Tössbo härads avrättningsplats
|
Tössbo härads avrättningsplats
| ||
|---|---|---|
 | ||
| Landskap | Dalsland | |
| Socken | Tydje | |
| Namn | Tössbo härads avrättningsplats | |
| Typ | Avrättningsplats | |
| Koordinater | 58.919232,12.582265 | |
|
| ||
| Visa på | ||
| ekonomiska kartan | ||
| häradsekonomiska kartan | ||
| topografiska kartan | ||
| Google Maps | ||
|
Sockipedia.se - Lokalhistoria på nätet. | ||
Omfattning
I Tössbo Härad ingick: Edselskog, Mo, Fröskog, Tösse, Tydje, Åmål och Ånimskogs socknar
Beskrivning
Stolpen som finns där idag är på ungefär samma plats där själva stupstocken låg. Den gamla ekstocken fanns kvar ända tills en början av 1900-talet.
Här användes bila som avrättningsmetod. På många håll var hängning vanlig. Men man ansåg att bila var mer humant eftersom den dömde inte alltid bröt nacken vid hängningen. Utan fick långsamt kvävdas under en utdragen dödskamp. Rådbråkningen eller som lagtexten löd "skärpt dödsstraff" förbjöds 1835. Man krossade alltså vederbörandes lemmar en efter en. Detta ansågs vara ett bra sätt att få den dömde att erkänna. Den siste att hängas i Sverige var lantarbetaren Nils Månsson i Kritianstad som hängdes den 9 mars 1836.
En härad är bildad för i huvudsak ett rättsligt syfte. För Tössbo härad som har funnits sedan början 1600-talet var Torpane tings ställe med häkte för åtalade och allt. Det flyttades därifrån till Åmål år 1849.
(Koordinaterna är uppskattad då den förstördes när nuvarande E45 byggdes.) Ligger orienterad på båda sidor om nuvarande E45 och låg längs med och på norra sidan vägen till Liljerud som på den tiden var landsväg och gick vidare söderut till nuvarande "Bolet vägen" och upp på åsen och ner vid Härskobräckan. Stupstocken låg enl. beskrivningar precis väster om nuvarande E45 framför ett berg där. Större delen låg väster om E45.
Alldeles söderut härifrån ca: 80 meter låg torpet Herreskog (även kallat för nedre Sandbäcken) , som då även fick ge namn över tid åt avrättningsplatsen. Man kanske helt enkelt sa att det låg vid Herrsko i folkmun och sedan fick avrättningsplatsen heta så. Härskog eller Herrsko var det folkliga namnet på den skog som har ägts av s.k. herrskapsfolk (Härskaps skogen) och som sträcker sig härifrån och ner till Härskogsbräckan (Den branta backen i Herrskogen) i söder. Ytterligare ett 80-tal meter söderut ligger torpet övre Sandbäcken.
Herrskog, Skäggebol i Tydje socken Tössbo härads avrättningsplats låg i Tydje socken (numera Tösse-Tydje) och har omväxlande kallats Härskogsbräckan eller Herrskog. Den låg i en sluttning längs med allmänna landsvägen, inte långt från skogsmarken till Gyltungebyn, på gränsen mellan Tydje och Ånimskogs socknar. Denna trakt var i äldre tid känd för stråtrövare. Avrättningsplatsen var en inhägnad yta och dess sydligaste del låg 100 meter norr om sockengränsmärket mellan Ånimskog och Tydje och sträckte sig cirka 60 meter norrut. På laga skifteskartan 1838 är den utsatt som ”afrättsplatts” och likaså på storskifteskartan från 1752 över kronohemmanet och ”fourirsbostället” Skäggebol. Ytan var 16 kappland stor, det vill säga knappt 2 500 kvadratmeter, med ett något triangelformat utseende och största djup av Cirka 50 meter. Den var omgiven av gran- och tallskog enligt kartan från 1838. Enligt osäkra uppgifter har en fångkista, en liten häktesbyggnad, funnits på platsen långt tillbaka i tiden. Annars låg häktet vid tingsplatsen i Torpane. Den sista avrättningen genomfördes den 4 april 1826. Den gamla stupstocken av ek låg kvar ännu i början av 1900-talet vid Herrskog.
