Bjurdämma
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Hemman: Nedre Kilane
Platsnamn: Bjurdämma
Typ: Torp Koordinat nord: 58.846027 Koordinat öst: 12.464097
Visa på Kartbild.com
Från Vesterås till Bjurdämma leder en väg som naturen nästan återerövrat helt och hållet, men som under flera sekler var mycket betydande som trafikstråk. Den gick från Känsbyn, över Blomsterholm, Tanom, Vesterås, Bjurdämma och Huggängen, där den stötte samman med vägen Nedre Kilane-Upperud. När man idag följer vägen från Vesterås till Bjurdämma, kan man i fantasin föreställa sig det myller av människor som har vandrat här, och alla de hästar som förspända kolryssar och vagnar har strävat med tunga lass under seklernas gång. Av egen erfarenhet vet jag att det var ett äventyr att köra här med häst och vagn, speciellt vår och höst då hästen fick plumsa över sörjiga blöthålor och finna fotfäste på hala släntberg. Detta var i slutet av 1940-talet, då det det ännu fanns något kvar av den verklighet som präglade forna tider.
Det första intryck man får av Bjurdämma idag är att skogen kommit hotande nära i form av en granplantering som kastar allt längre skuggor i den en gång så enkla men trivsamma trädgården. Boningshuset renoverades i början av 1980-talet, men de gråa låga uthusbyggnaderna har lämnats åt sitt öde och delvis raserats. Innan planteringen kom till, upptog åkrarna en ganska vidsträckt yta både mot norr och söder med tyngdpunkten förlagd i sydvästsluttningen med god avrinning ner mot Bjurdämmetjärnet. Åkerjorden bestod av lerblandad mylla och gav goda skördar, inte minst av potatis. En god beskrivning av gården och dess beskaffenhet får vi av Hjalmar Malkussons utlysning om fastighetsauktion 1923.
”Egendomen består av c:a 20 tnl skogsmark med vacker ungskog samt 18 tnl inägor med prima, stenfri åkerjord. Fastigheten kan föda häst samt 4-5 nötkreatur och däröver vid någorlunda brukning; inägor och skogsmark ligga i ett stycke med byggnader och trädgård mitt i ägorna. Byggnaderna bliva fullgoda med en mindre reparation.”
Bjurdämma har fått sitt namn av det gamla fornsvenska ordet för bäver (bjur) och dämma. En gång i tiden har det säkert funnits mycket bäver i sjösystemet från Djupsjön och ner till Malbäcken, och bäckfåran mellan Säljedalstjärnet och Bjurdämmetjärnet var säkerligen ett idealiskt tillhåll för de energiska gnagarna. Men det är troligt att de någon gång under medeltiden fick konkurrens av människor som slagit sig ner i trakten, ty bäckfåran bildade en mäktig fors som kunde utnyttjas som kraftkälla.
Så tidigt som 1696 har Upperud planer på att bygga en hammarsmedja vid forsen och låter göra en undersökning av vattendragen från Säljedalen till Djupsjön. I protokollet nämns en redan befintlig ”fotkvarn” vid Säljedalen, vilket antyder att forsen utnyttjades långt innan Upperud visade sitt intresse. Någon hammarsmedja kom dock aldrig att anläggas, men säkerligen har de boende på Bjurdämma och däromkring haft god nytta av anläggningarna vid vattenfallet, antingen de bestod av kvarn, såg eller spiksmedja.
Av torparna som brukade Bjurdämma under under Upperuds tid ska vi stanna upp inför ”Jan på Bjurdämma” som tycks ha varit en bonde med en viss auktoritet i bygden. Hans egentliga namn var Johan Andersson, och han föddes 1784 i Ingribyn i Holms socken. Han och hustrun Cajsa Eriksdotter hade i sin ungdom slagit sig ner som brukare i Ulerud, en gård väster om Bräcketjärnet, men 1821 flyttade de till Bjurdämma. De tre äldsta barnen var födda i Ulerud, Stina 1815, Anders 1817 och Nils 1820. De övriga såg dagens ljus på det nya torpstället. Maja föddes 1823, Johannes 1825, Erik 1828 och Olof 1831.
