Charlotten
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Hemman: Nedre Kilane
Platsnamn: Charlotten
Typ: Gård Koordinat nord: 58.856682 Koordinat öst: 12.479911
Visa på Kartbild.com
Alternativt namn: Charlottenburg
Kilane 4:5 och 4:6
Sammanl. areal 118,2768 har 2/16 mil.
Ursprung: del av Kilane
Mellom nr 2, senare Kilane 4 Avstyckn. 4:38, Boningshus med tomt.
Första anblicken av Charlotten ger vid handen att en omfattande bergshantering har förekom- mit på gårdens ägor. Schaktgångar vindlar sig in i berget mot öster och högar av finkrossad kvarts kantar avtagsvägen som leder fram till huvudbyggnaden. Hela gården omgärdas av snabbväxande björkskog och igenväxta åkrar, och för dem som mindes Charlotten som en levande bondgård är det svårt att känna igen sig. Boningshuset, som genomgick en grundlig renovering i början av 1950-talet, är idag i gott skick, medan lillstugan, som någon gång kring sekelskiftet flyttades från Bräcketorpet, håller på att förfalla, liksom boden och vedskjulet. Den nye ägaren har dock utfört en del reparationer. Ladugårdslängan gav helt plötsligt vika den snörika vintern 1968 och har sedan inte återuppbyggts. Den odlade jorden låg utspridd över ganska stora arealer. Ett markområde låg vid det gamla torpet Tanom, som ligger på en platå en kilometer från huvudägorna. Strax nedanför boningshuset, där björkskogen idag står tät, sträckte sig en långsmal åkerremsa med ypperlig svartjord som lämpade sig väl för potatis och havre och kunde ge rikliga skördar. Tyvärr översvämmades åkrarna inte sällan av vatten, efter- som en besvärlig bergsklack nedanför Vesterås hindrade genomströmningen i flodiket.
När gårdens jordbruk drevs som intensivast under första hälften av 1900-talet kunde man hålla omkring åtta kor, två hästar, ungdjur, svin och höns. Mjölken kunde inte levereras till mejeriet förrän i början av 1940-talet, då vägen upp mot Känsbyn avsevärt förbättrades.
Till Charlotten hörde en stor skogsareal, och eftersom priserna på virke stegrades kraftigt under 1950-talet skedde det stora avverkningar under ett antal år. Transporterna vållade dock en del problem, eftersom virket måste fraktas västerut mot Bräcketjärnet där det lades i länsa för att senare passera en flottningsränna vid Säljedalen och vidare ut till Malebäcksfjorden där det lastades på båtar. Under de senare årtiondena forslades dock virket fram till gården och fraktades sedan vidare med lastbil över Känsbyn.
HISTORIK
När systrarna Gertrud och Charlotta Jansdotter tog sina arvslotter i besittning 1870, dvs Kilane Mellom 4:5 och 4:6, fanns det ingen bebyggelse på den kulle där gården idag är belägen. En blick på kartan över laga skiftet 1872 ger vid handen att boningshuset och ladugården låg i sluttningen mot norr och hade namnet Dalen.
Därutöver fanns det ett torp i västra skogskanten upp mot Kasen som benämndes Blomsterholm. Så långt det är möjligt att följa husförhörslängderna bakåt i tiden har Kilane Mellom haft brukare och det är sannolikt att Dalen utgjorde stamfastigheten på det markområde som benämndes Kilane Mellom.
Gertrud och Charlotta var tolv respektive femton år när de fick sina arvslotter 1866, men som tidigare nämnts höll laga skifte på att införas under den här perioden och därför blev inte arvskiftet lagfäst förrän 1870. Några större förändringar torde inte ha skett på Dalen under 1870-talet. De båda systrarna bodde säkerligen kvar i sitt föräldrahem i Nedre Känsbyn som ägdes av modern sedan deras far dött 1861. Karl Olof Olsson från Västra Berg brukade både Kilane Mellom och Nedre Kilane några år under 1870-talet.