Avrättningsplatsen blev skövlad i april 1952 genom vägarbete för nuvarande E45. Vid breddning av vägen på l960-talet hittades återigen skelettfynd, men dessa rapporterades inte till ansvariga myndigheter. Östra vägrenen för E45 tangerar avrättningsplatsens östgräns, Platsen hade dessförinnan nyttjats som sandtäkt. Innan avrättningsplatsen skövlades syntes fem eller sex rektangulära parallella försänkningar på området, ca en meter långa och några decimeter djupa. Möjligen var det spår efter gravar.
I samband med vägbygget rapporterade tidningarna att skelettfynd gjorts på platsen. Vid grävning i den stora grusgropen hittades en skalle och ett annat ben, troligen ett överarmsben. Skelettdelarna följde med i en grävmaskinsskopa och upptäcktes först sedan massorna tippades som fyllning på ett annat ställe. Då avbröts grävningen och landsantikvarien i Vänersborg tillkallades. Skelettdelarna var ganska dåligt bevarade, troligen på grund av den genomsläppliga grusiga marken.En analys av skallen utfördes av Nils-Gustav Gejvall vid Statens Historiska Museum i maj 1952. Från analysrapporten kan man läsa: ”Fyndet utgöres av en defekt kalott i starkt vittrat tillstånd. Kalotten har tillhört en vuxen individ av manligt kön och karaktäriseras av en bred panna, därtill låg, av ovoid och relativt kort skallform samt ovanligt utskjutande bakhuvud, s.k. bathroeephali. Fyndet saknar värde ur antropologisk synpunkt och bör återgå för jordning”. Folket i bygden kopplade fyndet till en gubbe som kallades Socker-Kalle, vilken under 1800-talets förra hälft skulle ha rånmördat kringvandrande försäljare. Att det handlar om en vandringsmyt är lätt att se när man jämför med motsvarande berättelser om Odde-Jonas i Ödskölt.
Frågan är hur mycket av platsen som återstår efter täktverksamhet och vägbygge. Idag är här en hårt trafikerad europaväg, men lämningar kan trots allt finnas kvar väster om vägen.
Ögonvittnesskildring
En ögonvittnesbeskrivning finns från dels Elsa Svenssons när hon berättade om det hon hört från gamla nära släktingar 3 generation bakat och även Ingvar Bäckströms släkting som också var på platsen 1826 då sista avrättningen skedde här. "Det hade samlats mycket folk, uppefter berget var alldeles svart av folk och längre ner i de stora granarna hade folk klättrat upp för att se bättre. När bilan föll svimmade många i träden och ramlade ner som mogna äpplen när man skakar trädet." Det var ofta kyrkan som tvingade speciellt fattiga barn och personer i samhällets utkant, att stå nära stupstocken. För att de skulle lära sig och förstå hur det kan gå om man inte sköter sig. Detta synsätt fövandlades över tid till att bli ett allmänt folknöje. Dit man färdades från när och fjärran.
Berättelse från J.A. Hultin, född 1855[1]
Dä fanns en gammal avrättningsplats i Tydje socken. Far va mä å åsåg när di halshögg en karperson där. Den hetta Rasmus. Dä va i fars barndom. Platsen ligger i norra ändan ätter landsvägen som går te Åmål. 50 änne 100 meter frå gränsen te Ånimskog. Senna di hade halshögge den brotslige satte di opp hôve på en påle ätter vägen. Dä skulle vare te varning för andre. Hôve skulle stegles, sa di. Dä va en skarprättare som högg å hôve. Denne stog bakom prästen som ledde fram den dödsdömde. Prästen läste Fader vår, å när han sa amen, så föll bila. Bila låg på backen mä en röd näsduk över. Han begärde å få se menna avrättninga, men dä feck han inte. Ja såg när ja synda, sa han, å då vill ja se när ja dör og.
Referenser
Källor
- Hembygden 2012 Dalslands Fornminnes och Hembygdsförbund
- Fyrtio Par Spö och Halshuggning av Conny Källvik