Jan och hans hustru tycks ha lyckats väl på Bjurdämma, ty under deras tid finns belagt att det fanns både pigor och drängar i tjänst på torpet. Jan och Cajsa fick leva högt upp i åldrarna, och när de båda dog 1862 kunde de se tillbaka på nära nog ett helt livsverk på samma gård.
Barnen gick det också väl i händer. Stina gifte sig med Lars Magnus Svanbom i Västra Korsbyn och blev välbeställd bondmora. Maja gifte sig med brukaren Magnus Larsson i Nedre Kilane. Johannes och Erik blev torpare under samma gård, medan Olof tog ett steg upp på den sociala skalan genom att gifta sig med Christina på Kilehaget och bli hemmansägare i Stora Kilane. Hans svärmor var Cajsa Hansdotter och på så sätt kom han in i den omtalade ”Hansesläkten”
Vid ägostyckningen av Nedre Kilane 1907 kom Bjurdämma att tillhöra Jensen fram till 1911 då bröderna Hjalmar och Gottfrid Malkusson köpte gården. De var födda i Stora Kilane, men deras föräldrar hade flyttat till Steneby 1901. Familjen återkom till Ånimskog 1911, och då fann de båda bröderna för gott att skaffa något eget.
Hjalmar, som köpte ut sin bror 1914, var en driftig och händig man som förstod att utnyttja teknikens möjligheter. Sålunda byggde han ett litet sågverk sydväst om boningshuset vid den väldiga enbusken som många av den äldre generationen säkert kommer ihåg som något av en sinnebild för torpet mitt i storskogen. Sågen drevs av ”en fyrcylindrig, transportabel motor om 18 hästkrafter med magnet av amerikanskt bästa märken”, för att citera vidare i den tidigare nämnda annonsen om auktion. Hjalmar experimenterade också med en traktor i ett försök att mekanisera jordbruksarbetet, men det blev aldrig någon riktig fart på den.
När Hjalmar Malkusson lämnade Bjurdämma 1923, hade han sedan ett par år tillbaka hustru och barn att försörja, och det kan synas märkligt att familjen bröt upp från en gård som kunde ge god bärgning, men sonen Hilmer, som var två år när flyttningen skedde, har förklarat att hans far insåg att Bjurdämma skulle vara en alltför isolerad plats för barn att växa upp på med tanke på skolgång och gemenskap med jämnåriga.
Familjens flyttning speglar en allmän tendens under den här tiden. De gårdar och torp som låg ensligt och isolerat med dåliga kommunikationer fram till bygden började avfolkas. Den nya generationen sökte sig närmare den centrala bebyggelsen där skolor och affärer kom inom bekvämare räckhåll. Man var heller inte hänvisad till att försörja sig på vad jorden gav, ty allteftersom ett nytt samhällsmönster växte fram på landsbygden med småindustrier och förbättrade kommunikationer kunde man få sin utkomst på många andra sätt.
Adolf Svensson i Känsbyn köpte Bjurdämma 1923, men det kan nog betraktas som ett sällsamt mellanspel, ty redan i augusti samma år uppenbarade sig en ny ägare, nämligen Hjalmars yngre bror Johan, som tillsammans med sin åldriga mor flyttade in på gården. Mor Ida dog 1926 och sedan framlevde Johan sitt liv i ensamhet på Bjurdämma i 40 år. Om Hjalmar hade känt tvekan inför inför gårdens ensliga läge, var Johans uppfattning säkerligen den rakt motsatta. Han tycktes trivas med stillheten och tystnaden och lade ner ett träget arbete på alla förekommande sysslor. Han skötte ladugården, högg ved, odlade grönsaker och potatis, bakade och städade. Johans huslighet väckte förundran och beundran hos dem som besökte honom, och det var ganska många som styrde sina steg till Bjurdämma, ty det vilade en gammaldags aura över gården som skapade en vilsam och trivsam stämning. Det stora rymliga köket med brunmurriga stockar i taket och färggranna trasmattor på golvet var alltid skinande rent och i fönstren prunkade blommor av alla de slag. Allt detta lockade söndagsvandrare som inte sällan satte Bjurdämma som målet för sin utflykt.
