Kategori:Torp i Tydje

TORPEN

Det finns inga torp nu för tiden. Detta påstående må vara alldeles sant för den som hänvisar till arrendelagstiftningen från 1943, då det beslutades att det inte längre var tillåtet att lämna ut brukningsrätten till jord mot dagsverken. Just detta hade ju varit grundorsaken till att det byggdes så många torpstugor ute i våra marker. I kameral form finns det inte heller något som heter torp. Men visst fanns de och de var många. För omkring hundrafyrtio år sedan lär det funnits si så där etthundratusen torpare. Alla hade de dagsverksskyldighet mot jordägaren. Men nog är det väl så, att vi alla har en liten torpare i oss. Och detta inte bara genom våra sinnen. För när det kommer till kritan så har vi i våra anor inte bara en utan troligen flera droppar torparblod. Detta blir man snart varse om man någon gång släktforskat eller möjligen studerat någon anförvants idoga arbete. På något sätt känns det ändå som vi kanske aldrig har haft så många torpare som idag. Är vi lyckligen ägare till en liten täppa kring vårt hus eller har vi drömmen om det, så känns det som en rätt att få kalla sig torpare. Fast visst är detta en romantiserad torpare. Ordet har helt enkelt fått en annan innebörd, för livet förr som torpare var slitsamt och oftast fattigt. Vanliga förekommande paragrafer i ett torparkontrakt var att: Förutom torparens alla dagsverken skulle oftast torparhustrun också biträda vid gårdens hussysslor. Först när gårdens vårarbete var färdigt kunde torparen bruka sin lilla jordlott. På den mark som torparen blev tillvisad fick han oftast på egen bekostnad uppföra bostad och uthus. Bete till eventuella djur fick ske på skogsmarken. Som vedbränsle hade han tillgång till kvistar, stubbar och sly från gårdens skog. De tidigaste torpen, de före 1800, som nämns i Tydje är Ålerudstorpet (se 16:2), Rösa (se 19:1) i Rolfsbyn, Hindrikstorpet el. Hinderstorpet (se 20:4) och Rönningen (se 20:5) båda i Forsnäs, Buren i Hensbyn (se 24:2), Hagen (se 4:2) i Rolfskärr samt Sjögarstorpet (se 14:3).

Det fanns också en del beslut som berörde Tydjes torp/backstugor och dess bebyggare speciellt. Redan 1769 kunde man läsa i ett sockenstämmoprotokoll: Påmintes att ingen intager någon utur annan socken till inhyseshjon vid 4 d. smnt vite förrän sockenmännnen givit sitt bifall härtill. Ur ett sockenstämmoprotokoll från den 22 oktober 1825 läses följande: Sockennämnden klagade allmänt däröver, att man uti socknarna (anm. Tydje och Tösse) låter uppföra för många backstugor, utan avseende därpå om möjlighet kan bliva för backstugornas innehavare att försörja sig genom uppodling av oländig mark, vilket i längden ofelbart skulle giva anledning till fattighjonens ökande antal, varför man nu fattade det beslut, att var och en, som ämnade låta anlägga ett dylikt nybygge på sina ägor, borde sådant förut på allmän sockenstämma anmäla, för att inhämta församlingens utlåtande huruvida den föreslagna platsen kunde vara tjänlig till nybygge eller ej och skulle man då mot församlingens avrådande likväl låta uppsätta en backstuga, skulle jordägaren eller den som därtill lämnat tillstånd, ovägerligen vara nödsakad ansvara för att dylikt hushålls framtida bärgning och vård, så framt det i längden skulle komma i fattigdom och obestånd, i vilket församlingen avsade sig all befattning med deras fattigvård. Samma beslut borde även iakttagas när en redan uppförd backstuga blir ledig. Redan då, 1825, kunde man alltså se att antalet backstugor var på väg att öka i sådan takt, att man ville försöka stävja detta. Trots att det ju faktiskt var på det viset, att de oftast placerades på platser där möjligheten till någon god jord var minimal. Jordägaren/bonden ville naturligtvis behålla all bättre mark för det egna hushållet. Det är inte svårt att föreställa sig att backstugusittarna, till största delen, skulle gå en säker fattigdom till mötes.

Ur ett sockenstämmoprotokoll från den 9 april 1848 kan man läsa vidare:

Skulle det uppenbart befinnas, att någon husbonde genom obillighet, orättvisa och hårdhet eller därigenom, att han lämnat ymnigt med brännvin, själv vållat en sin torpares eller underhavandes obestånd och fatttigdom, skall denne husbonde åläggas att särskilt gottgöra fattigvården en dylik fattigs försörjning för längre eller kortare tid. Här kan utläsas att man tyckte att brännvinet höll på att bli ett allt större problem. Framför allt bland den fattigare befolkningen, som på detta vis kom att kosta fattigvården allt större summor. (anm. Man kan ju undra om det någon gång blev så uppenbart, att denna paragraf kunde användas). Formuleringen skall väl dock i huvudsak tolkas som så, att det gavs mer ansvar åt husbonden att se till torparens väl och ve.