När ulven dödade flickan

När ulven dödade flickan i Fröskog

PD berättade nyligen om vargens återkomst till Dalsland efter 150 års bortovaro. Samtidigt förebådades också björnens snara comeback i den dalsländska faunan. I våra skogar, som under gångna sekler dominerats av de stora rovdjuren björn och varg, har under halvtannat århundrande i stället älg och rådjur härskat. Nu är alltså ett nytt ”regimskifte” på gång och om några år kan rådjur och älg vara lika sällsynta som björn och varg är idag!

Sammansättningen av de stora viltbestånden har växlat genom århundraden. Det finns rapporter från våra trakter, som berättar att skogarna under både 1500och 1600-talen innehöll rikligt med älg, hjort och rådjur. Så sent som 1696 finns en rapport från Tösse om riklig förekomst av hjort och älg. Därefter har ”dessa djur varit utplånade under sekler”.

De stora rovdjuren tog över och ända in i 1800-talets senare del rapporterades om kringströvande vargflockar på upp till tiotalet djur. Men vargen försvann från Dalsland någon gång under 1860-talet. Björn ännu tidigare.

Även om det stora växtätande viltet inte i egentlig mening var utrotat i Dalsland, så vållade förekomsten av till exempel en enstaka älg så stort uppseende, att det är tveksamt om observatörerna visste vad det var för ett djur de hade mött.

”Råbockestenen” och ”Vargnäset”

De vedbobor, som i februari 1851 stött på en besynnerlig varelse i skogen, rapporterade till ”Dalslands Nya Tidning” om ett ”djur med långa öron, något större än en häst och utan horn”. Sannolikt ha de ingen av dem tidigare sett en älgko!

En annan indirekt men intressant information, om vilt beståndets växlingar, får man genom ortsnamn, som ofta har tidserans dominerande djur arter som upphov.

I mitten av 1950-talet på träffades i Fengersfors bruksarkiv en 200-årig lantmäterikarta över en rågångstvist mellan ett par gårdar i trakten. Ett av de fasta gränsmärkena betecknades som ”den på berghällen liggande stora stenen, Råbockestenen kallad." Ingen då levande kände till något om stenen eller dess tidigare namn. Stenen återfanns den ligger kvar än idag vid Tansjöns södra strand och jaktintresserade ortsbor drog slutsatsen, att stenens anonymitet inte kunde bero på annat än att rådiuret varit försvunnet från bygden under så lång tid, att stenen förlorat inte bara sin betydelse som jaktpass utan också sitt namn.

Området mellan Knarrbysjön och Käppesjön på gränsen mellan Edsleskog och Fröskog uppfattas inte i dag som någon geografisk profil eller enhet. Men i en mycket gammal bilaga till Västgöta lagen har det till och med ett eget nanm, ”Uarganaesi”, alltså ”Vargnäset”, och det finns gamla dokument som berättar att det just här funnits många fångstgropar för varg.

Under alla omständigheter visar detta, att varg förekommit i stor mängd i åtminstone norra Dalsland vid mitten av 1300-talet.

Skottpengar då -fridlysning nu

Så kallade varg-och björnskall -stora skallgångsliknande uppbåd förekom ofta under 1800-talet, när vilddjur hade siktats. Dessutom ägnade sig allmänheten åt att fånga eller skjuta djur, för att få skott pengar av myndigheterna. Ordet ”fridlysning” hade man då inte ens börjat stava till. Allmogen levde i verklig skräck för rovdjuren. Björn och vargfrossa har ofta beskrivits som ett slags hypnotiskt vanmaktstillstånd vid möte med ett stort rovdjur.

Att viltet var en plåga för den utegående tamboskapen är klart, men hur farlig var egentligen vargen för människan?

Säkert är många av de sägner och berättelser som lever kvar, starkt dramatiserade och uppförstorade. Men faktum är, att just från Tössbo härad finns ett av de få dokumenterade exemplen på att vargen angripit och dödat en människa!

