Vesterås
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Hemman: Nedre Kilane
Platsnamn: Vesterås
Typ: Torp Koordinat nord: 58.854871 Koordinat öst: 12.473264
Visa på Kartbild.com
De torp som tillhörde Nedre Kilane låg i en rad från nordväst till sydväst om gården. Längst i norr ligger Vesterås, där vi idag finner ett modernt bostadshus som dock inte bebos året om. Loge och lador är rivna, men kvar står ladugården och vedskjulet. Åkrarna som en gång kunde ge näring åt ett par kor håller på att växa igen.
Det ursprungliga boningshuset låg ett trettiotal meter nordväst om det nuvarande och byggdes i början av 1700-talet. Det renoverades under 1920-talet och omkring 1970 gjordes en större tillbyggnad. 1985 brann huset ned till grunden och ett par år senare stod det hus som vi finner idag färdigt.
Torpet hette i början Solberga, men när vi i mitten av 1700-talet stöter på den förste namngivne torparen i annalerna, Jan Bryngelsson och hans hustru Börta Eriksdotter, har namnet ändrats till Vesterås. Under de följande hundra åren, då Upperud ägde Kilane, beboddes Vesterås av en rad torpare som sannolikt fick arbeta långa tider som skogshuggare och kolare åt bruket.
När Kilane får nya ägare 1856 finner vi Jan Andersson och hans hustru Lisa Bryngelsdotter upptagna som brukare på Vesterås mellan åren 1856 och 1860. Under de följande decennierna fram mot sekelskiftet har torpet bebotts av torpare och drängar, men någon detaljerad bild av dessa människor är det svårt att få.
Låt oss i stället förflytta oss fram i tiden till 1906 då grosshandlare Jensen köpte Kilane och något år senare ägostyckade stora delar av sitt markinnehav. Detta blev till glädje för Erik Magnus Johansson och hans hustru Charlotta, född Kil, som med sina barn hade bott på ett flertal platser i den västra delen av socknen, bl.a. på Bräcketorpet. Senast hade de bott på Annenäset, där Erik arbetade i fabriken, men nu efter köpet 1908 kom Vesterås att bli familjens fasta punkt fram till början av 1950-talet. Mycket skulle dock komma att hända under dessa år. 1918 dog både Erik och sonen Johan i stenlunga och samma år föddes det en ny Erik.
Det var dottern Emilia eller ”Meli” och hennes man Axel Johansson från Björneborg i Värmlands län som såg till att livet gick vidare på Vesterås. Axel hade kommit som anläggningsarbetare från Norge 1917 och fått anställning på Annenäset, där han träffade Meli som då tjänade som barnjungfru åt bergsingenjör Setterberg. Meli var endast 18 år, och när hon och hennes mor blev ensamma på Vesterås flyttade Axel dit för att hjälpa dem på torpet. De gifte sig och fick två pojkar, den förut nämnde Erik Valdemar, född 1918, och Bror Axel 1919.
Axel hade aldrig tidigare sysslat med jordbruk, men blev ändå ett gott stöd på torpet trots att han oftast var sysselsatt långt från hemmet med olika anläggningsarbeten. Bl.a. var han med och lade om grunden på Skålleruds kyrka och arbetade som rallare vid järnvägsbygget i Tisselskog. Under den tiden gick han från hemmet till arbetsplatsen i Tisselskog varje dag. Det var en vandring som tog två timmar i anspråk på morgonen och två timmar på kvällen.
Under 1930-talet kom en svår tid med arbetslöshet, då Axel endast fick sporadiska AKarbeten, och då var torpet den enda försörjningskällan för familjen. Charlotta bodde hela tiden med sin dotter och måg tills hon avled 1939.
I slutet av 1920-talet uppfördes en ny ladugård sedan den gamla en snörik vinter höll på att rasa in. Som en kuriositet kan nämnas att virket till den nya ladugården bestod av tretums kärnfuru uppgrävd ur mossmarker utanför Malung. Några år senare fick boningshuset nytt tak och ny brädfodring. Invändigt hade inte mycket förändrats genom århundradena. Där fanns ett stort kök med en vitmenad spiselmur och en liten kammare, en interiör som var typisk för alla torpstugor från 1700-och 1800-talen.
När penninghushållningen fick allt större betydelse under de första decennierna av 1900talet blev det inte längre möjligt att försörja en familj på ett litet hemman med en eller två kor. Familjefadern och de barn som nått vuxen ålder fick söka sig till någon industri för att man skulle klara sin utkomst. I Ånimskog och stora delar av Skållerud blev det oftast Annenäset med dess tegelfabrik som gav de extra tillskott som behövdes. Tyvärr innebar det att arbetarna måste sätta sin hälsa på spel på grund av stendammet, och för familjen på Vesterås blev detta en smärtsam realitet. Det har redan nämnts att det förrädiskt finfördelade dammet skördat två familjemedlemmar under ett och samma år.
