Maria 1882, tvillingarna Johannes och Elisabet 1884, Walborg Emilia 1887, Karl Petrus 1890 och Philip 1893.
Inledningen till det nya seklet innebar att Simon nu närmade sig ålderdomen, och när Adolf Svensson i Känsbyn lade ett bud på Ulerud 1:4 1910 antog han erbjudandet mot en köpesumma av 14.000 kronor.
Makarna Johannesson lämnade sina jordiska ägodelar nästan samtidigt. Simon avled 1913 och hustrun Mathilda året därpå. Dödsboet behöll gården några år och arrenderade ut den till hemmansägare August Larsson Ankölsrud, som var gift med den äldsta dottern Edla Charlotta.
Några år senare skedde en försäljning. Det var åter Adolf Svensson som visade sitt intresse för den resterande delen av Ulerud och enligt ett köpekontrakt av den 20 januari 1919 blev han ny ägare. Ett par undantag gjordes i kontraktet, vilket innebar att Gustaf Svensson på torpet Ana skulle få behålla sitt arrende-kontrakt på livstid, och att Ida Eriksdotter på Hulterud eller "Hultera", som var den gängse benämningen, skulle fritt få bebo stugan där så länge hon önskade. Boningshuset revs omkring 1920, men ladugården med loge och lador stod kvar en bit in på 1930-talet, och förmodligen brukade August Larsson gården vidare under några år, eftersom Ankölsrud låg strax söder om Ulerud men i Tisselskogs socken. Adolf Svenssons intresse av egendomen gällde endast skogen, och en hel del virke avverkades under hans tid.
Adolf Svensson avled 1927 och hans dödsbo stod sedan som ägare fram till 1936, då disponenten på Gyltungebyns såg, Ivar Nordström, i princip köpte hela Ulerud med undantag av Ulerud 1:16 och 1:17 Åna, som var i Anders Gustafssons ägo sedan 1922, då han friköpte det torp som hans far hade arrendekontrakt på. 1943 sålde Anders Gustafsson Åna till Nordström och därmed var ägosplittringen definitivt till ända.[1]
Torp under Ulerud
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 78-81.