År 1878 köper brodern Enok föräldrahemmet och därmed torde situationen ha förändrats för syskonen, men i vilken mån detta köp påverkade Gertrud och Charlotta är oklart. Det dröjer dock inte alltför länge innan Karl Petter Björlin, född 1853 i Tollesbyn i Ånimskog, börjar uppvakta den äldre av de båda arvtagerskorna i Nedre Känsbyn. På höstkanten 1884 ståndar bröllopet mellan Charlotta och hennes utvalde. Det är troligt att de nygifta bosätter sig på Dalen, som vid den här tiden måste ha varit i det närmaste fallfärdigt.
Men Charlotta och Karl Petter har stora planer inför framtiden. Detta bevisas av att de på- följande år köper Gertruds arvslott och därmed uppgår deras markinnehav till nära 120 hektar. Med lite fantasi kan man föreställa sig hur de båda makarna vandrar omkring på den lilla kullen söder om den gamla bebyggelsen och dröm- mer och planlägger hur deras nya gård ska se ut. Det är troligt att byggnationen tar fart i mitten av 1880-talet. En dalslandsstuga uppförs högst uppe på kullen och i sluttningen ner mot åkrarna anläggs en ladugårdslänga med fähus, loge, lador, stall och redskapsskjul. Det är den som gav vika under snötyngderna nära hundra år senare.
Kanske är det när den sista takstolen reses på boningshuset som Charlotta med omåttlig stolthet döper gården till Charlottenburg. Det ståtliga namnet kommer senare att förkortas till Charlotten.
Nu inleddes en lycklig period för de båda makarna, men tyvärr skulle den komma att bli kortvarig. 1887 dog deras andra son, Adolf Efraim, endast 15 månader gammal. Charlotta födde ytterligare två söner som avled i späd ålder. Den ljusa optimism som präglat deras första år på Charlottenburg hade nu förbytts i sorg och bitterhet, och när flickorna Augusta och och Hildegard kom till världen i början av 1890-talet beslöt Karl Petter och Charlotta att utvandra till Amerika. Karl Petter lär ha yttrat att han hellre valde en oviss framtid på andra sidan Atlanten än riskerade sina barns hälsa på Charlotten:
Man kan förmoda att det var med både lättnad och saknad som makarna Björlin undertecknade den köpehandling som gjorde Jan Sigfrid Svensson från Tisselskog till ny ägare i januari 1894. Han var då endast 21 år gammal och flyttade in på Charlotten tillsammans med sin mor som blivit änka ett par år tidigare. Mor och son bodde ensamma på gården fram till 1902 då Jan gifte sig med Johanna Hesselbom från Ånimskog, och under de kommande åren blev det allt livfullare i stugan uppe på kullen i takt med att barnen föddes. I motsats till de tidigare ägarna hade Jan och Johanna glädjen att få se sina fem barn nå vuxen ålder. Augusta Sofia föddes 1903, Hanna Kristina 1905, Sven Sigvard 1907, Anna Lovisa 1910 och Gustaf Sigfrid 1912.
1914 utbjöd Jan och Johanna sin gård till försäljning, och nya ägare blev Adolf Karlsson och Martin Svensson från Köpmannebro samt Adolf Svensson från Nedre Känsbyn. Den senare köpte efter en kort tid ut de andra och lät arrendera ut gården.
Den förste arrendatorn blev Johannes Nygren från Tisselskog och hans hustru Vilhelmina Olsdotter från Skållerud. De brukade gården från 1915 till 1920. Med på Charlotten var också deras fosterdotter Agda som senare gifte sig med Emil Fransson och för en kortare period var de bosatta i lillstugan i Nedre Kilane.
Den näste att träda till som arrendator på Charlotten var Anders Magnus Jansson från Strand i Fröskog och hans hustru Amalia Andersdotter från Tisselskog. De kom till Charlotten med en ganska stor barnaskara i mars 1920. Äldst var Stina Sofia, född 1901, som lär ha varit en ovanligt vacker och stilfull ung kvinna. Därefter följde Anna Emilia 1904, Karl Henning 1906, Erik Fridolf 1910, Lars Emil 1912 och Arvid Holger 1916.
