Dalsland/Edsleskog/testsida1

nämnas prästen Gunno Brynolphi Blutherus i Ör (s. 165) och kyrkoher­den Jon i Högsäter. År 1649 fick professor Bengt Hedraeus i Uppsala och några av hans bröder, som stammade från Dalsland, privilegium på att bryta och förädla järnmalm på platsen, och man satsade stort på masugn och smedja. En liknande anläggning uppfördes på Slättängens gård i Järbo socken. Båda rörelserna kollapsade redan under första hälf­ten av 1650-talet.

De upprepade brukshaverierna hade flera orsaker, inte bara oerfaren­het, brist på kapital och en överdriven tilltro till den egna förmågan. Ett huvudproblem var det trista men ofrånkomliga faktum att det inte fanns mycket järn- och kopparmalm att bryta. Dalsland saknade förut­sättningar för att utveckla en egen gruvnäring värd namnet. Bristen på malm kompenserades dock med råge av tillgången på skog, och denna resurs skulle nu visa sig guld värd.

Bakom skogens allt större betydelse låg en centralstyrd svensk närings­politik med långsiktig planering. Tidigare hade det varit självklart att järnet skulle bearbetas i samma trakt som man bröt malmen, främst i mellansvenska Bergslagen. Denna inställning förändrades på 1630- talet eftersom man månade om trätillgången. Det gick åt stora mäng­der trä såväl vid malmbrytningen som vid tackjärnssmältningen och det slutliga stångjärnssmidet, och om allt detta ägde rum i samma bygd riskerade träet att ta slut. Alltså borde de senare elementen i bruksnä- ringen lokaliseras till andra platser, företrädesvis glest befolkade områ­den med gott om skog. Näringsidkare uppmuntrades, eller tvingades, att flytta stångjärnsbruken. Helst skulle de nya anläggningarna ligga i nära anslutning till vattenvägar - till exempel Glafsfjordens vattensys­tem och sjösystemet i Dalsland - eftersom det medförde enklare och billigare transporter. Under andra hälften av 1600-talet upplevde följ­aktligen västra Värmland och Dalsland en begynnande expansion för bruk vid vilka man förädlade redan existerande tackjärn.

Järnbrukskulturen i Dalsland vilade alltså inte på mineralförekomster utan, paradoxalt nog, på avsaknad av dylika. Här fanns ingen malmbryt­ning och tackjärnsproduktion som konkurrerade om träresurserna. Det bränsle som hämtades från skogarna kunde utan svårigheter användas till produktion av träkol för stångjärnsbruk. Tackjärnet som bearbetades på bruken kom från Bergslagen, särskilt från de värmländska gruvorna, men kolet var dalsländskt.

Det första stångjärnsbruket i Dalsland, Upperud, anlades år 1675 av den ovannämnde Göteborgsköpmannen och rådmannen Paul Rokes. Det var ingen slump att bruket hamnade där det hamnade. Läget vid Upperudsälvens nedersta fall, inte långt från Vänern, var idealiskt ur transporthänseende. Rokes hade 1672 köpt fallet av skattehemmanet Norra Upperuds dåvarande ägare, änkefru Cecilia Jonsdotter Krabbe och hennes barn, för 150 riksdaler. Han köpte resten av hemmanet två år senare. De första åren blev svåra, eftersom de sammanföll med Gyl- denlovefejden, men under flera år efter kriget fick Rokes skattelättnader så att han kunde återhämta sig. För att få folk till bruket var han tvungen att vända sig till Värmland, eftersom dalslänningarna i trakten var oint-resserade av att lära sig smideskonsten. Intill 1680 producerades 4100 skeppund stångjärn vid Upperud.

På 1690-talet inföll en omfattande expansion för etableringen av stångjärnshamrar i Dalsland. Kring Åmål växte en veritabel bruksbygd fram. Orsaken var kronans resoluta aktioner mot stångjärnshamrar i Bergslagsområdet, där många anläggningar fick besked om rivning. Ett av de företag som drabbades var Bjurbäcks bruk i Lungsunds socken i Värmland, som den 1 juni 1689 dömdes till nedläggning, varvid ägarna uppmanades att bygga nya bruk utanför Bergslagen. Elias Linderoth, som var huvudägare i Bjurbäck, dröjde inte med att etablera sig i Dals¬land tillsammans med sönerna Johan och Elias, som efter att ha adlats använde efternamnet Linroth. Johan hade dessutom köpt Upperuds bruk efter Paul Rokes död 1684; han var för övrigt gift med Rokes dot¬ter Brita. Linrotharna grundade Hanefors, Forsbacka och Persby bruk. År 1693 anlade dessutom Johan Meijer, som tidigare varit verksam i östra Värmland, Vittlanda stångjärnshammare.

Sammanlagt producerade de fem dalsländska järnbruken 3 400 skepp¬pund stångjärn år 1695, en imponerande siffra med tanke på att de flesta bruk bara varit verksamma under några år (men en droppe i havet jämfört med Sveriges samlade produktion av 222 600 skeppund). Expansionen blir inte mindre imponerande av att den aktivt motarbetades av Åmål och dess borgmästare Magnus Eneroth, som betraktade Linrotharna