När man kommit in och satt sig i soffan vid fönstret, tassade Johan omkring lite försynt och förde en viskande och lite trevande konversation, tills han efter en stund höjde rösten en smula och med mer konstaterande än frågande tonfall sa: ”Di ska väll ha lite te.” Utan att invänta svar försvann han i ett prång bakom spiselmuren, där ingen mer än han själv någonsin satt sin fot. Ibland undrade man om något mystiskt väsen hade uppslukat honom därinne i prånget, ty klockan på väggen tickade fram minut efter minut och ingen Johan kom, men så uppenbarade han sig äntligen med fat fyllda med läckra smörgåsar, bullar och kakor som han plockat fram ur något hemligt skafferi. Allt bröd var hembakat och smakade ljuvligt gott, och i stugorna var man ganska överens om att ingen bakade godare matbröd än Johan på Bjurdämma.
De tyngre jordbrukssysslorna som vårbruk och slåtter måste Johan ha hjälp med, eftersom han inte hade någon häst. Johan var en relativt kortväxt och lite undersätsig man, vars ansikte utstrålade en blyg vänlighet, men trots sin försynta framtoning kunde han framstå som en tuff arbetsgivare. Med argusögon övervakade han att allt gick rätt till, antingen det gällde att sprida gödsel eller smörja slåttermaskinen, och när fabriksvisslorna i Åsensbruk och Håverud förkunnade att klockan var fem på eftermiddagen, ansåg Johan att endast halva dagen var liden, och därför slutade en arbetsdag på Bjurdämma med att man med hästens hjälp fick treva sig fram på den steniga vägen genom skogen alltmedan mörkret tätnade och klockan närmade sig midnatt.
Johan försörjde sig gott på sitt lantbruk, även om han inte utnyttjade gårdens alla resurser. Han hade tre kor, ungdjur och ett antal får och höns och därtill grönsaksodlingar, och det gav honom möjlighet att leverera smör, ägg, ull, kött, grönsaker och potatis till bruken i Håverud och Upperud både till affärer och enskilda kunder. Transporterna utgjorde ett stort problem, eftersom vägarna västerut var i det närmaste obefintliga. Oftast gick Johan tungt lastad med varor den backiga gångstigen till Håverud, men ibland tog han ekan, som låg nere vid båtstödet i Bjurdämmetjärnet och rodde till Östebo för att sedan fortsätta landledes till Upperud.
På senare år tog Johan ut en del virke i skogen, så under sin sista tid på Bjurdämma kunde han anse sig som en välbärgad man. När krafterna började svikta omkring 1960 fick Johan hjälp av en man som han kontaktat uppe i Norrland. Denne rustade upp stängseln och skötte om gården på allehanda sätt, och kanske var det meningen att Mårten, som han hette, skulle överta egendomen, men av någon anledning blev det inte så.
När Johan lämnade det jordiska 1965 blev det förstämning i bygden. Johan på Bjurdämma var ett begrepp, någon som på ett märkligt sätt alltid skulle finnas, och därför var saknaden särskilt stor.
Johans dödsbo ägde Bjurdämma ett par år, och 1968 köpte Alf Lundberg från Upperud gården. Han sålde den i sin tur till Sigurd Melchersson 1972. Han anlade väg dit, och det gjorde huset tillgängligt för sommarboende. Numera är det Göran Melchersson som äger fastigheten.
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 21-24.
