Västergötland/Norra Björke/Mure-Johanna Artikel
Moster Johanna. Vi fick kalla henne moster inte på grund av släktskap utan därför att alla äldre personer av oss barn skulle kallas moster och farbror. Det handlar alltså om moster Johanna, allmänt kallad "Mure-Johanna". Hon hade varit gift med en murare, därav namnet. Då maken Anders var mycket äldre än Johanna blev hon änka i unga år och lämnad ensam i den lilla stugan, som han lyckats färdigställa. En minderårig son hade de som växte upp där och som senare lämnade trakten och skaffade sig yrke och familj på annan ort. Huset bestod av ett rum med öppen spis och i förstugan plats för vedförrådet. Av inredningen i stugan fanns bara det allra nödvändigaste. Där var ett par träsoffor, en säng, ett bord, stol, en kista och ett rundat hörnskåp. I spisen stod en trebent gryta och så kaffekitteln förstås. Att koka kaffe och mat i en gryta på öppna spisen gick väl an, men med bakningen var det värre. Sedan hennes granne och vän Sofia avlidit omkring 1918, till stor sorg för Johanna, blev det min mor som fick åtaga sig att hjälpa henne med brödbakningen. Det bakades en gång varje vecka och vi barn fick bära brödet till henne. Det gick dock inte att ta med allt på en gång för hon hade svårt att förvara det, utan vi fick gå två gånger för varje bak. Först var det min bror som fick göra detta, och då särskilt på vintern när snön låg djup. Han hade fått skidor så han kunde ta sig fram på gärdena. När han kom sa Johanna: "Du kommer på dina pinna." Men snart blev han större och kunde hjälpa till med annat hemma och då blev det min tur att bara brödet till henne. Och det var roligt att gå dit. Man fick alltid något för besväret. Trots att hon hade så litet av detta livets goda skulle vi alltid ha ersättning då vi kom. En tjugofemöring kunde det bli, men ibland hade hon inte så mycket och då blev det tolv öre den ena gången och resten nästa gång. Var det riktigt ebb i kassan kunde det bli en kopp starkt kaffe i stället och fanns det inte grädde gick det bra att vispa ett ägg och hälla i några droppar i koppen. Man fick en smörgås också, med smör och ost på, som ströks ut med tummen. Barn tycker inte så mycket om kaffe, men det vågade man inte säga.
Hjälpen från fattigvården sänktes. Till Johanna-dagen brukade min mor baka en stor vetekaka i en långpanna. Det var russin i och den klipptes runt om så det blev som en krans omkring. En gång då mor kom för att gratulera henne med kakan, var där två män från fattigvårdsstyrelsen på besök. När de gått ut överlämnade mor sin kaka. Då tog Johanna kakan och gick ut för att visa dem vad hon fått. Karlarna hade gått upp på berget bakom stugan där det var en så vacker utsikt över bygden med Hunneberg som bakgrund. "Här ska I se va ja har fått", sade hon. "Ja vi hade inget med", svarade den ene. "Jag brukar allti ha någon karamellpåse i fickan men det glömde jag i dag." Johannas kommentar blev: "Ja, varför går i sôvert!" Elva kronor i månaden att leva på, det var vad Johanna fick av fattigvården. Men efter en tid ändrades denna summa till nio kronor. Med det fick hon sig nöja men hon sade om ordföranden: "Ja, han behöver't, ja Gud bevars, han behöver't." Hon hade några hönor också. Då det inte fanns något uthus fick de ha sin bostad i den ena av sofforna. Locket var utdraget så att det blev lagom for dem att titta upp och bekanta sig med besökaren.
Klistrade kulörta påsar i taket. Det fanns vag till moster Johannas hus men vi brukade gå i kanten av gärdena, över en bäck, upp på andra sidan in i grannens beteshage och över en stengärdsgård. Där fick man vara extra uppmärksam, ty där låg ofta sommartid en stor hopringlad huggorm och slickade sig om munnen. Nar detta hinder var passerat ledde en liten slingrande gång fram till stugan. Utanför fönstret växte en gammal apel. Den fungerade sommartid som skafferi. Där låg i en klyka en del matvaror invirade i en kjortel. Lite längre fram vid andra sidan huset fanns en brunn. Den saknade, åtminstone de sista åren, överbyggnad. På väggen vid fönstret hängde ett fotografi. Det var en syster till moster Johanna. Över sängen fanns en plansch med en massa olika blommor på. Den var riktigt vacker. Under blommorna stod att läsa: Här säljes prima tradgårdsfrö. På den tiden köptes kaffet i lösvikt och kaffepåsarna hade alla möjliga olika färger. Ibland var påsen gul, nästa gång röd, blå, grön eller brun. De bar ingen stämpel utan var enfärgade. Moster Johanna snyggade upp sitt hem lite genom att veckla ut påsarna och klistra upp dem i taket.
