Fammerud

---

Socken: Ånimskog Hemman: Anolfsbyn Platsnamn: Fammerud Typ: Gård Koordinater: [58.886810,12.497077] Visa på Kartbild.com

---

"Mitt i byn" ligger Fammerud, kanske den mest omtalade gården i Anolfsbyn, inte minst bero­ende på den färgstarke ägaren under 1900-talets första hälft, Johan Nilsson, som vi senare ska återkomma till. Boningshuset, en dalslandsstuga som stammar från 1850-talet har kvar sin gamla prägel, men den har renoverats och för­setts med veranda. Huset ligger omramat av en välansad trädgård, och utanför denna vidtar gårdsplanen och ekonomibyggnaderna. Grund­stommen till ladugården kan dateras till om­kring 1870, men den har under årens lopp ge­nomgått flera reparationer. Jordarealen ligger samlad väster om gården, medan skogsmarken är splittrad i två områden, ett vid Kärrsdalsberget och ett vid Djup. När jordbruket bedrevs som flitigast kunde gården föda en häst, tre till fyra kor, ungdjur, gris och höns.

HISTORIK

Nils Larsson ägde redan en del av Fammerud vid laga skiftet 1854 (1:12) och vid hemmansklyvningen 1859 erhöll han också 1:14. Den sam­manlagda arealen kom att utgöra cirka 12 hektar. Han ingick äktenskap med Bryngel Larssons yngsta dotter Kajsa i bör­jan av 1850-talet. Sonen Lars Gustaf föddes 1853, Maja Sofia 1858 och Johan 1861. Man kan endast gissa, men nog kan dessa enkla fakta av­slöja att det unga paret hade stora förhopp­ningar inför framtiden när de firade nyåret 1861. En bra gård, två barn och ett tredje på väg. Dock kunde situationen denna nyårskväll också vara sådan att makarna fylldes av onda aningar inför det nya år som skulle komma, och om det var så, skulle dessa aningar besannas på ett grymt och tragiskt sätt. Redan i februari avled Nils Larsson och han fick såle­des aldrig se sin yngste son. Året därpå rycktes Maria Sofia bort, och Kajsa stod nu ensam med sin nyfödde son och den tioårige Lars Gustaf, och dessutom hade hon ansvaret för en relativt stor gård. Kajsa fick tillnamnet "Famma" och det får nog uppfattas som ett hedersnamn på en kraftfull kvinna som med hjälp av pigor och drängar hade beslutat sig för att hålla gården i stånd tills sönerna kunde ta över.

Döden hade emellertid inte fullgjort sitt dys­tra värv på Fammerud. Året 1881 inleddes vis­serligen i glädjens tecken då lysning förkunna­des mellan Lars Gustaf och Nanny Jansdotter från Västra Berg, men i oktober samma år avled brodern Johan endast tjugo år gammal.

De unga makarna tog nu över gården, och två pojkar hann att födas innan Lars Gustaf gav sig ut på Ånimmen för att transportera virke till Gyltungebyn. Isen brast och Lars Gustaf ham­nade i det kalla vattnet. Han undgick att drun­kna, men blev kraftigt nedkyld och fick lungin­flammation som ändade hans liv 1885. Återigen hade en ung bondhustru lämnats ensam med tre barn på Fammerud och återigen hade familjefadern bortryckts så brådstörtat att han aldrig fick se sin yngste son, en kuslig repris av vad som hänt generationen innan.

Som en trygghet i bakgrunden fanns förstås "Famma", men Nanny tycks ha föresatt sig att finna ett hem någon annanstans för sig och sina pojkar; Johan född 1882, Karl 1884 och Lars 1885. Hon flyttade till Ramdalen i Tisselskog och gifte sig efter ett par år med lanthandlare Lars Magnus Pettersson. Lars Magnus var änk­ling och hade två barn, Lydia och David, vilka var i samma ålder som Nannys tre pojkar.

Vid arvsskiftet 1886 blev Lars Gustafs och Nannys söner delägare i Fammerud och dess­utom gården Båga som Kajsa Bryngelsdotter förvärvat genom en bytesaffär med svågern Andreas Nilsson i Salebol 1875.

