Smedserud

Från Sockipedia

Socken: Ånimskog Hemman: Salebol Platsnamn: Smedserud Typ: Utgjord Koordinater: [58.880883,12.492217] Visa på Kartbild.com


En märklig och nästan helt förgäten by ligger in­klämd mellan Salebol och Anolfsbyn. Den lilla byn heter Smedserud och nämns första gången i jordeboken 1640, då som frälsetorp under Ön, det dåvarande namnet på Henriksholm. Smedserud betyder "smedens röjning", och möjligen kan ett stenröse väster om Salebols missionshus vara en lämning efter smedjan.

Missionshuset i Salebol före ombyggnaden.

Under 1600-talet kom hälften av Smedserud att tillhöra Anolfsbyn. Den första transaktionen gjordes av friherre Erik Ulfsparre som 1662 läm­nade halva frälsetorpet som förpantning till Sven Månsson i Anolfsbyn. Tre år senare fick Månsson köpa halva Smedserud tillsammans med Jon Halvardsson och Erik Persson.

Omkring 1720 försökte Erik Ulfsparres son, Erik Eriksson Ulfsparre, att lösa tillbaka den forna frälsemarken, men efter en del tvistigheter kom länsmannen Erik Andersson att bli ägare av den åtrådda marken.

Erik Anderssons bror, som var gift och hade två barn, råkade vådaskjuta sig till döds på går­den Hängele. Erik Andersson tog hand om bar­nen och ett av dem, Lars Hansson (1711-1769) fick en son som hette Erik Larsson, vilken i sitt äktenskap med Lisa Olsdotter fick dottern Ma­ria. Hon blev arvtagare till Anolfsbyns största gård och gifte sig med Lars Nilsson från Bräcke. De båda makarna fick ett stort antal barn som efter faderns död 1858, och den därpå genom­förda hemmansklyvningen, praktiskt taget kom att äga hela Anolfsbyn.

Smedserud kom således att tillhöra Anolfsbyn 1:13 och förblev i gårdens ägo tills Olof Karlsson sålde markområdet till Hildor Nyström 1939.

Salebols missionshus är den enda byggnad som ligger på Smedserud. Den uppfördes på 1870-talet och stod färdig 1879. Tomtmarken skänktes av Gustaf Eriksson på östra Tomten och en fullständig avsöndring gjordes 1913 (Smedserud 1:4) då en tomt på 1700 kvadratme­ter kom att omgärda den andliga byggnaden, där fortfarande det religiösa livet har sin givna plats, även om det kommit i skymundan av mera profana aktiviteter.[1]

Källor

  1. Ånimskogs Sockenbok del II, sida 187-192.