Västra Bräcke

---

Socken: Ånimskog Platsnamn: Västra Bräcke Typ: Hemman Koordinater: [58.862713,12.464429] Visa på Kartbild.com

---

Torp under Västra Bräcke

• Bråtane
• Hunnängen
• Vältan

Övergripande beskrivning

Västra Bräcke är beläget cirka två kilometer väster om Känsbyn i de skogrika trakterna som utbreder sig från Känsbykasen till Bräcketjärnet. Egendomen låg tidigare ganska isolerat på grund av dåliga vägar, men sedan några år­tionden leder en bilväg fram till gården, vars byggnader är borta sedan ett halvsekel. Dessa låg på en höjd ovanför Bräcketjärnet och i sluttningen söderut ut­bredde sig vidsträckta åkrar.

Västra Bräcke nämns första gången i jordeboken 1564, då som skattetorp och senare som skattehemman. Namnet har uppkommit ur or­det "bräcka" som betyder backe. Den ur­sprungliga stavningen var Westhrbrekia, vil­ken under 1600-talet övergick till Wästerbrecke och senare med vissa variationer stabiliserades under 1800-talet till Bräcke Westre. Numera heter gården, som tidigare också betraktades som by, Västra Bräcke, men oftast benämns den endast Bräcke.

Vid laga skiftet 1838 delades egendomen upp i två lika stora fastigheter, Bräcke Västra 1:2 och 1:3, och då byggdes ytterligare en man­byggnad strax intill den gamla, som troligen uppfördes omkring 1700. På 1920-talet revs en av de gamla byggna­derna ner och ett rymligt och modernt bo­ningshus uppfördes, vars veranda vette mot söder. Den låg ett hundratal meter sydost om det kvarvarande huset som senare också revs. Den nya manbyggnadens historia blev emel­lertid kort. Den brann ner på 1960-talet. Ladugårdsbyggnaden låg i skogskanten mot väster med gavlarna i norr och söder och strax väster därom fanns bod- och magasinsbygg­nad. Bräcke var en stor gård som under sin blomstringstid hade två hästar, sex till sju kor och ungdjur. Dessutom fanns och finns vid­sträckta skogsmarker som gränsar till Djups­lund och Salebol i norr, Känsbyn i öster och Charlotten i söder.

HISTORIK

Den Nilssonska släkten går som en röd tråd ge­nom Bräckes historia från 1600-talet till 1940. Den förste ägaren som uppträder när vi börjar vända historiens blad är Nils Nilsson den äldre som föd­des omkring 1640 och dog 1712. Hans levnad kom att infalla då Sverige under några årtionden förvandlades från en europeisk stormakt till en sönderfallande och krisdrabbad nation. Nils Nilsson var nämndeman under åren 1696-1708 och förmodligen väl insatt i de dra­matiska händelser som utspelade sig i vårt land under dessa år, Karl XI:s död, slottsbranden, Karl XII:s seger i slaget vid Narva och hans ne­derlag vid Poltava. Dessutom var han kyrkans föreståndare i ett tiotal år, vilket vittnar om att han hade stort anseende i socknen.

Sonen Nils Nilsson den yngre tog över går­den i en orolig tid. Han var född 1669 och såle­des en mogen man när han efterträdde sin far. Han var gift med Kerstin Andersdotter och de båda fick ett antal barn, varav endast två är namngivna, Anders född 1702 och Marit 1711. Ur domboken kan man dock få följande upplys­ningar: "Ägare i V Bräcke 1715 var Nils Nilsson och broder, arvingar efter salig nämndeman."

Gården tycks emellertid ha gått i arv till Nils son Anders Nilsson. Denne gifte sig med Marit Hansdotter, född 1708, och i deras äktenskap föddes fem barn: Elin, Malin, Britta, Anna och Nils 1738. Marit Hansdotter dog 1742 och Anders gifte om sig med Kerstin Halvardsson. I detta äkten­skap föddes också fem barn: Kierstin 1745, Hans 1747, Marit 1751, Maria 1758 och Anna 1760.

Nils Andersson tog över gården efter sin fars död 1762 och gifte sig några år senare med den tjugoåriga Kierstin Larsdotter. Återigen var femtalet aktuellt när det gällde barnens antal, men det märkliga med Nils och Kierstins barn var att två av pojkarna skulle komma att "be­sitta" nästan hela västsidan av Ånimskog, men mera därom lite senare. Äldst i barnskaran var Anders, född 1769, Hans 1774, Lars 1780, Maria 1784 och Aron 1791.