Fick dö "rätt" tid på året. Jag vet inte vilket år moster Johanna var född, men då hon blev äldre sa hon en gång: "Ja e sex å åtteti år". Kanske blev hon sju å åtteti eller mera medan hon bodde kvar i stugan. Det som var underligt med henne var att hon inte hade ett enda grått hårstrå. Hon hade en flata och den var nästan svart. Nar Johanna talade om dem, som fick sluta sina dagar på vintern, sa hon alltid: "Varför ska di dö när dä e så kållt? Kan di inte do på sômmern när dä e gôtt vär. Krypa ner i jola när dä e så kållt". Så en höst blev hon sjuk. Då blev hon körd till Frida. Frida bodde i socknens hus tillsammans med en son i skolåldern. Hon hade hand om skolstädningen. Den stugan hade också bara ett rum. Frida blev arg för det oförutsedda intrånget. Men det var inget att göra åt så Johanna fick stanna dar några veckor. Hon kom så småningom på benen igen. Därefter tog hennes son och sonhustru hand om henne tills hon fick sluta sina dagar på sommaren 1926. Jordfästningen skulle ske i samband med gudstjänsten en söndag. Fattigvårdsstyrelsens ordförande hade ställt om att det blev samling före hos en av hennes grannfamiljer. De hade bakat och ordnat med kaffe till de inbjudna. Av hennes anhöriga kom två av hennes äldsta barnbarn cyklande från Trollhättan. Det var dåligt med tågförbindelserna på söndagarna så sonen och sonhustrun kunde for den skull inte närvara. Mor och far samt alla de övriga närmaste grannarna deltog i processionen till kyrkan. Vi barn fick ju vara hemma. Vi som var äldre måste se till våra småsyskon. Vädret var vackert och vi höll till utomhus. Så skulle vi lyssna då kyrkklockorna ringde. Kyrkklockorna fick vi aldrig höra men det kom en vit duva till oss. Den satte sig på taket och gick sedan nere på gården och höll oss sällskap hela tiden medan de andra var i kyrkan.
Begravning med förhinder. Efter några timmar kom kyrkfolket till baka. Det hade varit varken predikan eller jordfästning. Prästen kom aldrig, och då de väntat ett par timmar upplöstes samlingen och var och en gick hem till sig. I Elfsborgs Läns Annonsblad stod år 1976 att läsa följande: "Ett 50 ars minne. Mässfall i Norra Björke. Gudstjänsten i Norra Björke måste inställas en söndag i slutet av juni 1926 på grund av att ingen präst infann sig. Av samma anledning blev det ingenting av med en begravning. Den dödas anhöriga väntade länge och väl att pastorn skulle infinna sig, men måste till sist åtskiljas". Så fick jag vara med om jordfästningen några dagar senare. Då kyrkoherden kom på konfirmationsundervisning med årets "läsbarn" tog han med dessa ut till graven. Även kvinnorna från den dödas närmaste grannskap kom med för att övervara jordfästningen. De var väl sju eller åtta personer. Men därmed var inte allt färdigt, efter ungefär en månad blev äntligen tacksägelsen uppläst. Seden på den tiden var att klockorna skulle ringa då man lämnade kyrkan. Vi hann dock en bra bit på hemvägen från kyrkan innan det började ringa till moster Johannas minne.
Elisabet Johansson
FOTNOT: "Moster Johannas" identitet har fastställts med hjälp av ÅBHF:s mikrofishkort och läsapparat. Till skrivarens överraskning visade sig den enkla fattiga människan ha "fin" slakt. Hon var faktiskt befryndad med män som stått Konungen nära - och det var inte fråga om wennerbergare. Johanna Gunnarsdotters farmors mormors far hette Torsten Flax och hade hemort i Skalltorp, han tjänade på slutet av 1600-talet Karl XI som livdrabant. Morfars morfar Jonas Nilsson Ryding levde som bonde i Börsle och Sjöstorp men fick cirka 1750 resa till Stockholm, han hade utsetts till riksdagsman. För så där hundra år sedan satt ett par ättlingar till honom i riksdagen. Gustaf Ryding var talman ett år och landshövding, hans bror Axel nådde generals rang och kallades av Oskar II till statsråd och krigsminister. Johannas mor och brödernas far var bryllingar. Katarina Andersdotter, Johannas mor, växte upp i Sjöstorp men kom på 1920-talet som piga till Sandgärdet vid Vargön, då bebott av hennes släkting landskamreren Johan Fredrik Ryding. På gården fanns också en dräng Gunnar Svensson som Katarina gifte sig med. Via åtminstone Gärdhem och Romele (möjligen Upphärad) kom familjen 1845 till Hökhammar i Norra Björke. Johanna hade enligt husförhörslängden fötts i "Romeled" den 19 juli 1839. Efter fyra år flyttade man till "Stenbacken, en mark under Västbjörke Nilsgård." Vid femton års ålder gav sig Johanna ut som piga. Hfl ger uppgifter om att hon var i Härstad Sjögård - det kan ha varit hos släkten - och på Baggården. Under Västbjörke Nilsgård låg också ett litet ställe Slättberga och där bodde en Anders Karlsson, "arbetare i socknen", med sin familj. Hustrun dog 1869 och året efter gifte Anders om sig med Johanna som i vigselnotisen kallas "hemmadottern". Han var sextiotvå, hon precis hälften så gammal. Makarna fick 1871 en son, Anders Gustaf. I hfl är "Slättberga" överstruket och ersatt med "Stenbacken". Detta motsäger ju i vart fall inte uppgiften om att Anders hade byggt ett nytt hus strax innan han dog vilket inträffade 1880. Johanna fick leva som gift i tio år och som anka i fyrtiosex. Eftersom hon dog i juni 1926 blev hon inte fullt " sju å attati ar". Det är ju påfallande hur lika Sofia Backs och Johanna Gunnarsdotters liv gestaltade sig, lika in till hönorna i soffan. Och det är nog ingen tillfällighet, de är väl helt enkelt representativa för de flickor som av någon anledning inte slog så bra på äktenskapsmarknaden. Till slut fick det bli en gammal änkeman, och efter makens död, decennier av misär, beroende och förödmjukelse. Är Sofia och Johanna nu firade baldrottningar i en annan och bättre värld så inte skrivaren emot.
B.O.