1927 dog Adolf Svensson i Nedre Känsbyn, och det blev nu sterbhuset som fick utlysa det nya arrendet sedan Jan Magnus Jansson sagt upp kontraktet. Den nye arrendatorn Gustav Adolf Värn kom närmast från Benebo, men var född 1886 i Tösse-Tydje församling. 1921 gifte han sig med Olga Charlotta Lund från Bolet i Ånimskog. Hon förde med sig dottern Ingrid, född 1918, i boet och tillsammans hade makarna Värn följande barn: Gustav Ingvar född 192, Åke Ivar 1923, Bengt Rune 1925, Lisa Viktoria 1928 och Karl-Erik 1929.
1930 flyttade familjen till Fröskog och efter någon tid övertog Herbert Ekeroth från Visnum-Kil i Värmlands län arrendet. Han blev kvar på Charlotten under hela 1930-talet tills han flyttade till Nedre Kilane.
Vid andra världskrigets utbrott fann dödsboet efter Adolf Svensson det lämpligt att sälja, och den nye ägaren blev grosshandlare August Larsson från Göteborg som specialiserat sig på att handla med skogsbär. Hans firmanamn var AB Skogsbär och Lingonsylt, och denna beteckning väckte en del munterhet i bygden, där man var van att plocka bär för sitt eget hushåll. Några bär skördade knappast August Larsson, men däremot höggs det stora mängder av famnved på Charlottens skog under de kalla vintrarna på 1940-talet. Ägaren bodde aldrig själv på sin egendom utan lät arrendera ut den till Harry och Elsa Svensson båda bördiga från Torps socken i södra Dalsland. 1947 köpte Harry Svensson gården och rustade upp mangårdsbyggnaden som hade hunnit att förfalla ganska avsevärt sedan Charlottas dagar. Vid den här tiden hade makarna Svensson fått fyra flickor: Gunhild född 1940, Marianne 1943, Majlis 1946 och Doris 1951 (avled endast fyra år gammal).
Harry Svensson var en stor, kraftig karl som hade en gladlynt och sorglös framtoning. Han gjorde ofta arbetsbyte med Herbert Ekeroth i Nedre Kilane, och efter kriget beslöt de att köpa en självbindare tillsammans som ett led i att rationalisera jordbruksarbetet. Självbindaren var begagnad och hade sett sina bästa dagar för länge sedan men fungerade trots allt förvånansvärt väl. Emellertid fanns det dagar då den helt råkade ur humör. Den ryckte av bindsnöret och kastade av drevkedjorna efter eget behag och uppträdde på det hela taget destruktivt och illojalt. Då fick de båda kompanjonerna lägga sig på rygg under det tredskande vidundret och försöka få det i drift igen. Om man någon gång närmade sig denna märkliga tingest med tre tålmodiga hästar förspända och fyra ben stickande fram i stubbåkern, kunde man höra en och annan svordom, men oftast var det Harry Svens- son som höll humöret uppe med de mest fantastiska historier från södra Dal, av vilka de flesta inte var lämpliga att berätta i söndagsskolan. Någon gång under dessa timslånga besök under självbindaren förekom också litterära diskussioner. Främst var det då Vilhelm Moberg, Ivar Lo och Sven Edvin Salje som var på tapeten. Sålunda kan man påstå att den gamla självbindaren både bidrog till att skapa en litterär muntlig tradition och att ge utrymme åt litteraturkritik.
I mitten av 1960-talet lade Svensson ner jordbruket och 1972 avstyckades större delen av den bergskedja som tillhörde gården. Där fanns rikliga förekomster av kvarts som nu kom i Sigurd Melcherssons ägo. Han uppförde ett krossverk vid avtagsvägen till gården och det är resterna av den verksamheten som idag möter oss oss när vi färdas fram till Charlotten.
Harry Svensson, som var illa ansatt av värk under sina sista år dog 1975, och därefter bodde Elsa kvar ensam på Charlotten till dess hon avled 1992. Göran Melchersson köpte gården ett par år senare, och samtidigt gjordes en avstyckning av bostadshuset med tillhörande tomt på omkring 9000 kvadratmeter. Denna fastighet köptes av Wolf Dietrich Schäle och hans hustru Christine från Kiel i Tyskland.
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 28-32.
