Dalsland/Ånimskog/Bjurdämmekasen

---

Socken: Ånimskog Hemman: Nedre Kilane Platsnamn: Bjurdämmekasen Typ: Torp Koordinater: [58.848980,12.464054] Visa på Kartbild.com

---

Alternativt namn: Bjurdämmatorpet, Norra Bjurdämma

Strax norr om Bjurdämmas inägor finns det några sparsamma lämningar efter ett gammalt torp som i äldre tider benämndes Norra Bjurdämma och senare Bjurdämmekasen. ”Kasa” betyder röja eller rensa undan, och det är troligt att den odlade marken efterhand utvidgades genom röjning eller ”kasning”.

Det är endast möjligt att lämna några sporadiska uppgifter om de människor som levat och bott på det lilla torpet. Den förste som omnämns är Peter Johansson med hustrun Britta Andersdotter och deras dotter Maria. Familjen bodde här 1752-1761 och avlöstes sedan av Per Andersson och hans hustru Ingri, vilka flyttade in 1762 med sönerna Erik och Anders. Dottern Kristina föddes på Bjurdämma 1764.

En lång rad människor har under årens lopp levat och verkat här, men vi måste lämna dessa därhän för att stanna upp vid Anders Magnusson som troligen var den allra sista i den långa raden av torpare. Han och hustrun Sofia Andersdotter och fyra barn bodde på Bjurdämmekasen från mitten av 1880-talet och några år framåt. En djup sorg drabbade denna unga familj när Anders rycktes bort 1894, endast 40 år gammal, och Sofia blev lämnad ensam med barnen. Maria, som var äldst, var åtta år, Hulda sex, Karl Viktor fyra och Edla Matilda två år. Källorna anger helt lakoniskt att Sofia och barnen blev fattighjon, vilket i praktiken innebar att de blev hemlösa och utlämnade till människors godtyckliga givmildhet.

Om barnens vidare öden vet vi att Maria och Hulda flyttade till Steneby 1907, där Maria gifte sig samma år. Karl Viktor hamnade i Skållerud, och lillflickan Edla Matilda fick inte uppleva sin femtonårsdag. Hon dog 1906.

Omkring sekelskiftet var således nästan alla torp under Kilane och Charlotten avfolkade. Det var ett tecken på att en ny tid höll på att bryta in. Det framväxande industrisamhället gjorde det möjligt att erbjuda den egendomslösa befolkningen en alternativ försörjning. Människor tvingades inte längre ut i skogen för att med svett och möda erövra odlingsbar mark för sitt dagliga bröd.

Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 35.

Källa: Boken "Torpruiner i Åmåls kommun (1985)", plats nummer 89.