Dalsland/Ånimskog/Berget

---

Socken: Ånimskog Hemman: Nedre Kilane Platsnamn: Berget Typ: Gård Koordinater: [58.842956,12.479471] Visa på Kartbild.com

---

Kilane 4:13

19/384 mtl

Areal 47,9500 har

Ursprung: Från 1/2 mtl, Kilane 4:1 Areal 68,3500 har

Laga skifte 1872

Reg. nr. Kilane 4:3

Ägostyckn. 1908

Reg. nr. 4:13 0 4:14

4:14 (Annenäset)

Om man från Nedre Kilane blickar rakt söderut, ner mot sjön, har man mitt i blickfånget en liten bergshöjd som till stora delar omges av obrukad åkermark. Ingenting tyder på att det här, mitt uppe på den kala bergskullen, legat en liten by bestående av tre boningshus och en ladugårdsbyggnad.

När Laura Jansdotter i början av 1870-talet tog sin arvedel i besittning, ett område som sträckte sig ända ut till Annenäsets sydspets, fanns det dock endast ett boningshus på Berget, en gammal dalslandsstuga i två våningar, som med ganska stor säkerhet timrats upp i slutet av 1700-talet. Det är föga troligt att Laura ens haft en tanke på att slå sig ner på sin nyförvärvade egendom. Hon gick nämligen i giftastankar och den utvalde var handlaren Sven Petter Eriksson från Skållerud. I september 1874 stod bröllopet och ett par månader senare lämnade hon Ånimskog och flyttade samman med sin man i hans hemsocken.

Låt oss förflytta oss bakåt i tiden för att göra bekantskap med de människor som bebodde Berget innan Laura kom in i bilden. Någon gång i början av 1830-talet, då Upperud ägde hela Kilane, finner vi Sven Nilsson och hans hustru Katarina Jansdotter som brukare på Berget. De föddes båda 1805 och var således i sin krafts dagar när de tog över lantbruket. Att livskraften var god understryks av alla de barn som kom till i äktenskapet. Här följer hela raden: Johanna född 1832, Christina 1834, Nils 1835, Cajsa 1839, Anders Magnus 1841, Anna Lisa 1843 Otto 1845, Alfred 1847, Petter 1849, Gustaf 1851 (dog i späd ålder), Ida 1854 och Amalia 1856 (dog i späd ålder).

Vi ska stanna upp inför några av barnen, ty de kommer att spela en viktig roll i Bergets fortsatta historia. Den äldsta dottern Johanna tycks ha varit en äventyrlig kvinna. Hon tjänade piga på ett flertal gårdar i Ånimskog och fick två utomäktenskapliga barn, varav den äldste Sven Petter Svensson, född 18553, uppfostrades av Johannas föräldrar för att i vuxen ålder emigrera till Amerika. Den andre sonen, Erik Magnus Johansson, föddes 1862 och fick bo hos änkan Sofia Jansdotter i Nedre Kilane. Vid 18 års ålder blev han dräng i Salebol, och så småningom finner vi honom som ägare till Vesterås.

Syskonen Otto, Petter, Alfred och Ida kom att bli kvar på Berget i stort sett under hela sitt liv. Petter tjänade dräng på olika gårdar, och Otto var dräng i Salebol under en kortare period på 1860-talet men återvände därefter till sitt föräldrahem. Fadern avled 1869 och det är troligt att Otto nu fick det huvudsakliga ansvaret för gården. 1888 blev han tillsammans med sin bror Alfred ägare till Berget, sedan Laura och hennes man ställt sig positiva till en försäljning. Det är kanske nu som den snart 45-årige Otto börjar kasta blickar omkring sig för att hitta en passande livskamrat, och det är förmodligen vid den här tiden som han börjar bygga en ny stuga, ett stenkast norr om den gamla. Sin tillkommande fann han i Övre Känsbyn. Hon hette Lovisa Eriksdotter och 1891 gifte de sig och slog sig ner i det nyuppförda huset.

I fyrtio år levde de sida vid sida utan några barn tills de dog nästan samtidigt. Otto hade rykte om sig att vara en ovanligt stillsam och sansad man som sällan höjde sin röst. Om han vid något tillfälle råkade komma i dispyt med någon som hade socialistiska idéer kunde han dock bli lite uppbragt ty dessa moderna ”griller” tilltalade inte Otto. Då tog han till det enda kraftuttryck som fanns på hans repertoar och sade: ”Förtura mig, om jag inte tror han är socialist!”

När Alfred dog 1907 fick systern Ida ärva hans del i Berget, och det är således Otto Svensson och Ida Svensdotter som säljer den södra udden till Ivar Setterberg 1908, och det är också deras namnteckningar av den 6 mars 1913 som ger firma Setterberg och Co ”tillerkänd rätt att å hemmansdelen under en tid av fem år fr.o.m. den 1 januari 1913 bryta kvarts och kvartsit ävensom att för rättighetens tillgodogörande å hemmansdelens skogsmark kostnadsfritt disponera lastageplats samt till denna anlägga vägar.”

