Övre Känsbyn
Socken: Ånimskog Platsnamn: Övre Känsbyn Typ: Hemman Koordinater: [58.868166,12.493858] Visa på Kartbild.com
Alternativt namn: Öfre Kensbyn
Övre Känsbyn gränsar i öster mot Ånimmen och den odlade jorden, som nu delvis har återerövrats av skogen, ligger i anslutning till bebyggelsen och i viss utsträckning ner mot sjön. Jordbruket är nedlagt sedan ett trettiotal år tillbaka. Alla byggnader är bevarade och boningshuset har genomgått en del reparationer. När gården brukades fullt ut kunde den försörja två hästar, sex kor och ungdjur. Omkring 300 meter väster om inägorna går en nord-sydlig bergssträckning som innehåller stora mängder kvartsit, och här har en omfattande stenbrytning ägt rum under 1990-talet.
Det första nedslaget i Övre Känsbyns historia gör vi i tidigt 1800-tal då Erik Pärsson, född 1789 och hans hustru Marta Olofsdotter står upptagna som brukare av 1/16 mantal av Övre Känsbyn. De hade två söner och tre döttrar, och det gemensamma för dessa barn tycks ha varit att de hade ovanligt klen hälsa. I husförhörslängderna finns t. ex. antecknat att Johannes hörde illa, att Sven var ofärdig och Johanna sjuklig. Hur framtiden kom att gestalta sig för dessa syskon kan vi bara gissa, men det är troligt att deras handikapp medförde att de fick framleva sina liv under torftiga förhållanden. Det var en hård tid och en god hälsa var en nödvändighet för en dräglig tillvaro.
Under samma tidsperiod finner vi Arne Aronsson, född 1795, och hans hustru Malin Andersdotter,1784, som ägare och brukare av hela Övre Känsbyn. De båda makarna hade fem styvbarn i familjen innan de 1821 fick ett eget barn, sonen Erik. Därefter föddes Carl Olof 1826 och Anna Lisa 1832.
När Arne Aronsson gick ur tiden 1842 skedde en hemmansklyvning, där man från stamfastigheten avsöndrade två mindre arealer. Dessa fick beteckningen 1:4 och 1:5.
Sonen Erik Arnesson blev genom arvsskifte ägare till hela Övre Känsbyn utom 1:5, den fastighet som i dagligt tal kallas Vidings. Erik var påfallande liten och fick därför tillnamnet Lill-Erik. Han gifte sig med Sofia Torstensdotter från Skållerud som var en storvuxen och kraftfull kvinna och som sittande var i det närmaste lika lång som Erik var stående. Ett omaka par kan det tyckas, men ett långt och förhoppningsvis lyckligt äktenskap blev dem förunnat. De fick fyra barn: Aron Ludvig 1848, Amalia Christina 1851, Cajsa Sophia 1854 och Torsten 1858.
Aron Ludvig gifte sig 1881 med Adriana Kristina Larsdotter från Anolfsbyn och bodde i Övre Känsbyn till 1889 då de med sina fyra barn flyttade till Berget i Anolfsbyn, där vi senare kommer att stifta bekantskap med familjen. Amalia Christina dog endast 18 år gammal och Torsten emigrerade till Amerika.
Cajsa Sophia var en liten nätt flicka som ärvt sin fars kroppsväxt, och i likhet med honom såg hon till att hon fick en stor, ståtlig make när hon gifte sig med Enok Isaksson från Västra Berg och såg till att släkten kom att bli kvar på gården ända till våra dagar. Erik Arnesson och hans hustru ägde och brukade gården i mer än ett halvsekel, men när Sofia dog 1901 var det dags för Enok och Cajsa Sophia att ta över. De hade bott i Västra Berg ända till 1899, då de flyttade till Vidings som de köpt några år tidigare. När de övertog den stora gården 1903 hade de efter 20 års äktenskap hunnit att skaffa sig en stor familj. Äldst var Gustav som föddes 1883, men han dog vid fem års ålder. Hanna föddes 1886, Kristina Elisabeth 1888 (död i späd ålder) Adolf 1889. Carl Ludvig 1891, Elisabet 1894, Emanuel 1895 och Ester Kristina 1899.
De barn som kom att bli Ånimskog trogna var Harma som flyttade till Salebol för att tjäna piga. Hon återkom till hemmet 1913 för att några år senare flytta till Stockholm. Hembygden lockade henne emellertid tillbaka och 1929 återkom hon och byggde hus i Känsbyn (1:6) och levde där fram till sin död 1962. Emanuel tog drängplats i Salebol 1918 men återkom till fädernegården efter ett par år. Under de närmaste åren försörjde han sig med stenlastning vid Ånimmen och skogsplantering på olika ställen i Västsverige. Han gifte sig med Valborg Pettersson från Blomskog i Värmlands län 1934 och köpte samma år Övre Känsbyn av dödsboet sedan Enok Isaksson avlidit 1931.1936 föddes sonen Karl-Erik. Familjen ägnade sig nu helt åt lantbruk ända fram till slutet av 1960-talet.
En av Arne Aronssons styvdöttrar, Kajsa Nilsson född 1816, gifte sig med en dräng i Nedre Känsbyn som hette Erik Arnesson. Han fick tillnamnet Stor-Erik för att ej förväxlas med sin svåger, den tidigare nämnde Lill-Erik. Erik och Kajsa vigdes 1841 och förvärvade Övre Känsbyn 1. 5 (Vidings) 1843. Där levde de under större delen av 1800-talets senare decennier och uppfostrade en stor barnaskara. De båda äldsta barnen dog i späd ålder. Den tredje i raden Carl Joseph föddes 1845 och sedan följde Amalia Charlotta 1848, Johanna Christina 1850, Matilda 1853 (dog i späd ålder), Sabina Elisabet 1855 och Lovisa 1858. Som tidigare nämnts köpte Enok Isaksson den lilla gården i slutet av seklet och Erik Arnesson som nu var i 80-årsåldern blev inhyses hos familjen Isaksson.
När Isaksson övertog sin svärfars gård 1903 fann han det för gott att sälja 1:5 och det är nu Viding kommer in i bilden och sätter sin prägel och sitt namn på det lilla hemmanet. Han var något av en äventyrare. Som ung värvade han sig som soldat på Trossnäs men rymde efter en tid till Norge för att senare fortsätta över Atlanten till Amerika. Där arbetade han i kolgruvor under några år, men tydligen satt hans soldatinstinkter kvar, för han enrollerade sig i den amerikanska armén och hamnade i slutet av 1800-talet på Filippinerna som då var amerikansk koloni. I början av 1900-talet återvände han till sin hembygd och slog sig ner i Känsbyn, där han gifte sig med Augusta Karlsdotter 1904. Anton var 36 och Augusta 31 så det var ett förhållandevis moget par som nu bildade familj. Den forne äventyraren kom under resten av sitt liv att leva i lugn och harmoni på sin lilla gård som kunde ge foder åt tre kor. Tillsammans med Antons soldatpension räckte gårdens resurser till en tryggad försörjning för familjen. Deras första barn, Signe Albertina föddes 1905, sedan följde Enar Valter 1908 och Eleonora "Nora" Gustava 1911. Efter Augustas död 1949 bodde Anton en tid hos sonen Enar och flyttade sedan till dottern Signe och hennes familj i Östebo. Han dog 1953.[1]
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 142-145.