Sondottern Nanny återkom med sin nye make till Anolfsbyn i början av 1890-talet och de fick då slå sig ner på Båga under en tid tills de köpte Olerud.

Gamla "Famma" tog farväl av det liv som be­rett henne så många sorger 1904, och det blev hennes sonsöner som nu ärvde Fammerud och Båga. Emellertid tycks det som om farmoderns död hade löst upp deras band med fäderne­jorden, ty samma år som hon dog reste Karl till Amerika, där han bosatte sig för gott. Två år se­nare var det Johans tur att krossa Atlanten och 1910 reste också Lars över. Johan hade då åter­kommit och funnit en flicka i trakten av Bräcke och Lars hann att vara med på sin brors bröllop innan han anträdde färden till det stora landet.

Sofia Nilsson, Fammerud.

Lars stannade heller inte så länge "over there". 1913 kom han tillbaka till sin hembygd och gifte sig med "Telin" Johansdotter från Stora Kilane. Efter en del inbördes transaktioner bröderna emellan blev Johan ägare av Fammerud och Lars hus­bonde på Båga. Under flera decennier skulle de båda bröderna bli ett begrepp i trakten. Johan på "Famre" och Lars på "Båga" var goda repre­sentanter för den småbrukarkultur som ända till 1950-talets slut hade ett starkt fäste i socknen.

Johan Nilsson gifte sig med Sofia Paulsdotter från torpet Hunnängen i Västra Bräcke 1910. Hon var årsbarn med sin make och under de närmaste tio åren av deras äktenskap föddes fem barn. Karl var äldst, född 1910, Adolf 1913, Signe 1916, Erik 1918 och Albert 1922. Johan för­sörjde sig och de sina på den lilla gården, men "Fammarn" som han ofta kallades, var något av en tusenkonstnär och anlitades ofta då det gällde lite konstfärdiga arbeten som att mura en spis, smida järnskoningar på en vagn eller get­doning, spänna ett tak eller slakta julgrisen. Han anlitades också som självlärd veterinär och det hände att han väcktes mitt i natten för att ge hjälp åt en ko som inte kunde kalva eller en häst som drabbats av kolik.

Fjärdingsman Johan Nilsson, Fammerud.

Johan innehade också i många år sysslan som fjärdingsman, och förutom att uppehålla den allmänna ordningen fick han fungera som skatteuppbördsman och kronofogde och se till att det röktes med desinficerande medel i hem som drabbats av någon epidemisk sjukdom och utföra ett flertal andra uppdrag.

Johan var som tidigare nämnts en färgstark personlighet och en del historier om honom flo­rerar ännu idag. Innan källskattens tillkomst ålåg det fjärdingsmannen att se till att invånarna inom hans revir skötte sina skatteinbetalningar, och Johan tog sin cykel och gav sig ut på "skatt­jakt" när det var dags för uppbörd. Alla såg väl inte med blida ögon på den cyklande uppbördsmannen, men Johan lät sig aldrig bekomma. Det var främst hos dem som inte hade fullgjort sin skatteplikt som fjärdingsmannen gjorde sin uppvaktning. Det var inte alltid så lätt att komma ut med skatten, ty kontanta medel flö­dade det inte av i de fattigare hemmen. Johan hade dock ett förstående och tålmodigt sinne, och lät ofta den skattskyldige få slippa undan "till nästa gång" För denna vänlighet belöna­des han ofta med en sup, och eftersom det var ganska många som fick Johans välvilliga an­stånd, kunde det hända att cykelfärden hemåt på kvällen blev ganska vinglig.

En dag hade suparna blivit ovanligt många, ja, av en sådan mängd att den gode fjärdings­mannen inte ens kom upp på cykeln. Efter flera försök tittade Johan resignerat på sin tvåhjuliga färdkamrat och sa "Ja, du har burit mig så många gånger, så nu ska jag bära dig." Därmed tog han cykeln på ryggen och vandrade hemåt på starka men ostadiga ben.