När Erik och Bror slutat skolan tog de båda anställning på Annenäset, och Erik som arbetade på en av de mest utsatta platserna ådrog sig stenlunga och dog 1942, endast 23 år gammal. Samma år slutade Bror sin anställning och tog värvning vid I 2 i Karlstad.
Axel och Meli Johansson bodde nu ensamma på Vesterås. Axel arbetade dels i Snäcke och dels på Annenäset, medan Meli skötte jordbruket. Hon hade ett par kor, ungdjur, svin och höns. I början av 1940-talet började hon leverera mjölk till mejeriet i Åmål, och det innebar ett mödosamt arbete, eftersom mjölkflaskorna måste forslas på en cykelkärra den nästan tre kilometer långa vägen till Känsbyn. Vägen var dålig och svårframkomlig, särskilt under vinterhalvåret då en kälke fick ersätta kärran. Ofta var vägarna inte plogade efter ett snöfall och då måste Meli skotta sig fram med sin mjölktransport. Vår- och höstbruket fick Meli leja till, eftersom det då behövdes en häst, men för övrigt klarades jordbrukssysslorna av för hand. Gräset slogs med lie, höet och säden bars eller drogs in med dragkärra och tröskningen skedde med slaga eller handtröskverk.
Axel avled 1951 och efter ett par ensamma år på Vesterås beslöt Meli att sälja och flytta. Hennes nya hem kom att bli Grums i Värmlands län. Sonen Bror hade då etablerat sig i Stockholm, där han hade tjänst vid Kartverket. Omkring 1980 flyttade han tillbaka till hembygden och byggde ett hus i Ryr. Han har sålunda lämnat sin födelsesocken för Skållerud, men har sedan han pensionerades lagt ner ett enastående arbete på att dokumentera Ånimskogs historia, och därför får han anses vara ständig hedersmedborgare i socknen. Han gifte sig med Inger Lundgren 1947 och tillsammans har de tre döttrar: Pia född 1949, Lotta 1954 och Anneli 1956.
Harry Svensson på Charlotten köpte hemmanet 1953 och hyrde en kort tid ut det till familjen Korpi, som tidigare bott på Annenäset. Ett par år senare flyttade hans svåger Henning Johansson från Torps socken i södra Dalsland in i huset på Vesterås. Hans första åtgärd blev att förbättra vägen, så han kunde ta sig fram med bil. Senare byggde han till huset som nu blev betydligt rymligare. Henning var en händig och tekniskt mycket kunnig man och fungerade som traktens allt i allo, kanske främst som bilreparatör. Grannar och andra bekanta med risiga bilar vallfärdade till Vesterås, och de välsignades som regel med åkbara fordon, men ibland räckte inte ens Hennings helande händer till, och därför spred sig bilvraken i allt vidare cirklar kring huset och verkstaden.
En kall vinterdag 1985 hade Henning fyrat på lite för våldsamt i sin vedpanna. En eldsvåda utbröt och huset gick inte att rädda. Detta var naturligtvis ett svårt slag för Henning, i synnerhet som han inte hade någon brandförsäkring, men med okuvlig optimism och hjälp av goda grannar, som bland annat bidrog med virke, byggde han upp det hus som idag står på tomten.
Det kan synas märkligt att Henning inte hade någon försäkring, men det låg i linje med hans flegmatiska sätt och stoiska inställning till livets förtretligheter. En händelse kan illustrera denna läggning hos honom. Karl Lindström i Snäcke skulle hjälpa Henning att ta upp en ny genomgång mellan två rum i det hus som sedan brann ner. Eftersom väggen var timrad måste de använda motorsågen för att ta sig igenom. Henning började såga, och efter en stund märkte Karl att sågspånen blandades med tygremsor. Något förbryllade stoppade de sågen och gick för att undersöka vad som fanns på andra sidan väggen. Där hängde Hennings bästa kostym strimlad och söndertuggad av sågkedjan. Hennings enda kommentar var: ”Jaså, hängde den där?”
Tyvärr fick han inte njuta så länge av sin nya bostad. 1994 insjuknade han och dog i januari påföljande år, nästan exakt tio år efter den ödesdigra branden. Det är svårt att veta, men det är troligt att han mötte livets sista stora problem med samma upphöjda lugn som han alltid uppvisat.
Hennings brorsdotter Elisabeth Johansson erhöll huset som gåva och behöll det några år, men 1999 sålde hon fastigheten vidare.
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 18-21.