Nils Andersson avled 1814, och det var vid laga skiftet 1838 som Bräcke delades upp i två lika stora hemman, där Anders kom att äga det ena och brodern Aron det andra. Det var sanno­likt vid den här tiden som ytterligare en man­byggnad uppfördes alldeles i närheten av den ursprungliga. Ladugården tycks ha utnyttjats gemensamt av de båda hemmansägarna.

Låt oss lämna de båda bröderna som vi hop­pas i god sämja i Västra Bräcke för ett tag och följa mellanbröderna Hans och Lars som båda flyttade hemifrån i slutet av 1700-talet. Lars kom att bli ägare av den största gården i Anolfsbyn, och blev far till tio barn, varav de flesta kom att stanna på de olika skiften som de i slutet av 1850- talet fick i arv efter fadern. De bildade familjer i sin tur och på så sätt blev Lars Nilsson "storpappa" och anfader till nästan hela Anolfsbyns jordägande befolkning.

Hans Nilsson slog sig också ner i Anolfsbyn och gifte sig med Christina Göransdotter från Tomten i Salebol. Den äldsta dottern Cajsa föd­des där 1803, men sedan flyttade familjen till Salebol och brukade en liten gård som var belä­gen mitt emot Backens smedja. Det var en "fattigmansgård" i jämförelse med broderns, men några år senare tycks Hans ha fått det bättre ställt, ty då köpte han ett par gårdar i Stora Kilane med tillhörande skogsmark vid Björkhem.

År 1818 slog sjukdomen till och och både Hans och Christina rycktes bort i tbc endast med ett par års mellanrum. Emellertid skulle deras fyra döttrar föra släktgrenen vidare, och det med sådan kraft att ättlingarna kom att benämnas "Hansesläkten" och de spreds till Kilebacken, Kilehaget, Björkhem, Knektängen, Brandalen, Gärdet, Kraksbyn och Ryr i Skållerud. Om vi därvid erinrar oss att det var starka släktskapsband mellan Hans och Lars Nilsson - de var ju bröder - är det knappast överdrivet att påstå att hela Ånimskogs västsida domine­ras av en enda släkt och att ursprunget står att firma i Västra Bräcke. De ättlingar som är in­tresserade av sin släkts historia borde någon gång vallfärda till den ensliga gården vid Bräcketjärnets strand, ty där stod en gång deras vagga.

Från Bräcke tycks det ha utgått en alldeles speciell och kraftig livsåder, men det märkliga är att lungsoten verkade ligga latent i släkten och skördade liv i varje generation. Trots detta underliggande hot om ond bråd död, måste man ändå säga att livet segrade gång på gång i den Nilssonska släkten.

Låt oss nu återvända till storebror Anders Nilsson och lillebror Aron. De delade som tidi­gare sagts på föräldragården, och sämjan tycks ha varit god. Anders gifte sig med Maria Nilsdotter och fick tre barn: Christina 1795, Nils 1807 och Cajsa 1811.

Aron fann sin tillkommande i Cajsa Nilsdotter. De fick inga egna barn, men blev ställfö­reträdande föräldrar för brodern Hans små flickor som alla var minderåriga när fadern dog 1820. Aron blev också deras förmyndare och under en period vilade det säkert ett tungt an­svar på Aron och Cajsa.

När Anders Nilsson avled 1843 stod sonen Nils beredd att ta över gården. Han var då se­dan ett tiotal år gift med Kristina Larsdotter. De fick två söner, Erik Magnus 1833 och Lars Gustaf 1837. Det är troligt att den fruktade bröstsjuk­domen nu åter blossade upp ty 1845 avled Lars Gustaf och ett femtontal år senare förlorade Nils Andersson både hustrun och den kvarvarande sonen Erik Magnus. Nils var nu 53 år gammal och måste ha känt att en kall isande vind drog genom hans liv, lik­som över hela Bräcke, ty hans farbror och faster i huset bredvid började bli gamla och snart skulle deras tid vara ute, vilket betydde att han själv var den sista i släkten att framleva sitt liv på gården.

Änklingen Nils var dock inte den som för­sjönk i grubblerier. Redan i juni 1860, samma sommar som han följde sin hustru och son till graven, gick han i brudstol med den tjugo­sjuåriga Johanna Nilsdotter från Västra Berg. Detta måste ha verkat stötande för omgiv­ningen, men man får nog uppfatta det som att Nils Andersson var i en alldeles speciell situa­tion. Johanna var förmodligen städslad att vårda hustrun och sonen under deras sista veckor, och denna närhet till familjen skapade kanske så starka band att ett giftermål föll sig ganska naturligt under dessa svåra och ovanliga omständigheter.

