Vesterås

---

Socken: Ånimskog Hemman: Nedre Kilane Platsnamn: Vesterås Typ: Torp Koordinater: [58.854871,12.473264] Visa på Kartbild.com

---

De torp som tillhörde Nedre Kilane låg i en rad från nordväst till sydväst om gården. Längst i norr ligger Vesterås, där vi idag finner ett modernt bostadshus som dock inte bebos året om. Loge och lador är rivna, men kvar står ladugården och vedskjulet. Åkrarna som en gång kunde ge näring åt ett par kor håller på att växa igen.

Det ursprungliga boningshuset låg ett trettiotal meter nordväst om det nuvarande och byggdes i början av 1700-talet. Det renoverades under 1920-talet och omkring 1970 gjordes en större tillbyggnad. 1985 brann huset ned till grunden och ett par år senare stod det hus som vi finner idag färdigt.

Torpet hette i början Solberga, men när vi i mitten av 1700-talet stöter på den förste namngivne torparen i annalerna, Jan Bryngelsson och hans hustru Börta Eriksdotter, har namnet ändrats till Vesterås. Under de följande hundra åren, då Upperud ägde Kilane, beboddes Vesterås av en rad torpare som sannolikt fick arbeta långa tider som skogshuggare och kolare åt bruket.

När Kilane får nya ägare 1856 finner vi Jan Andersson och hans hustru Lisa Bryngelsdotter upptagna som brukare på Vesterås mellan åren 1856 och 1860. Under de följande decennierna fram mot sekelskiftet har torpet bebotts av torpare och drängar, men någon detaljerad bild av dessa människor är det svårt att få.

Låt oss i stället förflytta oss fram i tiden till 1906 då grosshandlare Jensen köpte Kilane och något år senare ägostyckade stora delar av sitt markinnehav. Detta blev till glädje för Erik Magnus Johansson och hans hustru Charlotta, född Kil, som med sina barn hade bott på ett flertal platser i den västra delen av socknen, bl.a. på Bräcketorpet. Senast hade de bott på Annenäset, där Erik arbetade i fabriken, men nu efter köpet 1908 kom Vesterås att bli familjens fasta punkt fram till början av 1950-talet. Mycket skulle dock komma att hända under dessa år. 1918 dog både Erik och sonen Johan i stenlunga och samma år föddes det en ny Erik.

Det var dottern Emilia eller ”Meli” och hennes man Axel Johansson från Björneborg i Värmlands län som såg till att livet gick vidare på Vesterås. Axel hade kommit som anläggningsarbetare från Norge 1917 och fått anställning på Annenäset, där han träffade Meli som då tjänade som barnjungfru åt bergsingenjör Setterberg. Meli var endast 18 år, och när hon och hennes mor blev ensamma på Vesterås flyttade Axel dit för att hjälpa dem på torpet. De gifte sig och fick två pojkar, den förut nämnde Erik Valdemar, född 1918, och Bror Axel 1919.

Axel hade aldrig tidigare sysslat med jordbruk, men blev ändå ett gott stöd på torpet trots att han oftast var sysselsatt långt från hemmet med olika anläggningsarbeten. Bl.a. var han med och lade om grunden på Skålleruds kyrka och arbetade som rallare vid järnvägsbygget i Tisselskog. Under den tiden gick han från hemmet till arbetsplatsen i Tisselskog varje dag. Det var en vandring som tog två timmar i anspråk på morgonen och två timmar på kvällen.

Under 1930-talet kom en svår tid med arbetslöshet, då Axel endast fick sporadiska arbeten, och då var torpet den enda försörjningskällan för familjen. Charlotta bodde hela tiden med sin dotter och måg tills hon avled 1939.

I slutet av 1920-talet uppfördes en ny ladugård sedan den gamla en snörik vinter höll på att rasa in. Som en kuriositet kan nämnas att virket till den nya ladugården bestod av tretums kärnfuru uppgrävd ur mossmarker utanför Malung. Några år senare fick boningshuset nytt tak och ny brädfodring. Invändigt hade inte mycket förändrats genom århundradena. Där fanns ett stort kök med en vitmenad spiselmur och en liten kammare, en interiör som var typisk för alla torpstugor från 1700-och 1800-talen.

När penninghushållningen fick allt större betydelse under de första decennierna av 1900-talet blev det inte längre möjligt att försörja en familj på ett litet hemman med en eller två kor. Familjefadern och de barn som nått vuxen ålder fick söka sig till någon industri för att man skulle klara sin utkomst. I Ånimskog och stora delar av Skållerud blev det oftast Annenäset med dess tegelfabrik som gav de extra tillskott som behövdes. Tyvärr innebar det att arbetarna måste sätta sin hälsa på spel på grund av stendammet, och för familjen på Vesterås blev detta en smärtsam realitet. Det har redan nämnts att det förrädiskt finfördelade dammet skördat två familjemedlemmar under ett och samma år.

När Erik och Bror slutat skolan tog de båda anställning på Annenäset, och Erik som arbetade på en av de mest utsatta platserna ådrog sig stenlunga och dog 1942, endast 23 år gammal. Samma år slutade Bror sin anställning och tog värvning vid I 2 i Karlstad.

Axel och Meli Johansson bodde nu ensamma på Vesterås. Axel arbetade dels i Snäcke och dels på Annenäset, medan Meli skötte jordbruket. Hon hade ett par kor, ungdjur, svin och höns. I början av 1940-talet började hon leverera mjölk till mejeriet i Åmål, och det innebar ett mödosamt arbete, eftersom mjölkflaskorna måste forslas på en cykelkärra den nästan tre kilometer långa vägen till Känsbyn. Vägen var dålig och svårframkomlig, särskilt under vinterhalvåret då en kälke fick ersätta kärran. Ofta var vägarna inte plogade efter ett snöfall och då måste Meli skotta sig fram med sin mjölktransport. Vår- och höstbruket fick Meli leja till, eftersom det då behövdes en häst, men för övrigt klarades jordbrukssysslorna av för hand. Gräset slogs med lie, höet och säden bars eller drogs in med dragkärra och tröskningen skedde med slaga eller handtröskverk.