Dalane

---

Socken: Ånimskog Hemman: Känsbyn Platsnamn: Dalane Typ: Torp Koordinater: [58.867373,12.477593] Visa på Kartbild.com

---

Det mest undanskymda torpet ligger på Övre Känsbyns marker och för att nå fram dit måste man vandra på igenväxta stigar i nordlig riktning från Känsbykasen. På en plats där storskogen kastar sina tunga skuggor kan man urskilja grundläggningarna till tre, eventuellt fyra hus, som en gång utgjorde en liten by. Den kallades Dalen eller Dalane och bosättningen inleddes i början av 1800-talet. En av stugorna var märkligt nog helt byggd av sten, medan de andra var upptimrade på traditionellt sätt. Liksom var fal­let med Känsbyhaget tycks sjuka och bräckliga människor varit inhysta här, åtminstone under seklets första hälft. Inhyses Nils Olsson och hans hustru Elin, som i källorna betecknas som sjuk­lig, bodde här fram till 1838. Närmaste granne var Jan Larsson som beskrivs som fattighjon och ofärdig i låret. Han hade hustru och två barn. Något år efter Jans död 1845 flyttade hustrun Anna och barnen Lisa Maria och Lars Magnus från Dalane. De senare var då i tjugoårsåldern.

Släkten Sandberg som är den släkt som som är mest förknippad med Dalane flyttade in i mitten av 1850-talet. Carl Sandberg som föddes 1828 gifte sig med Anna Lisa Andersdotter från Skållerud 1853 och bildade familj här under åren som följde. Den äldste sonen föddes 1855 och fick namnet Jan Magnus, och det ligger nära till hands att förmoda att det var den mäktige jordägaren Jan Magnus Nilsson i Känsbyn som de unga torparna hade i åtanke när deras först­födde skulle namngivas. Av de barn som följde skulle flera dö i sin ungdom. Fredrika föddes 1857 och hamnade liksom sin äldre bror i Ressbyn. Gustava,1860, dog endast 15 år gam­mal. Sofia flyttade till Säljebyn när hon var sjut­ton år. Aron, 1865, emigrerade till Amerika. Christina, 1868, dog 16 år gammal och den yngste sonen Otto föddes 1872 men fick bara leva i 11 år.

Förpantningsägare Erik Sandberg och hustrun Sofia Magnusdotter från Tisselskog, födda 1835 respektive 1845 flyttade in på Dalane omkring 1870. De fick nio barn: Maja Sofia, född 1868, Anders Magnus 1869, Christina 1870, (dog i späd ålder) Maja Sofia 1872, Emma Kristina 1873, Maja Lisa 1876, Charlotta 1878, Hilma Viktoria 1881 och Karl 1883. Året efter Karls födelse dog Erik Sandberg och lämnade hus­trun Sofia ensam med sju barn att försörja, alla under 15 år, eftersom den äldsta flickan hade dött några år före fadern.

I det hus som låg längst mot norr bodde arbetaren Karl Fredrik Ström, född 1822 i Tydje och hans hustru Maja Lisa Isaksdotter. De tog stugan i besittning 1865 och kom då närmast från Norge, där de vistats i tio år. De hade fem barn: Lars Gustaf, född 1854, Jan Magnus 1858, Johan 1860, Carl 1863 (drunkade i Ånimmen när han var sju år gammal) och Anna Laura Sofia 1870.

Torparen Anders Fredrik Johannesson och hans hustru Maja Lisa kom från Södra Kasen (se dito) och flyttade in 1882 med sonen Johan.

Årtiondena kring sekelskiftet sker en livlig in- och utflyttning på Dalane. Handlande Hans Jakob Adler med hustrun Matilda, båda ur­sprungligen från Ed, kom från Norge 1895 och slog sig ner på torpet med dottern Ester Ellida. I slutet av året föddes sonen Johan Axel. Till gran­nar fick de fältjägare Johan Alfred Palm och hans hustru Anna Elisabeth Ström eller "Betty" som hon allmänt kallades. De hade gift sig i fe­bruari 1894, och det var hög tid, ty den 15 april föddes sonen Karl Petrus. Så följde Maria 1896, och Hanna Emilia 1899. 1905 flyttade familjen till Tranhalsen i Stora Kilane och en mera utför­lig bild av familjen har vi tecknat där.

I någon av stugorna bodde också pigan Maja Lisa Andersdotter med sin son Karl Viktor. För­modligen fick den ensamstående modern bättre livsvillkor när hon flyttade till Vingnäs 1897 och gifte sig med Magnus Andersson.

