Anolfsbyn 1:7

---

Socken: Ånimskog Hemman: Anolfsbyn Platsnamn: Anolfsbyn 1:7 Typ: Gård Koordinater: [58.886932,12.498246] Visa på Kartbild.com

---

Tätt intill vägen, i själva hjärtat av Anolfsbyn, ligger "Tions", en dalslandsstuga som under se­nare år fått en delvis förändrad karaktär sedan ägaren tilläggsisolerat väggarna och satt in nya fönster. Glasverandan mot söder som byggdes om av den förre ägaren och ersatte en äldre ut­byggnad har inte längre någon ytterdörr, varför endast köksingången ger tillträde till huset. Dock har byggnaden i stort sett behållit sin ur­sprungliga prägel. Grunden till huset torde ha lagts omkring 1850 eller möjligen ett tiotal år ti­digare och ungefär samtidigt har ladugårds­byggnaden kommit till. Denna byggnad, som ligger i öst-västlig riktning, är välhållen och har säkerligen genomgått flera reparationer och till­byggen genom åren och därför är det svårt att säga om något finns kvar av den ursprungliga ladugårdslängan.

Åkerjorden ligger väl samlad ner mot Ånimmen, medan skogsmarken är belägen söderut i trakten av Smedserud. På gården fanns det häst och tre kor och dessutom gris och höns när den förre ägaren, Johan Eriksson, var i sin krafts dagar. Omkring 1960, då en nästan förödande förändringsvind svepte över den svenska lands­bygden, blev det också Johans tur att leda sina djur ur ladugården för sista gången.

HISTORIK

Vid laga skiftet 1836 står Jan Magnus Eriksson och hans hustru Kajsa Andersdotter upptagna som brukare av Anolfsbyn 1:7. Kajsa Anders­dotter, som föddes 1811, var sannolikt delägare i fastigheten redan före laga skifte enligt ett fastebrev från 1823. 1839 blev hon tillsammans med sin fyra år äldre make ägare till hela gården. Äktenskapet inleddes i början av 1830-talet och 1833 föddes sonen Johannes och därefter Maja Lisa 1835, Emerika 1838 (dog i späd ålder), Augusta 1840, Lars Gustav 1843, Sofia 1846 (dog i späd ålder), Emmerika 1848, Lena Stina 1851 och Erik 1856.

1881 gick mor Kajsa ur tiden och några år se­nare var det också dags för Jan Magnus. Arvs­skiftet skedde 1888 och nästan samtidigt avytt­rades gården till Teodor Eriksson, född 1849 i Fröskog. Han gifte sig 1893 med den 20 år yngre Stina Lisa Johannesdotter från Skogsgården i Sandbol. Vi erinrar oss kanske att Karl Johans­son, också han från Skogsgården, köpte grann­gården 1:6 några år senare. Stina och Karl var syskon och man kan anta att systern hade en viss inverkan på Karls beslut att slå sig ner i Anolfsbyn.

Teodor och Stina fick sex barn: Johan 1895, Oskar 1896, Karl 1898, Gustaf Adolf 1900, Maria 1902 och Anna 1907.

Teodor är inte något vanligt namn och gran­narna i Anolfsbyn fann det besvärligt och kan­ske rent av ansträngande att uttala namnet kor­rekt och därför förenklades det till "Tion", och denna märkliga kortform fick så starkt fäste i bygden att de barn som förblev hemma fick bära det som familjenamn och dessutom kom gården att benämnas "Tions" och görs så ännu idag. Ingen av de berörda lär ha varit särskilt förtjusta över namnformen, och därför skall vi här av respekt för familjen understryka att de hette Eriksson.

I mitten av 1920-talet dog Stina och Teodor Eriksson med endast några månaders mellan­rum och dödsboet blev nya ägare tills Johan köpte ut sina syskon 1929.

Johan drog tidigt ut i världen. Som 18-åring blev han dräng i Salebol och sedan arbetade han några år i Åmål för att 1927 utvandra till Ame­rika. Där lyckades han under ett par år tjäna ihop de pengar han behövde för att köpa fädernegården. Johan gifte sig aldrig, och kan­ske berodde det delvis på att han fick dra för­sorg om sina systrar Maria och Anna. Bröderna lämnade hemmet och tog arbete i Åmål men för Anna, som sedan tidig barndom led av svår reu­matism, var möjligheterna till egen utkomst ringa, och därför blev hon hela sitt liv begrän­sad till barndomshemmet och sina syskons stöd. Maria fick en dotter 1924, och eftersom barnets far fann det lägligt att resa till Amerika just då, fick Maria och lilla Sigrid en fristad hos Johan även de. Maria tog hand om hushållsbestyren och dessutom utbildade hon sig till sömmerska och blev ofta anlitad av kvinnorna i bygden när de ville ha något helgdagsfint att sätta på sig, och säkerligen innebar denna yrkesutövning en känsla av självständighet för henne och dottern.