När de fem åren är tillända köper Svenska Silikategelfabriken på Annenäset, lika med Ivar Setterberg, hela hemmanet. Detta sker i september 1919. I kontraktet fastställs det att ”Otto Svensson och hans ej namngivna hustru samt Ida Svensdotter, Petter Svensson och Josef Eriksson tillförsäkras livstids undantagsförmåner.” I klartext betyder det att alla fick bo kvar och bruka jorden till döddagar.

Vem var då Josef Eriksson som helt plötsligt dyker upp i köpekontraktet och erhåller dessa förmåner? Han var bror till Lovisa och hade flyttat till Berget i början av 1900-talet efter att tidigare ha ägt gården Aspelund i Stora Kilane. Han fick tomträtt av Otto och Ida, enligt ett kontrakt från 1919, och på sin tomt byggde han det tredje huset på Berget strax nedanför sin syster och svågers hus, och bodde där så länge krafterna stod bi. Under sin sista tid bodde han på Vesterås och avled 1927.

Som vi erinrar oss var Erik Magnus Johansson på Vesterås systerson till Otto och Ida, och mellan de båda gårdarna förekom täta kontakter. Bror Hebenius har en del minnen att berätta från den tid han som liten pojke besökte sina släktingar. Bl.a. minns han Idas stora pepparkakor som hon bakade till jul och som varade ända till nästa års julbak — och fortfarande smakade lika gott.

En gång gjorde Ida och Brors mormor, Lotta på Vesterås, sällskap till Åmål, och för Ida var detta en enastående upplevelse. När hon kom in på Toressons bageri och fick se allt bröd som var upplagt utbrast hon: ”Ajija mej, här har di då brö så länge di lever!”

Så länge de lever. Den tanken föresvävade nog dessa stillsamma människor på Berget som nu hade levat långt in på ett nytt sekel, trots att de nog kände att de tillhörde 1800-talet. Några materiella bekymmer behövde de inte ha efter försäljningen, det var bara tidens obevekliga gång som snart skulle splittra deras långa gemenskap, men som genom en märklig överenskommelse eller ett gudomligt beslut lämnade Otto, Lovisa och Petter detta livet under loppet av januari månad 1929. De var då alla i 80-årsåldern.

Ida blev lämnad kvar och det måste plötsligt ha känts tomt och ödsligt omkring henne. Hon skulle aldrig mer höra Petters yxhugg på vedbacken, inte se Ottos sävliga steg mot ladugården och inte känna doften av Lovisas nymalda kaffe. Men enligt utsago var Ida en jordnära och orädd kvinna som förstod att anpassa sig till en ny verklighet. Hon hade fortfarande mer än två år att leva, och det är troligen från den tiden då hon bodde ensam på Berget som Ingemar Olsson har en pregnant minnesbild av henne. Han var ungefär fem år gammal och bodde med sina föräldrar i Nedre Kilane. En sommardag traskade han över till Ida och fick syn på stora röda körsbärsklasar högt uppe i de gamla körsbärsträden. Det vattnades i munnen på honom, men bären satt alltför högt upp för att den lille parveln skulle nå dem. Ida, som kommit ut och sett hans längtansfulla blickar, klättrade helt sonika upp i trädet, trots att hon närmade sig de åttio, och plockade ner bären åt honom.

”Jag glömmer aldrig den långa, magra gumman hängande däruppe i trädkronorna som en väldig urtidsfågel, och hur glad jag var när jag vandrade hem med fickorna fulla av körsbär”, säger Ingemar.

På våren 1931 drabbades Ida av rosfeber och fick under sina sista levnadsdagar uppleva hur en ny tid höll på att bryta in. Födelse och död, liksom vården av sjuka och gamla hade under hennes levnadslopp alltid skett i hemmets hägn, men nu blev Ida förd på en kälke över vårisen till Snäcke och sedan till Bäckefors sjukstuga för vård, men hennes liv stod inte att rädda. Hon dog den 23 april 1931.

Det blev för en tid helt stilla på Berget, men snart flyttade andra människor in. Det var då oftast fråga om ett tillfälligt boende för arbetare på Annenäset. Några av dessa kan nämnas här: Herman och Anna Engdahl, August och Emilia Jansson, Holger och Aina Gustafsson, Vendel och Beda Berglind, Einar Rudström, Vilhelm Johansson och Albert Berntsson.

Så småningom förföll byggnaderna och revs ner. Ladugården och Ottos stuga kom att föras vidare i släkten genom att Bror Hebenius byggde en sommarstuga av timret i Ryr. Josefs stuga stod kvar till i mitten av 1980-talet, då huset brändes ned.

Jordbruket som kunde försörja en häst och tre kor låg obrukat i många år tills Herbert Ekeroth i Nedre Kilane odlade upp åkrarna under 1940- och 1950-talen. Han arrenderade då marken av Annenäset. Sedan början av 1960-talet har dock ingen plog satts i jorden på Berget, men åkermarken har periodvis utnyttjats som bete.

Numera ägs Kilane 1:13 av det franska bolaget Lafarge som köpt upp den tidigare ägaren Höganäs-Bolaget, men åkrarna kring den forna byn har inköpts av Rolf Ekeroth och lagts till Kilane 4:7. Råsjö Kross AB äger den yttre delen av området, dvs Kilane 1:14 (Annenäset).

Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 45-47.