Arbetaren Lars Gustaf Hultberg och hans hustru Johanna Lovisa Jansdotter bodde på Dalane under några tiotal år. De hade en son, Karl Gustaf, som dog endast nio år gammal. 1907 flyttade makarna till Johannas hemtrakter i Tydje, närmare bestämt till soldattorpet Östra Sjögar, där de bodde till sin död omkring 1930.

Ett nygift par, Lennart Dalin och Lovisa Char­lotta Andersdotter bodde en kort tid på torpet i slutet av 1890-talet. Dottern Emma, som var ett par år gammal förde de med sig från sin tidi­gare hemort i Tisselskog, medan sonen Karl Linus föddes på Dalane. Familjen flyttade åter till Tisselskog 1901.

Såvitt dateringarna stämmer torde Dalane ha varit övergivet som boplats omkring 1910, sam­tidigt som de flesta avlägset liggande skogstor­pen avfolkades. När man beskriver de här tor­pen som avlägset belägna får man inte tolka det alltför bokstavligt. De torp som upptagits här låg på tio minuters gångavstånd från varandra och väl upptrampade stigar mellan dem gav människorna en känsla av närhet även om det låg en storskog emellan. Gränsdragningen mel­lan de olika gårdarna kan också ge en felaktig uppfattning om stora avstånd. Som exempel kan nämnas att de första bebyggarna på Södra Kasen bara bodde 100 meter från Blomsterholm som var torp under Charlotten och från Blomsterholm kunde man följa genomfartsvägen mot Upperud och inom några minuter var man på Vesterås som var torp under Nedre Kilane. Trots fattigdom och besvärligheter - el­ler kanske just därför - var det en gemenskap och sammanhållning mellan dessa människor som vi idag har svårt att föreställa oss.

Namnet Dalane levde dock kvar i bygden långt fram i slutet av vårt sekel tack vare att Erik Sandbergs yngste son Karl fick tillnamnet "Karl på Dalane" och blev något av en "kändis" i socknen. När Karl dog i februari 1966 skrev Gunnar Hedén i sin dödsruna över honom att "Ånimskogs troligen största original hade kvit­terat det jordiska", men han kunde ha tillagt att Ånimskogs troligen största geni hade signerat färdvägen för sin sista vandring, ty redan i jordelivet var han en vandringsman utan någon riktig fast förankring i tillvaron. I skolan framstod han som "klassens ljus" och hade långt upp i vuxen ålder de bästa vitsord, men något hände med honom som gjorde honom till en bitter en­störing. Det berättas att orsaken till denna för­vandling var att Karl efter en längre tids borto­varo kom hem till Dalane och fann att socknens förtroendemän hade satt hans mor på fattiggår­den och rivit huset. Kanske handlade dessa sockenmän som de trodde i bästa välmening, men för Karl var det naturligtvis en fruktans­värd tragedi. Han tillbringade flera år på Restad hospital i Vänersborg, och när han kom ut hade han tidvis fast anknytning till någon gård, men ofta vandrade han omkring mellan olika gårdar som en trashank och hjälpte till med höbärg­ning, vedklyvning och andra arbeten.

När man mötte honom på vägarna gick han ofta med huvudet framåtböjt, liksom försjunken i sig själv och sina egna tankar, men när han nå­gon gång blickade upp och man mötte hans kloka och sorgsna ögon under den höga pannan utstrålade han en filosofs värdighet och vishet. Han var beläst och kunde citera långa stycken ur bibeln och hans blixtrande, snabba repliker som ofta hade en besk, ironisk udd blev bevingade ord i bygden. Inte sällan var det "storgubbarna" som var utsatta för hans spy­diga kommentarer, för han avskydde all över­het och tycktes ha genomskådat maktelitens korrumperade värld långt före den undersö­kande journalistikens tid. Många kapitel skulle kunna skrivas om denna märkliga man. I Ånimskogs Sockenbok återges en episod som ger en god bild av Karls sätt att vara och dessutom place­rar honom i ett socialt sammanhang. Historien börjar med en redogörelse av Göte Ekeroths tröskmaskin:

"Tröskningen hade sedan urminnes tider skett med slaga, men kring sekelskiftet hade tekni­kens landvinningar börjat nå de mindre och medelstora gårdarna och små tröskverk drivna av hästvandringar började komma i bruk på logarna. När Göte Ekeroth i början av 1930-talet köpte ett stort tröskverk som fyllde hela logen och drevs av en tiohästars råoljemotor innebar det en mindre teknisk revolution för västsidans bönder, och Göte fick under en hektisk period på fyra till fem veckor varje höst dra omkring med sitt tröskverk från gård till gård och bok­stavligen skilja agnarna från vetet, ända från Nedre Kilane i söder till Vingnäs i norr.