Tolvåring blev vargens offer

Händelsen finns upptagen i Tabellverkets årsberättelse och den utspelades 3 augusti 1731 vid gården Spettboholet (numera Spetthult) i Fröskog. En varg anföll den 12-åriga flickan flickan Börta Johansdotter och släpade med henne in i den angränsande skogen. När tillskyndande personer hann i kapp rovdjuret, var flickan redan så svårt riven, att hon avled. Hon begravdes fyra dagar senare i Fröskogs kyrka.

Victor Olson från Tösse publicerade 1959 i ”Dalsländsk Hembygd” en sammanställning av rovdjursförekomster i Dalsland. Några är värda att upprepa:

1645 sköt Engelbrekt Gudmundsson i Segersbyn tre vargar och fick 1 daler för varje i skottpeng;

1649 fångade Henrik Philipsson på Mo stom en slagbjörn;

1825 sköt torparen Olof Mattsson en björn på Bjäkebol i Tösse;

1828 uppvisade Fredrik Eggertz från Torpane sju skinn, som han flått av vargar fångade i Tösse och Tydje.

850 man jagade varg vid Bäckefors

Det sista stora vargskallet i Dalsland utspelades 1898, sedan en mängd rapporter om kringströvande vargflockar kommit från Dalskog, Bäcke, Ödskölt och Steneby. Ett stort uppbåd drevkarlar kallades från de aktuella socknarna men också från Ed, Holm, Gunnarsnäs, Skållerud och Laxarby

Skyttar anmälde sig ända från Göteborg, Uddevalla, Kristiania, Karlstad och Kristinehamn. Samlingsplats var Bäckefors station.

Det var ett enormt evenemang 800 drevkarlar och 50 skyttar deltog men det slutade i en präktigt västgötaklimax. Trots att uppbådet kunnat observera minst tre vargar lyckades man inte skjuta någon enda!

”Ej sedan 60-talet har vi varit så hemsökta av varg. Antalet ökar i såväl Sverige som Norge. Måhända är de vargar som uppträda på Dal förelöpare till en varginvasion norrifrån”, skrev Åmåls-Posten efter fiaskot.

När det gäller björnen, så finns rapporter om nedlagda nallar från Baldersnäs 1838. Björnjakter finns också dokumenterade från 1841.

Den sista stora björnjakten i Dalsland tycks vara den, där den legendariske engelsmannen Llewellyn Lloyd 1843 i trakterna av sjön Edslan fällde tre björnar. ”Troligen de enda av släktet Ursus, som då funnos kvar på Dal -sedan är där ingen mera sedd”, noterar jaktrapportören.

Björnkrock istället för älgolycka?

Sammanfattningsvis kan; man alltså se rovdjur som dominanter under 1300- och 1400-talen, med älg, hjort och rådjur under 1500-1600-talen samt vargs och björns återkomst under 1700-1800-talen. På nytt rådjur och älg och nu kring det nya sekelskiftet åter ett ”regimskifte” till förmån för de stora rovdjuren.

Vad vållar då denna maktväxling? De flesta bedömare ser ekologiska förändringar, främst orsakade av människan, som främsta förklaring.

Under 1500- och 1600-talen öppnade svedjebruk och kraftig avverkning för skeppsbyggnation de svenska skogarna.

Under 1700-talet fick de härjade skogsbestånden återväxa. Främst varg återvände, älg, rådjur och hjort drog sig på nytt undan.

Men en kraftigt ökad uppodling av provinsen fick på nytt rovdjuren att retirera norrut. "Odjuren kan numera på ganska få ställen lägga sina yngel", skriver Lignell i sin dalslandskrönika 1850. Effekten förstärks ju mångfalt av de jättelika kalhyggen, som skövlat stora arealer under 1900-talet.

Slutsatsen blir då, att landskapets nya "förbuskning” orsakad av nedlagda jordbruk, försvunna vallade eller betande husdjur, igenväxta gläntor och vad vi med ett gemensamt namn brukar kalla avfolkning, förklarar vargens och björnens nya marsch söderut.

2000-talets viltolyckor kommer då inte längre att handla om påkörda rådjur och älgar utan om trafikanternas hårdhänta möten med vargar och björnar. Det har kanske redan börjat. Det är bara något år sedan en taxibil körde på och dödade en varg på en gata i Mölndal!

Bertil Holmström  

(Artikeln är troligen från 1997)