Johanna Nilsdotter skulle komma att skänka nytt liv åt Västra Bräcke, och snart fylldes huset med barnafötter. Aron föddes 1862, Torsten 1865, Elisabet 1867, Adolf 1869 och Edla Sofia 1873. Som synes var femtalet fortfarande aktu­ellt när det gällde att föra generationen vidare. Vi ska återigen notera hur vissa individer i den Nilssonska släkten besatt en ovanlig livskraft. Nils Andersson var hela 66 år når hans yngsta barn föddes.

Aron Nilsson och hans hustru avled under 1860-talet och eftersom de inte hade några barn var brorsonen Nils jämte hans kusiner närmaste arvingar. Allt tyder dock på att Aron testamen­terade sin hälft av Bräcke till brorsonen i grann­stugan och således kom hemmanet åter att ut­göra en enda enhet.

Emellertid arrenderades Arons gård ut till Karl Olof Olsson från Västra Berg under några år. Han hade nyligen bildat familj och behövde en bit jord att försörja sig och de sina på. Hans hustru hette Fredrika Johannesdotter och var född i Djupslund 1844. Hon var bara ett par och tjugo år när makarna slog sig ner i Bräcke och blev grannar med Nils Anderssons nya familj, och snart började också barn att komma till värl­den under de nyinflyttades tak. Lena Stina föd­des 1866, Charlotta Lovisa 1867, Karl Martin 1869 och Edla Sofia 1872. Samma år som den yngsta flickan föddes flyt­tade familjen till Nedre Kilane, och tre år senare övertog Karl Olof fädernegården i Västra Berg och byggde upp Olsbyn.

Låt oss efter denna utvikning återvända till Nils Andersson och hans unga familj, som nu residerade ensamma i Bräcke. 1875 gick den gamle Bräckebonden ur tiden och Johanna Nilsdotter gifte om sig med Anders Alfred Johannes­son 1880. Sonen Gustav Emanuel föddes 1881, och efter ytterligare fyra år var också Johannas andra äktenskap tillända, i och med att Anders Alfred rycktes bort knappa 40 år gammal. Hon skulle också få uppleva att flera av barnen i hen­nes första äktenskap skördades i unga år, liksom sonen i det andra, Gustav Emanuel. Johanna själv gick till sina fäder 1916 efter ett långt och händel­serikt liv, där glädje och sorg hade avlöst varan­dra i ett ständigt upprepat mönster.

Boningshuset i Västra Bräcke som uppfördes av Adolf Nilsson omkring 1925. Vid fönstret dottern Astrid.

Endast två av hennes barn kunde följa henne till graven, ty Torsten, Elisabet och Edla Sofia hade hon själv fått lämna i vigd jord långt tidi­gare. Ingen av dem fick uppleva sin fyrtioårs­dag. Det var bara sönerna Aron och Adolf som nu stod vid hennes kista och tog ett sista farväl.

Ägandeförhållandena efter Nils Anderssons död 1875 skiftade allteftersom de olika dödsbodelägarna gick ur tiden. Torsten avled 1886, Edla Sofia 1887, Elisabeth 1904 och Gus­tav Emanuel 1913. Det blev Adolf Nilsson som slog sig ner på går­den som brukare och delägare. 1907 köpte han ut sin bror Aron som redan 1886 hade flyttat till Mellerud och blivit handelsbiträde. Några år senare blev han husägare nära Mellerud station, där han också öppnade en egen butik.

1913 blev Adolf Nilsson ensamägare till hela Bräcke sedan han också köpt sin mors del. På­följande år gifte han sig med Maria Paulsdotter, född 1884 i Skållerud, närmare bestämt på Öde­gården nära Säljedalen. Sonen Nils föddes 1912 och dottern Astrid 1916.

I mitten av 1920-talet uppförde Adolf ett nytt boningshus, som var beläget ett hundratal me­ter nordost om det gamla, som dock fick stå kvar några år och tjänade som bostad åt Marias mor Maja Lena Svensdotter, som tidigare bott på torpet Hunnängen.

År 1938 avled sonen Nils i tbc, och ett par år senare sålde Adolf och Maria gården och flyt­tade till Bygget i Anolfsbyn. De hade emellertid svårt att helt skiljas från det jordbrukarliv som varit deras under så många år, och därför behöll de två kor som de emellertid fick hysa på Aspelund, eftersom det inte fanns någon ladugårdsplats i Anolfsbyn. Det var således en lång väg att vandra kväll och morgon när korna skulle mjölkas och utfodras.

Nya ägare till Västra Bräcke blev Lars Magnusson från Tösse och hans son Frans vilka signerade köpekontraktet den 1 april 1940.