När det var tröskdag på en gård samlades ett tiotal karlar på logen och blev tilldelade olika uppgifter, vilka var förknippade med en viss sta­tus. Högst på rangordningen kom förstås trösk­verkets ägare som skötte motorn och såg till att allt fungerade. Därefter kom mataren, han som skulle stoppa in kärvarna i tröskmaskinens väl­diga gap där en trumma försedd med hundra­tals vassa huggtänder snurrade runt med väldig fart och ömsom med ett vinande och ömsom med ett brummande ljud glufsade i sig kärvarna. Det gällde för mataren att fördela kärvarna och mata så följsamt och jämnt som möjligt. I "nek-ladan" jobbade två karlar som också hade god status. Där skulle nekarna eller kärvarna plockas fram med omsorg och kontinuitet. Säckuppsyningsmannen var också viktig. Han skulle se till att säden rensades ordentligt och dessutom bära tunga säckar uppför en vinglig magasinstrappa och tömma den gyllengula, nytröskade säden i någon av sädesbingarna. Som medhjäl­pare hade han en ung, kraftig karl som gärna ville demonstrera sin styrka genom att fylla säck­arna till brädden. Denne yngling åtnjöt naturligt­vis också respekt för sina kroppskrafter. Att skära av banden på kärvarna och ta hand om agnarna ansågs som ett okvalificerat arbete och överläts åt halvvuxna pojkar eller ibland flickor, men kvinnor var överhuvudtaget sällsynta inslag i ett trösklag. Allra längst ner på skalan kom "halm­gubbarna" Det var de som med sina gafflar skulle fylla lador och rännen med all halm som kom ut i tröskverkets bortre ända. Det var ett svettframkallande knog som utfördes i rök och damm och lades på löskekarlarnas och tillfällighetsarbetarnas axlar.

Men trösklaget, som successivt byttes ut allt­eftersom tröskverket förflyttades fungerade ut­märkt och ladorna tömdes på sädeskärvar och magasinen fylldes i motsvarande grad med årsskörden av vete, råg och havre.

Den här speciella dagen hade tröskverket monterats upp på min fars gård i Nedre Kilane, Karl på Dalane ingick i laget och naturligtvis hamnade han i halmgubbarnas skara. När det blev dags för middag kopplades drivremmen från, motorn stoppades och alla karlar kom fram ur sina gömslen på logen, borstade av sig, torkade svetten ur pannan och stegade upp mot boningshuset för att inmundiga den obligato­riska tröskmenyn bestående av köttbullar och potatis med kräm som efterrätt.

När alla satt bänkade runt bordet upptäckte min mor att Karl saknades och strax därpå hör­des yxhugg nedifrån vedskjulet. Mor uppma­nade någon att hämta honom, men möttes av leenden och försäkringar om att om Kalle före­drog att hugga ved i stället för att äta kunde ingen av kvinna född förmå honom att komma in. Det skall tilläggas att Karl ofta gick in i vedskjulen och högg ved alldeles oombedd. Det resulterade oftast i att han blev inbjuden på kaffe och smörgås, men han hade också andra, mera dunkla skäl för sin hjälpsamhet. Gårdsägare som ansåg sig som religiösa, men av Karl betraktades som skrymtare fick ofta påhälsning under söndagarna vid högmässotid eller när det var dags för predikan i missionshuset. Då klöv han ved med ett särdeles schvung så det ekade vida omkring. Detta var naturligtvis till stor för­tret för den som drabbades av denna vedhuggariver och vid ett tillfälle försökte en ung predi­kant att tala Karl tillrätta. Han gick ut till Karl och sa: "Inte ska väl farbror hugga ved på sab­baten." "Näe", svarade Karl, "ja hogger allt på hoggekubben."

Tröskmiddagen intogs sålunda till ackom­panjemang av Karls yxhugg, men när karlarna tackat för maten och samlats nere på ladugårds­backen kom Karl tyst in genom dörren och bjöds genast fram till bordet av min mor som satte fat och karotter inom bekvämt räckhåll. Karl satt tyst och försjunken vid bordet utan att göra nå­gon min av att börja äta. Efter en stund höjde han blicken och fick syn på fatet med blåbärskräm som stod längst bort på bordet. Det glimtade till i hans ögon och med en elegant gest och ett replikskifte värdigt en stamkund på Operakällaren i Stockholm vände han sig till min mor och sa: "Jag ska be att få ett annat ku­vert." Min mor, som blev något perplex över det ovanliga ordvalet, tvekade ett ögonblick men bytte sedan ut den flata tallriken mot en djup som Karl fyllde med blåbärskräm och lät sig väl smaka. Så smög han ut genom dörren lika tyst som han kommit och ställde in sig i halm­gubbarnas led, denne man som med sin intelli­gens och verbala förmåga kunde ha levat ett helt annorlunda liv."